söndag 16 augusti 2020

Självcensur och vad man får säga

I dagens Sverige verkar det räknas som rasism att tala om religion och religioners betydelse för samhället,
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Men, de här tankarna är så kontroversiella att jag censurerar dem.

söndag 26 juli 2020

Samtliga partier har rätt

Jo, precis så är det som rubriken säger. Samtliga partier har rätt, bara inte i allt de säger. Det finns det, tyvärr, inget parti som har. Det finns partier som har rätt inom ett fåtal, eller rent av enstaka, områden och det finns partier som har rätt inom ett större fält.

Men, frågar sig då vän av ordning, vaddå "rätt". Ja, i det fallet skall naturligtvis "rätt" tolkas som "något jag kan hålla med om". Sedan får man backa lite och tänka att "allt åt alla alltid" är ju suveränt när man bara sitter och önskar sig saker, men fungerar inte i praktiken. Det är inte nyttigt att käka gräddtårta och glass till frukost, middag och kvällsmat varje dag även om det är gott. Så, man måste prioritera mellan alla de här partierna och vad de ger uttryck för.

Svårt, absolut, när man måste börja väga det jag har nytta av mot det jag tror är bäst för samhället. Jag är absolut motståndare till en samhällsordning där det inte finns valfrihet. Jag vill bestämma över mitt eget liv. Jag tycker dessutom att det finns för lite valfrihet idag, jag vill att den ökas ytterligare till fler områden.

Det finns andra områden där det nuvarande systemet fungerar bra, exempelvis när det gäller högkostnadsskydd för sjukvårdsbesök och medicin. Man kan diskutera nivåer hit och dit, hundralappar mer eller mindre, men att röra systemet som sådant känns inte rimligt från min horisont.

Skola, det här systemet med friskolor, är det bra? Jag tycker inte det så som det utformades i Sverige. Näst intill fri etableringsrätt av skolor med tveksam tillhörighet, religiösa skolor, vinstgenererande företag på skattepengar som när som helst, även mitt under ett läsår, kan dra sig ur, kamma hem vinsten och lägga över ansvaret på den kommunala verksamheten är i mina ögon stötande. Dels tycker jag att skolan är ett område som bör vara statligt och inte kommunalt för att garantera att utbildningen ser likadan ut överallt, dels bör utbildning inte vara konkurrensutsatt på grund av risken för betygsinflation och för att elever inte får den utbildning de kan kräva.

Bostad, skall alla vara garanterade rätten att ha en bostad så länge de är skötsamma så kan vi inte ha fri hyressättning. Fri hyressättning ökar risken för att folk tvingas ut från bostaden på grund av hyreshöjningar, och det finns absolut ingen risk att det inte blir uthyrt till den nya högre hyran på grund av bostadsbristen. Vad som skall hända med de som tvingas ut är naturligtvis inte hyresvärdens ansvar, men det är definitivt ett samhällsansvar. Vi kan inte återgå till att ha ett samhälle med fattigstugor. Människor utan social problematik skall inte tvingas att bo på härbärgen och akutboende i den mån de finns enbart för att hyrorna höjdes vid en oönskad renovering. Alla har inte råd att köpa sin bostad ens när de arbetar heltid, men de skall åtminstone inte tvingas flytta vid en hyreshöjningsrenovering eller när de blir pensionärer. Bostad åt befolkningen är ett samhällsansvar på samma sätt som broar, vägar, sjukvård och skolor. Ett land som låter människor bo i favelor och husvagnar är inte önskvärt, varken här eller någon annanstans. Jag förväntar mig att politiker börjar ta det ansvaret på allvar.

Apotek, jättebra förändring när verksamheten konkurrensutsattes, mycket större tillgänglighet, bättre öppettider på fler orter än någonsin tidigare. Missen som gjordes var att ingen fick ansvar för central upphandling och beredskapslager. Det är en verksamhet och ett ansvar som borde hållits i ett statligt apoteksbolag som inte skulle vara affärsdrivande utan skattefinansierat. Det finns saker som är så viktiga i ett samhälle att risken med att göra det affärsdrivande är större än vinsten. När något blir affärsdrivande så finns alltid också risken att delar eller hela verksamheten läggs ner.

Och så där håller det på, för fråga efter fråga. Eftersom "människan är alltings mått" så har jag alltid rätt (missförstå mig inte, det har du också, även om du tycker tvärt emot mig). Problemet är att inget parti håller med mig om allt. Jag kan då starta ett eget parti och satsa på att bli diktator (det finns en del aktuella exempel på personer med sådana ambitioner från andra länder, ingen nämnd, ingen glömd), missnöjesrösta, avstå från att rösta eller försöka rota runt i partiernas program och försöka hitta något som stämmer på åtminstone ett hyggligt antal punkter. Det är svårt, och antagligen anledningen till att människor ofta tenderar att bestämma sig för vad de skall rösta på senare och senare. Eftersom jag suttit som vallokalsfunktionär allt sedan sekelskiftet har jag sett hur vissa uppehåller sig allt längre tid vid valsedelsställen utan att veta vad de skall välja. Jag har till och med varit med om de som lämnat vallokalen för att återvända några timmar senare. Det är svårt att klandra dem eftersom valen ofta känns omöjliga.

Sedan skall man addera in partiledaren i den mixen också. Många attraheras eller repelleras av en viss partiledare utan att riktigt förstå att den personen inte är diktator i ett parti. Hen för fram vad partiet enats om att stå för. Det skall inte spela någon roll om det är Jonas Sjöstedt eller någon annan som frontar V, politiken skall inte förändras annat än i marginalen för det. Något L just nu lider under, eftersom Nyamko Sabuni mer eller mindre är tvungen att föra samma politik som företrädaren fram till nästa kongress och samtidigt försöker ena ett djupt splittrat parti. Vilket väljarna ser, inte förstår, och partiet tankar därmed i opinionen. Det finns inga garantier för att den kräftgången upphör inför valet, vilket reser ytterligare en fråga: När blir det en bortkastad röst att lägga sin röst på ett parti. Kommer L och MP att åka ut, eller om det verkar sannolikt att de kommer att åka ut några dagar före valet kan det resultera i dels att vissa stödröstar utan att egentligen hålla med om politiken, och dels att vissa avstår från att rösta på de partierna trots att de egentligen håller med om politikens inriktning. Knepigt det där.

Jag vill ändå inte rösta på "allt åt alla alltid" eftersom jag inte tror det är hållbart, trots att glass är gott. Tulipanaros är enkelt att säga, men svårt att odla.

tisdag 21 juli 2020

Stereotyper, rasism och ord

Det senaste nu är att orden eskimå och indian inte längre får användas för att de är stereotypiska och klassas som rasistiska. I stället skall man använda inuit och ursprungsamerikan. Kan man inte hitta något ännu klumpigare än ursprungsamerikan för att verkligen markera att man gör skillnad på folk och folk? Gäller "ursprungsamerikan" även den som är Inka-ättling och kommer från Peru? Kan man inte tänka sig att de som kommer från Kanada står lite frågande inför att helt plötsligt kallas "amerikaner"? Ättlingar till Maya i Mexiko kanske inte är helt lyckliga över att kallas amerikaner heller. Det här är ju en ständig ström av ord som klassas på samma sätt, sedan går det några år, eller något decennium, innan ordet det bytts ut emot också börjar klassas som stereotypt och rasistiskt på exakt samma sätt som tidigare. Indian är för mig en samlingsbenämning för urbefolkningen i Nord- och Sydamerika. Sannolikt är konnotationerna andra i USA, men det är ungefär som jag hörde häromdagen, någon som blev upprörd över att en färgad inte blev kallad Afrikan American. I London. Där både den som uttryckte sig och den som det blev uttryckt till var britter, där African American är en lika orimlig beteckning som det hade varit om en somalisk invandrare i Landskrona.

Kan det vara så att stereotypen och rasismen inte sitter i ordet? Att det nya ordet snabbt tar över både stereotypen och rasismen från det gamla ordet (jag har aldrig uppfattat "eskimå" som ett ord med negativ klang, bara som ett ord som beskriver en kulturtillhörighet). Både negativa och positiva konnotationer av det gamla ordet följer med till det nya ordet eftersom det inte är en organisk språkutveckling, kanske mest av allt ändå de negativa bibetydelserna eftersom förändringen är påtvingad. När inget i övrigt ändras spelar det ingen roll om man använder z-ordet eller r-ordet, betydelsen är densamma, och folks förhållande till gruppen som benämns med r-ordet är densamma som när gruppen benämndes med z-ordet. Stereotypen och rasismen sitter inte i ordet utan i attityderna. Hur många kommer idag ihåg när n-ordet ersatte h-ordet eftersom h-ordet ansågs rasistiskt och stereotypt? Idag är det n-ordet som är lika rasistiskt och stereotypt som någonsin h-ordet var.

Årsrik i stället för gammal eller äldre? Jag är pensionär. Jag är äldre, i vissa fall till och med gammal. Men årsrik? Det är så dumt att blommorna vissnar.

Funktionsvarierad? Nej, det handlar om att skapa möjligheter i en värld som inte är "funktionsvarierad", då duger det inte att vara svalt neutral. Det handlar om att göra saker tillgängliga, det behövs knappast om personen bara är "funktionsvarierad" men definitivt om personen däremot är handikappad.

Samma sak gäller alla företeelser i samhället. Orden är inte det som är utpekande, det är bibetydelsen av orden, konnotationerna, och om en förändring är påtvingad följer konnotationerna med till det nya ordet, dessutom ofta ytterligare förstärkta, samtidigt som folk hittar på nya slangord för att beskriva gruppen. Så, det slutliga resultatet av denna påtvingade ordfernissa kan bli att man på nytt måste hitta på ord några år senare eftersom det tidigare ordbytet inte förändrade rasismen/de negativa känslorna.

Men, det är klart, det är alltid enklare att byta ett ord och hoppas att det påverkar komplexet av bibetydelser än att försöka åtgärda problemet. På vilket sätt spelar det roll om det är z-folk eller r-folk man inte vill ha som grannar? Rumänska r-ord tiggande utanför butiker har gjort underverk för att fullt ut återställa alla negativa konnotationer som någonsin fanns runt z-ordet, har dessutom lyckats adderat några till, samt överföra negativa attityder gentemot rumäner i allmänhet. Det är den underliggande attityden det handlar om. Inte vilket exakt ord man använder eftersom attityden inte följer bokstäverna.

En sista undring bara... Motorcykelmärket "Indian", skall det byta namn till "Ursprungsamerikan" nu?

https://www.indianmotorcycle.se/

https://www.isof.se/sprak/sprakradgivning/aktuellt-sprakrad/granskade-rad/2018-11-21-ar-ordet-indian-olampligt.html

måndag 13 juli 2020

You can't fix stupid

Bara en snabb, kort, notering om en tidningsnotis jag såg idag om en kille på trettio som just avlidit i Covid-19 någonstans i USA efter att ha deltagit i ett covid-party. Tydligen så är det en variant av rysk roulette där någon får besked om positivt test för Covid-19 och ställer till med ett party för att vänner skall se hur bra de klarar av viruset.

För mig låter det ungefär lika begåvat som att ha oskyddade seriesamlag med en strid ström av anonyma främlingar på valfri gayklubb i New York City. Det kanske inte händer något. Enda skillnaden är väl att det finns effektiva bromsmediciner mot HIV idag. Det gör det inte mot Covid-19.

Jag funderade på att skriva en novell om detta fenomen, men fick lägga ner pennan och acceptera att min fantasi inte räcker så långt att jag skall kunna gestalta den nivån på korkad trovärdigt. Hur i hela friden kan så många hjärnceller ligga i träda att man kan tycka att det är en god idé att frivilligt bli smittad av en infektion med dödliga konsekvenser för en inte oväsentlig del av de som smittas och med mycket långvariga och svåra följdverkningar för långt många fler.

Dödsfallet är naturligtvis tragiskt, men det reser onekligen frågan om hur man når fram till unga människor som tror att de är odödliga, här likväl som i andra sammanhang. Information räcker uppenbarligen inte. Svaret har jag inte, utan känner bara desperation. Covid-party måste vara århundradets sämsta idé så här långt, utan direkt konkurrens.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/na881B/30-aring-dod-efter-covid-fest-i-texas

söndag 12 juli 2020

Konsumism

Försäljningen av PC går upp något lite, trots covid-19-pandemin. Det jag tycker är märkligt är hur länge datorer lever idag och hur sällan man egentligen behöver byta dem. Företag har sina policys som säger att datorerna skall bytas vart tredje år, och så gör de det, utan att fråga sig varför. Både för ordinärt kontorsbruk och för lika ordinärt hembruk är livslängden, även prestandamässigt, i dagens datorer i allmänhet väldigt mycket längre än så. För hemanvändning handlar sannolikt datorköp oftast om "vill ha" snarare än "behöver". För företagsbruk handlar det, lika sannolikt, om att vi "har en policy" snarare än om att vi "måste ha".

Prestanda i datorer har blivit sådana att, undantaget specialiserade uppgifter som spel med höga grafiska krav, virtual reality, videoomvandling (video rendering på engelska) och liknande, så klarar sig en dator längre än man kan tro idag. Om det man gör vid datorn inskränker sig till att skriva, surfa, epost och kolla på bilder man tagit med telefonen så krävs inte speciellt mycket, och det säljs fortfarande nya datorer 2020 med svagare prestanda än min bärbara dator från 2011, som inte var speciellt kraftfull ens när den var ny. Naturligtvis har den drabbats av det planerade åldrandet från tillverkaren, så det går inte längre att använda senaste operativsystemen, men fungerar klanderfritt gör den trots det, och räcker till för allt jag vill göra med den. Om man väger in miljöaspekter i sitt datorinnehav bör man naturligtvis inte byta ut den utrustning man har innan den inte klarar av att utföra det som man skall göra på ett bra sätt (inklusive om den går sönder, då bör den i första hand repareras), och det borde självklart gälla både företag och privatpersoner.

Samma sak gäller det mesta i det moderna samhället. Möbler byts inte för att de är trasiga eller utslitna utan för att man "vill ha nytt och modernt", kläder kasseras inte för att de är utslitna utan för att de är omoderna, även om de är oanvända, köksinredningar kasseras inte för att de inte längre fungerar utan för att man "vill ha en elegant arbetsbänk i blankpolerad marmor med intarsia av svart granit". Man gräver upp tomten för att skapa en egen pool, i Sverige, där det under ett normalår är cirka 15 dagar då den ens är användbar, på grund av att landet präglas av kyla, blåst och regn även på sommaren och en inomhuspool hade krävts för användbarhetens skull. Jag antar att poolen i trädgården ger högre status än en för våra förhållanden billigare och mer praktisk lösning som inte är lika permanent.

Vill ha-faktorn är stark i vårt konsumtionsinriktade samhälle. "Jag shoppar, alltså är jag" verkar vara en ledstjärna för många och shoppingberoende är en reell term, inte något påhitt av mig, oavsett vad det än är man köper eller suktar efter. Samtidigt som vi vet att konsumismen är en oerhört stor belastning för klimatet så inriktar sig klimatpolitiken på allting annat än just konsumismen och de globala transporterna. Konsumismen skapar arbetstillfällen inom både tillverkningsindustri, transportsektor och återförsäljare, arbetstillfällen som inte hade funnits om människor använt det de redan har och reparerat det som går att reparera. Det finns få människor som ifrågasätter det kloka i att torsk från Norge transporteras till Kina för att packas innan den transporteras tillbaka till Norden för försäljning i frysdiskarna eller att man kastar en fullt fungerande TV efter två år för att det kommit en ny modell och att nya apparater är så billiga på grund av massproduktionen.

Det är naturligtvis svårt att väga behovet av arbetstillfällen och ekonomiska muskler för den enskilde mot miljön. Tittar jag, som idag är en gammal man, tillbaka på hur det såg ut för ett halvsekel sedan, när jag var i tonåren, så hade vi väldigt mycket färre saker än vi har idag och de underhölls på ett annat sätt, eftersom de var byggda för att underhållas. Mycket var dessutom lokalt producerat, inte import från andra sidan jordklotet, och var dyrare, ofta mycket dyrare, än motsvarande produkter är idag i förhållande till människors medelinkomst. Vi har vant oss vid en ständigt stegrad konsumtion, tillväxt till varje pris, och den största katastrofen i ett modernt samhälle är när tillväxten sjunker, eller till och med blir negativ. Depression är en fasa eftersom många människor då blir helt utan försörjning. Alltså gör man allt för att underhålla tillväxten, oavsett vad det får för effekter för klimatet och miljön.

På det sättet är det en konflikt mellan en aktivistisk miljörörelse och en mer realpolitisk styrning av världens länder. Greta Thunberg och miljörörelsen i all ära, men fattiga människor har inte råd att tänka på miljön lika mycket som privilegierade västerlänningar, även om miljön och klimatet drabbar även, och kanske kanske främst, de i fattigare länder. Vår överkonsumtion av billiga kläder med låg kvalitet och kort livslängd ger arbetstillfällen och inkomster i Bangladesh, vår överkonsumtion av billig elektronik och telefoner som byts innan ens två år passerat, eftersom det är kul med nytt, ger arbetstillfällen i Kina och Thailand.

Så, nej, det är inte i första hand världens ledare som skall skämmas över att klimatet blir förändrat. I stor utsträckning är det alla de som ser shopping som ett nöje, och som överkonsumerar och lyxkonsumerar saker de egentligen inte behöver. Hur man skall balansera mellan att låta bli att handla för att främja klimatet och samtidigt värna arbetstillfällen vet jag inte, men det gick att leva på sjuttiotalet också, trots den relativa avsaknaden av lyxkonsumtion. Krasst nog, det fanns inte så mycket att lyxkonsumera. Med den konsumtionsnivån hade det till och med räckt med ett jordklot för att få det hållbart. Men, det är faktiskt inte världens ledare det kan skyllas på. Det är alla som faller för "vill ha" och den hämningslösa reklamen snarare än "behöver" och som tillbringar helgerna på köpcentrum med att shoppa saker som kommer att slängas medan prislappen fortfarande sitter på för att de "har råd".

Jag har, medvetet, avhållit mig från att explicit kritisera fjärran semesterresor, även om de, enligt mitt förmenande, ingår i den lyxkonsumtion som plågar klimatet och miljön, men det är bara för att inte dra ut på texten för mycket. Lyxkonsumtion av saker och ting vi inte strikt behöver skulle behöva minska, på alla områden, även flygresorna.

https://www.gartner.com/en/newsroom/press-releases/2020-07-09-gartner-says-worldwide-pc-shipments-grew-2point8-percent-in-second-quarter-of-2020