Integration

Ett av de mest använda orden med politisk laddning i Sverige av idag är integration, och detta utan att någon troligen vet eller förstår vad det innebär. Det är ett konturlöst tillstånd som inte är samma som assimilering, men där slutresultatet skall vara detsamma, utan att en assimilering skett, eftersom "alla" som talar om integration samtidigt förfasas över att det uppstår parallellsamhällen mitt ibland "oss" och den latenta rasismen som ligger i ordet assimilering. Visst låter det lite som Borg - "Resistance is futile".

Det vill säga man skiljer mellan "oss" och parallellsamhällets "dem". Frågan är bara vad man förväntar sig skall hända när grupper invandrar som tillhör en minoritet, ofta förföljd, i de länder de utvandrar från. Kurder har kunnat förbli kurder eftersom de har skapat sitt eget parallellsamhälle vid sidan av det turkiska, arabiska, persiska de levt i. Om de inte hade skapat sitt parallellsamhälle hade de blivit assimilerade, och därmed turkar, araber, perser. Skillnaden mellan kurder och de andra är inte att de är något utvalt folk, utan att de har värnat om sin kultur i ett parallellt samhälle som har hållits så åtskilt som möjligt från majoritetens samhälle.

Palestinier får inte bli medborgare i andra länder i mellanöstern. De får leva i flyktingläger som statslösa, men de får inte bli medborgare och de är omgärdade av hinder. De är inte på något sätt integrerade i Libanon, Syrien, Saudiarabien, Jordanien, och existerar som individer i ett parallellt samhälle.

Hazarer i Afghanistan är en förföljd minoritet som har levt i sitt parallella samhälle, mer eller mindre avskilt från majoritetssamhället, knappast integrerat vare sig med Afghanistan, Iran eller Pakistan.

Så kan vi hålla på med andra grupper - romer, yazidier, listan kan bli rätt lång. Det är de grupperna som kommer, de som är förföljda, de som är utsatta. De har oftast aldrig varit integrerade i sina hemländer utan levt i parallella samhällen som minoritetsfolk, eller med en minoritetsreligion.

Sedan kommer de hit, till Sverige, och vi vill "integrera" dem. Till vad? Vill de bli "integrerade" eller vill de leva sitt parallella liv, men fritt från förföljelse? På vilket sätt vill den som kommer bli integrerad? Vad menar vi när vi säger att de blir integrerade? Att de får ett jobb? Att de talar svenska på SFI A-nivå efter två års halvtidsstudier som delas med andra ur samma folkgrupp? Är det inte någon mer än jag som talat med en analfabet på SFI A-nivå utan tolk? Fem år efter SFI avslutades? Efter tio år i Sverige kan de knappt ens presentera sig på svenska och de har aldrig arbetat, däremot har de varit på en "språkpraktik" i en liten butik som ofta drivs av en landsman, ibland i flera år.

Jag förstår inte varför någon blir förvånad när människor som tillhör minoriteter fortsätter att söka sig inåt, till den egna gruppens trygghet, i ett främmande land. Minoriteter som dessutom överlevt i sina hemländer för att de haft ett starkt parallellt samhälle. Det ändras inte för att de kommer till Sverige. Det går inte att integrera en individ som inte strävar efter att bli integrerad. De vill fortsätta vara kurder, hazarer, palestinier, yazidier ... fast utan förföljelse. Integration är i det ljuset en illusion. Det är lika kränkande att försöka påtvinga dem ett "svenskt" integrationstänkande som att försöka klumpa ihop yazidier med muslimer och smälla ihop allting till en blekt kristen mellanmjölkssoppa de aldrig bett om. Yazidier vill fortsätta vara yazidier och kurder vill fortsätta att vara kurder, muslimer vill fortsätta be fem gånger om dagen vända mot Mecka.

Så vad är integration? Att kunna passa tider och stå i kö? Tala svenska? Fredagsmysa? Ha gula gummistövlar och gå på skogspromenader? Fira midsommar med nubbe och helan går? Är det inte i så fall bättre att vi accepterar att vi har låtit en räcka människor som alltid tillhört parallella samhällen och vill fortsätta att tillhöra parallella samhällen invandra och arbeta på att försöka hitta beröringspunkter mellan "dem" och "oss" i stället för att stånga pannan blodig mot en dröm om en integration som aldrig kommer att ske.

Tid för eftertanke

Om 22 månader befinner vi oss mitt uppe i en valrörelse som förmodligen kommer att bli den elakaste vi någonsin sett. Allt tyder på att polariseringen kommer att öka, samtidigt som utmaningarna i samhället kommer att explodera. I dagens HD (Helsingborgs Dagblad, 2016-10-24) kan vi bland annat läsa:

Larmrapport: Bostadsbristen i Skåne förvärras månad för månad

Bostadsbristen i Skåne byggs bort med hyreslägenheter som den fattige inte har råd med och som den rike inte ser som prisvärda. Det hävdar Hyresgästföreningen i en larmrapport där man varnar för att bostadsbristen nu går från "svår" till "akut". 

Att det är bostadsbrist i Skåne är ingen nyhet. Inte heller att det råder svår brist på bostäder i 29 av Skånes 33 kommuner.

Att det här kommer att ha sprängkraft i valet 2018 kan vi nog utan vidare utgå från. Att det knappast går att bygga bort det på ett enkelt sätt kan vi nog också utgå från. Även om byggandet ökar svagt så blir nybyggnationen så dyr att bo i att ytterst få normalinkomsttagare har råd med en nyproducerad hyresrätt. Gäller boendet en kommunplacerad flykting kommer hela kostnaden för bostad att landa på skattebetalarkollektivet.

Men ökningen är för liten. Den når inte upp till 1990-talets rekordnivåer. Byggtakten når inte heller upp till den nivå som behövs för att hålla bostadsbristen oförändrad. Och den når definitivt inte upp till de nivåer som kommer att behövas för att skapa husrum för tiotusentals kommunplacerade flyktingar.

Trångboddhet och utanförskap i miljonprogramsområden har vi redan idag, och det lär inte bli bättre inom överskådlig tid. Man frågar sig hur integrationen skall kunna lyckas med dessa förutsättningar. Parallellsamhällen har vi redan, och det lär nog bli ännu mer av den varan, fler områden som kommer att gå samma väg som Bergsjön och Rosengård, samtidigt som de områden som redan idag är parallella världar kommer att bli det i än högre utsträckning. Maslows behovspyramid gäller nyanlända likväl som för oss som redan lever här.

När det gäller flyktingmottagande i stort går det inte att hoppa över den nedersta nivån i behovspyramiden och enbart koncentrera sig på nivån över. Då uppnår man inget mer än frustration och ilska, och frågor om varför det lät som om vi kunde ta emot men inte hade någon annan plan än att sova under en gran. Det räcker inte att ingen längre skjuter skarpt. Mat, vatten, husrum, kläder, värme - de fysiska behoven är nödvändiga att fylla för att ens skapa motivation hos individen.

http://www.hd.se/2016-10-23/larmrapport-bostadsbristen-i-skane-forvarras-manad-for-manad

Pengarna eller välfärden

Från dagens Facebookflöde kommer de här två lästipsen, tillsammans.

Finns det ett samband, eller var det slumpen som gjorde att just de här två rubrikerna kopplades ihop i mitt flöde? Det vet jag inte, men så mycket vet jag att pengar är en ändlig resurs i samhället. Det räcker inte till allt, och man kan inte överkonsumera en sak utan att det drabbar något annat. Det går inte att skylla brister inom polisen, militären, socialtjänsten och pensionerna på migrationen, men utan kostnaderna för migrationen hade det funnits mer pengar till polis, militär, socialtjänst och pension.

För vissa är den slutsatsen renodlat rasistisk, för dem är det självklart att alla vi skall avstå från välfärd för att andra skall få det bättre, för andra är frågan bisarr eftersom vår välfärd gör att vi kan generera ett överskott som andra kan få del av.

Ur en renodlat liberalt perspektiv, där den osynliga handen styr, är det inte något problem. Öppna gränsen, se till att polis och militär fungerar och ha vissa lagar och regler som styr företagandet (ganska få, som går ut på att företag skall betala skatt så att staten kan sköta sitt nattväktaruppdrag). Låt resten sköta sig själv. Sjukvård, skola, transport, arbetsmiljö - allt löses som privata initiativ. Statens åtagande bortom den starka nattväktarstaten i detta scenario är obefintligt. Vi är inte vana vid att ha den fullständiga friheten detta ger, men det är en samhällsmodell som är tänkbar.

En annan samhällsmodell är den där alla får exakt vad de har behov av. Staten styr allt, alla får kuponger för att köpa mat, eller rent av mat levererad vid dörren, husrum förmedlas av staten som även äger allt som kan produceras. Ingen kan få mer än nödvändigt, men ingen kan hellre få mindre än nödvändigt. Den totala repressionen för att upprätthålla detta system torde bli rätt omfattande, men det fungerar. Det också. Mängden initiativ av medborgarna torde bli lågt, det är staten som står för initiativen, och inget kommer att hända utöver det staten bestämmer.

Två samhällsmodeller, två ytterligheter, båda tänkbara. Den totala friheten kontra den totala ofriheten.  Det finns naturligtvis de havererade staterna också, de som inte lyckas upprätthålla ens en nattväktarnivå på stat, där milisgrupper strider inbördes och milisgruppernas regeringar inte kan komma överens om vem av dem som är regering, men de kan vi lämna därhän just nu.

I den totala frihetens rike finns det de som går under för att de inte klarar av att upprätthålla sin status, i den totala ofriheten finns det de som går under för att de inte klarar att underordna sig. I mellanmjölkens rike har vi självklart valt mellanmjölksalternativet. Mellanmjölksalternativet ger också upphov till intressekonflikter. Pengar räcker inte till allt, inte i mellanmjölkens rike heller.

OM vi skall sänka välfärden för alla är det naturligtvis de som redan har minst marginaler som blir först drabbade. Det är inte något som är konstigt med det. Det konstiga uppstår när man gör rubriker runt det, eller om de politiker som genomförde försämringen agerar som om de blev förvånade över att det blev en försämring. Höjda bensinpriser, höjda konsumtionsskatter, sockerskatter, energiskatter, allt sådant drabbar den som redan har minst. Ur fördelningssynpunkt är skattehöjningar en katastrof för ekonomiskt svaga grupper men en axelryckning för de med höga inkomster.

Problemet är pedagogiskt. Fördelningen av de begränsade ekonomiska resurserna görs av regeringen i höstbudgeten. Vill man ha till stånd större förändringar finns val vart fjärde år, nästa gång den 9 september 2018. I övrigt är det regeringen som bestämmer vem som skall ha vad. Vill man ge mer pengar till pensioner, försäkringskassa, militär och polis måste, per definition, andra områden få mindre pengar. Idag är det tämligen uppenbart att pensioner inte är ett prioriterat område, och har inte varit sedan pensionsuppgörelsen på nittiotalet.

Pension och pensionärer betraktas som en belastning för samhället, och ju senare i livet människor går i pension desto fler kan vi ta om hand som av andra anledningar inte arbetar. Otvivelaktigt är det så att medellivslängden ökat, men knappast beroende på att vi är yngre högre upp i ålder. Riktigt så fungerar inte genetiken. Medellivslängden ökar för att sjukvården sett till att fler överlever sjukdomar som var dödliga tidigare. Alla andra tillstånd uppstår fortfarande vid samma åldrar som tidigare, och demens tenderar snarast att krypa ner i åldrarna. Politik är konsten att prioritera mellan olika skäl som upplevs som ömmande.

Valvindar blåsa

Några artiklar i tidningar, dels Aftonbladet, dels Metro, i båda fallen deras onlineutgåva. Lena Mellin, Aftonbladet, talar om en svag valvind som blåser från de rödgröna mot Alliansen och Sverigedemokraterna, tittar man på procentuella förändringar är det verkligen inte mycket att hänga i julgranen. I Aftonbladets undersökning är Sverigedemokraterna tredje största parti och i den som refereras till i Metro är de största parti. I båda fallen är det webbrekryterad panel, men Aftonbladet godkänner inte metoden för Yougovs rekrytering. Skillnader kan förklaras med rekrytering eller hur frågor ställs.

Om jag citerar Lena Mellin, en av de få sansade politiska kommentatorer vi har, som sällan låter texter flöda över av eget tyckande utan refererar och analyserar sakligt och bra där hon konstaterar:

Väljarna är pragmatiska. De vet att det inte är någon större idé än att fördjupa sig i frågan om vilket parti som ska få deras röst den 9 september 2018 redan nu. Fram till dess kommer nämligen mycket att hända. Vad vet vi inte, men däremot att.

Jag misstänker att det också finns ett element av osäkerhet rörande anonymitet och vem som kan ta del av informationen. Även om Inizio/Yougov säger att det är anonymt så vet man inte i vad mån det går att lita på det, och därmed är kanske de som svarar inte helt ärliga när de lägger sitt svar. Vid valet 2014 var Yougov ett av de instituten som hamnade närmast valresultatet. Frågan är då om det berodde på att algoritmerna tog hänsyn till denna osäkerhet och räknade om svaren utifrån det, eller om de bara är ett torrt återgivande av faktiska siffror. Jag tror på det förstnämnda, att man har ett antagande som rör i vilken mån man är helt ärlig när man lägger sitt svar i undersökningen, och att detta osäkerhetstal variera mellan olika partier. Tror man inte helt och fullt på anonymiteten så kanske man svarar att man tänker rösta på något annat parti än det som faktiskt är aktuellt.

Valvindar blåsa över gammal och ung. Naturligtvis finns det skillnader i hur unga och äldre skulle rösta, liksom för kvinnor och män, storstadsbor kontra lantisar och så vidare, men det kan man inte ha synpunkter på, annat än när det gäller urvalet och i vilken mån de är tillgängliga för röstningen. Sedan är urvalet så litet att ytterligare nedbrytning ur helheten (ungdomar röstar på miljöpartiet, pensionärer på sossarna, rörmokare på vänstern) knappast låter sig göras med någon grad av säkerhet. Antalet unika individer i varje kategori blir så få att det inte säger något.

Opinionen för SD tycker jag är det intressanta i sammanhanget. Enligt Aftonbladet/Inizio har de 20% av opinionen och enligt Metro/Yougov 24,3%. Det är en väldigt stor skillnad, mycket större än för något annat parti. Båda bör inte kunna ha rätt eftersom det ligger bortom felmarginalen. Valet 2018 ligger knappt 23 månader bort, mycket kan hända på den tiden, och egentligen är opinionssiffror ointressanta eftersom de inte påverkar de omedelbara styrkeförhållandena mellan partierna. Grejen är nog att två år ändå går rätt fort, och styrkan i opinionen kan ge en ledtråd till med vilket självförtroende man kan gå in i en valrörelse eller sköta sin argumentation.

Varje gång de andra partierna har dundrat på med det tunga artilleriet upplever jag det som om det är SD som hoppat upp någon procentenhet. Hade jag varit en del av politiken hade jag nog övervägt att lägga om strategin eftersom målet knappast bör vara att motståndaren skall öka i opinionsmätningar. Tvärt om levererar man hela tiden mer av samma argumentation och hoppas att resultatet skall bli ett annat. Det är väldigt skönt att kunna hålla sig till ett analyserande som inte kräver partistrategiskt tänkande, men jag tycker inte det verkar begåvat att upprepa misslyckade förhållningssätt och tro att resultatet blir ett annat bara man talar med högre röst... Man kan anklagande ställa frågor till SD om Ryssland, man kan kalla dem rasister och fascister och till och med nazister. Det spelar ingen roll vad det verkar. Efter varje kanonad har de ökat någon procentenhet ytterligare. Gör då för guds skull inte samma sak igen och igen. Hitta en ny strategi.

Men tänk om det är så att Yougov har rätt och att resultatet blir att SD är största parti efter valet om den 9 september 2018... Nu är resultatet tveksamt, inte för SD utan för KD men det skapar en osäkerhet över hela linjen. Det vi vet historiskt är att SD hela tiden underskattats i opinionen och att stödet kontinuerligt ökat i några decennier. I de senaste valen har stödet fördubblats varje gång. Det kan naturligtvis inte pågå mycket längre, det skulle i så fall peka på egen majoritet för SD i valet 2022.

För de mindre partierna är skillnaderna mellan undersökningarna mycket mindre - L får 4,9 i Inizio och 5,1 i Yougov. I praktiken är det samma utfall, eftersom underlaget är så litet att enstaka röster hit eller dit påverkar decimalsiffran.

SD som största parti i Riksdagen 2018 skulle sända chockvågor genom det politiska etablissemanget vi knappt kan förutse vidden av. Det skulle inte påverka SD's möjligheter till inflytande eftersom jag gissar på att resultatet av ett sådant utfall skulle bli en stor koalition mellan S och M och eventuellt något tredje parti som skulle kunna styra med egen majoritet. Naturligtvis kan det bli en ny decemberöverenskommelse i stället, eller ett mindre formaliserat samarbete än i en gemensam regering, likt det som S och C hade på nittiotalet.

Det finns en föreställning bland många att man skall ha inflytande i förhållande till väljarunderlaget i valet, men då har man missuppfattat hur det demokratiska systemet fungerar. Man har inte rätt till något som helst inflytande om man inte klarar av att skapa en majoritet för sina förslag, eller åtminstone undvika att få en majoritet mot sig. Under åtta års Alliansstyre hade S inget inflytande alls, trots att de var största parti. Det är så det funkar, bygg majoriteter genom samarbete. Nu kan man i och för sig överleva genom att vara största minoriteten också, om övriga partier är splittrade. Det är den situationen vi har idag. Går övriga partier samman fäller man regeringens förslag, men det händer rätt sällan. Utvecklingen under de närmaste två åren blir spännande att följa...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article23702678.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article23755905.ab
http://www.metro.se/nyheter/senaste-matningen-fran-yougov-det-ar-hapnadsvackande/EVHpjs!yuTXf3B0sfPzI/

Medicinska ålderstest av ungdomar

Jag läste i tidningen idag att Statens Medicin-etiska råd tyckte att det kan vara okej med medicinska ålderbedömningar av ensamkommande ungdomar, men bara om den som skall åldersbedömas ger sitt samtycke. För mina öron låter det som att man ber systembolagskunden om legitimation, men att han själv får avgöra om han vill visa upp den eller ej. Finns det någon som tror att tjugoåringen visar upp legitimationen medan nittonåringen vägrar? Finns det någon enda som tror att tjugoåringen vägrar medan nittonåringen visar? Varför är vissa svenska myndighetspersoner så totalt och outsägligt korkade att de skulle ha problem att vistas ute i ett område där det finns risk för angrepp av husbock? Medicinska ålderstest blir fullständigt meningslösa om man har rätt att neka. Det är ungefär som om dopningstester hade varit frivilliga inom idrotten. Finns det någon som tror att den som injicerar Nandrolon hade valt att låta testa sig?

I det här fallet hade det blivit exakt samma resultat om de hade sagt att nej, ålderstester skall inte förekomma. Vi litar på att alla är ärliga, och om det är någon som inte är ärlig med sin ålder är det något vi får hantera då. Vem, mer exakt, är det de försöker lura?

Public Service

En debattartikel i Expressen, "Vänstervridningen i public service måste upphöra" av Fredrik Segerfeldt, en liberal debattör som upprörs över att perspektivet är vänster. Mmm.

Sverige är ett i grunden socialistiskt land, ett av de sista i världen, där hela det politiska spektrumet finns inom ett smalt område långt till vänster. Det finns inget "etablerat" parti som har en agenda som ligger speciellt långt bortom den socialistiska verklighetsbeskrivningen. I detta politiskt tämligen extrema land är det inte förvånande att statstelevisionen och statsradion är vänster. I ärlighetens namn måste då också sägas att denna socialistiska stat har lyckats ganska väl med att förse befolkningen med välfärd under det senaste dryga halvseklet. Det totala haveri vi såg inom östblocket före 1990 har vi blivit förskonade från. Så sett har det som kallas "blandekonomi" varit rimligt framgångsrikt.

"Borgerliga" svenska intellektuella, som Fredrik hänvisar till är bara borgerliga i en svensk kontext. I princip alla andra länder hade troligen räknat in dem bland de vänsterintellektuella så länge de håller sig till den idétradition de argumenterar inom. Det finns i stort sett ingen i Sverige som står för ett renodlat konservativt eller libertarianskt alternativ. Ingen ledande politiker eller opinionsbildare i alla fall. I Sverige processas allt genom en socialistisk diskurs, anpassas efter överideologins krav och spottas ut som olika editioner av socialism. Alternativ till detta framhålls gärna som avskräckande exempel, eller omnämns med prefixet tok-. Inget parti argumenterar för att samhället skall dra sig tillbaka och det offentliga åtagandet minska mer än högst marginellt.

Naturligtvis kan jag tycka att det hade varit trevligt om det politiska samtalet i Sverige hade varit aningen bredare än det nuvarande hårklyveriet där partier försöker blåsa upp diminutiva skillnader i det socialistiska högskattesamhällets hantering av resurser till orimliga proportioner. Visst hade jag velat se något parti argumentera för ett renodlat libertarianskt alternativ, med en minimal stat som mål, och ett konservativt alternativ i linje med konservativa partier i andra länder. Men, att argumentera för att Public Service skall leva upp till en opartiskhet bortom det socialistiska enhetsuppdraget är aningen orimligt. Opartisk betyder inte opolitisk.

Public Service är en socialistisk tanke och ett vänsterprojekt, att det skall finnas ett statligt uppdrag att förmedla underhållning, nyheter, vasalopp och melodifestival. Det finns inget naturgivet i detta, och det kan lösas lika väl av privata aktörer. Man skall då ha i åtanke att privata alternativ på eterburet mediaområde var enligt lag förbjudet till helt nyligen, och det fanns till och med en strävan inom socialdemokratin att förbjuda parabolantenner för att begränsa människors möjligheter att ta emot kanaler som inte var godkända av staten. Nu blev det inte så, och idag har vi en vildvuxen flora av kanaler att välja mellan, och en än mer vildvuxen flora av internetsajter, seriösa likväl som oseriösa. Grunden till Public Service förblir dock att staten och socialdemokratin har ett intresse av att styra vilken information som ges till befolkningen. Att detta skulle kunna bli opartiskt är inte särskilt troligt vare sig på kort eller lång sikt.

Finns det då ett övergripande skäl till att ha Public Service kvar, trots dess status som vänsterprojekt och socialistisk propagandakanal? Jag har ett val i om jag vill titta eller ej även om jag inte har ett val när det gäller att betala för propagandan - det är jag enligt lag skyldig att göra. Dessa kanaler sätter agendan, styr det politiska samtalet och tillhör det där skrået som kontinuerligt ser till att socialdemokratins problemformuleringsprivilegium upprätthålls. Utan Public Service hade vi sannolikt sett att opinionssiffrorna för (s) hade sjunkit en bit till. Om det är önskvärt eller ej? Det är aldrig bra att en politisk rörelse blir så totalt dominerande som socialismen blivit i Sverige och det politiska samtalet hade förmodligen blivit mer dynamiskt om den järnhand ps lägger över etermedia hade försvunnit. 

Det hade å andra sidan förmodligen inte varit bra om en libertariansk rörelse av internationellt snitt hade blivit så dominant heller säger jag mest för "damage reduction". Vi behöver i alla händelser fler libertarianska tankar i beslutsprocesserna. Staten är ingen bra företagare eller åsiktsmaskin. 

Vi har ett samhälle som har förändrats enormt mycket under det senaste kvartsseklet. Efter östblockets fall och EU-inträdet har även Sverige öppnats mot omvärlden på ett sätt som var fullständigt otänkbart på åttiotalet. Om förändringen kommer att fortsätta i en positiv riktning, med mer frihet och större möjligheter, eller om pendeln svänger tillbaka mot det gamla slutna vet jag inte, men förhoppningen är naturligtvis mer frihet och större öppenhet. Att det sedan kanske skulle betyda att det intellektuella utrymmet för Public Service skulle minska eller försvinna skulle åtminstone inte jag finna vara värt att gråta över.

Den som gör samma sak idag som igår...

...och förväntar sig ett annat resultat är nog tämligen korkad...

Man undrar över hur partistrategerna tänker i partier från KD ända bort till V. Nu går man till förnyat frontalangrepp på SD där både partier och tyckonomer enas om att det man gjort under de senaste femton åren, då SD gått från nästan ingenting till nästan en femtedel av väljarna, är ett framgångsrikt sätt att bekämpa nämnda parti. Så nu gastar alla i kör, partiföreträdare såväl som tyckonomer, ut samma budskap en gång till.

Och så anklagar de SD för att sakna lösningar...

Hade det inte, som omväxling, varit bättre om de hade presenterat lösningar på de utmaningar som vi har, i fråga om integration, i fråga om arbete, i fråga om skola, ifråga om bostäder, i fråga om sjukvård och en rad andra samhällsfunktioner där låt-gå-mentalitet inte löser något. Så länge de andra partierna vägrar att ta i integrationsproblematiken, i bostadsfrågan, i utanförskapets dynamik så kommer SD att växa, hur mycket än AKB och Svetsar-Steffe säger att SD inte har en lösning och att de vilar på en nazistisk grund. Det är inte mycket till lösningar de presenterar själv heller.

Tyckonomskrået tillsammans med de rödgröna skriker sig återigen hesa med nazistanklagelser mot SD. Jo. Hur gick det senast? Har ni några lösningar på de problem som utgör grunden för ett växande SD skulle det vara intressant att höra om dem i stället. Väljarna är nämligen inte nazister. Det parti som presenterar en hållbar lösning kommer troligtvis att stiga som en raket i opinionen. Vem tar tag i bostadsfrågan? Vem vågar röra den heta potatisen att runt hälften av de som kommer inte har någon utbildning eller en utbildning som understiger svensk grundskola? I nordvästra Skåne är andelen strax under 50%. Vem vågar säga att det är en liten andel av de som kommer som är högutbildade, och att de som har kompetens vi saknar dels är oerhört fåtaliga och dels inte kan språket? Majoriteten av de som har arbetat har haft vanliga jobb utan krav på specialkompetens, där likväl som här är det de vanligaste typerna av jobb, men många har haft arbeten i ett lågtekniskt yrke det inte finns något större behov av här.

Samtidigt är detta ofta flyktingar som kanske varit på flykt i flera år, om inte annat har de suttit på ett asylboende i ett par år, en situation som troligen är ännu besvärligare än vanlig långtidsarbetslöshet. Ändå vet vi att ett av de vanligaste hindren för att få ett arbete för en svenskfödd är just långtidsarbetslöshet. Så, förutom att de är födda utanför Europa, inte kan språket, har kompetens som inte är efterfrågad och har kort utbildning är de också tämligen extremt långtidsarbetslösa, ibland parat med en PTSD. Det är en utmaning som heter duga. Sluta upp med att tala om "snabbspår" för ett fåtal och se till att börja tala om hållbara lösningar för många, det är vad vi behöver. Vem vågar säga att flerbarnsföräldrar som är analfabeter sannolikt aldrig kommer att få ett arbete, och vem kan lägga fram en rimlig lösning som inte bygger på ett långvarigt försörjningsstödsberoende där det är den enskilda kommunen som får stå för fiolerna?

Strunta i att anklaga SD som ni gjort i decennier, hittills utan framgång, och presentera i stället egna lösningar på utmaningarna. Vi, folket, de röstberättigade, lyssnar, men just nu ekar det tomt på vinden. Det ni gör nu får bara SD att växa ytterligare eftersom det andas desperation över att ni själva inte har några lösningar, alternativt att ni vägrar att se problemen med livstids försörjningsplikt av allt mer radikaliserade människor hopgyttrade i slumområden.

Nej, det är ingen lösning att hyra ut hus i Norrland. Det är inte människor som skapar arbete, det är kapital. Det är därför folk flyttat därifrån. Det ändras inte för att det flyttar in ett antal utomeuropeiska fattiga lågutbildade invandrare. De belastar avfolkningsbygdens kostnad för försörjningsstöd i några år innan de flyttar vidare till det utanförskapsområde i någon större stad i södra Sverige där släkt, vänner och landsmän finns.

Så, kommer jag att vinna en bil i Bingo-Lotto om jag, i stället för att presentera ett förslag på lösning av en komplex problematik, anklagar motståndaren för att vara rasist och kryptonazist? Kan ni sluta upp med att bete er som svagbegåvade, men priviligierade, nollor i de "etablerade" partierna och i stället börja fundera runt de lösningar vi, skattebetalarna, arvoderar er rundligt för att ta fram?

Varför gör ni inte som vi säger ...

... vi har ju berättat hur det ÄR

Jag hade nästan tänkt att sätta underrubriken "En historia om socialdemokratisk hegemoni" men struntar i det. I alla händelser handlar det om problemforumleringsprivilegiet igen, och hur det blev så här. Jag gör inte anspråk på att sitta inne med hela sanningen, långt ifrån, och missförstånd kommer säkert att förekomma i en sådan här text, men den handlar om Landet Lagom och det socialistiska högskattesamhälle vi tar för fullständigt naturligt.

Det handlar också om att problemformuleringsprivilegiet är intimt sammanbundet med ett sanningsprivilegium. Det som kan framhållas då är bristen på statiskhet i detta. Sanningen förändras i takt med att problemformuleringen förändras och det är enbart socialdemokratin som har privilegiet att förändra den. Det är därför som Stefan Löfven kan börja med att hävda att det inte finns något tak i det svenska flyktingmottagandet för att några månader senare förändra problemformuleringen och den tillhörande sanningen till den raka motsatsen. Det är inget problem förrän socialdemokratin säger att det är ett problem, och sanningen knuten till detta ("det finns inget tak" kontra "taket är nått") kan då utan hinder förändras till sin spegelbild. Försöker sig någon annan på att förändra problemformuleringen kommer det inte att lyckas eftersom varje försök aktiverar alla de opinionsbildare som är stöttepelarna i privilegiet. Det handlar alltså inte alls om hur stort eller litet socialdemokratin är i opinionen, eller hur stödet förändras i valen utan i vad mån man lyckas entusiasmera tyckonomerna. Hittills har det aldrig varit ett problem för socialdemokratin, oavsett hur majoritetsförhållandet sett ut i Riksdagen. Socialdemokratin har ett närmast obegränsat stöd i tyckonomiskrået.

Det finns inget offentligt system som straffar den som avviker, men informella strukturer är strikta. Det där som kallas mediedrev och utfrysning drabbar i vissa fall snabbt och hårt. Det finns åsikter man inte får torgföra om man fortfarande skall tas på allvar eller befinna inne i värmen. I dagens värld är det svårare att hantera detta eftersom Internet är en i princip obegränsad arena för den med avvikande åsikter och som inte hade fått en plattform att agera från före sekelskiftet. När plattformarna har flyttat ut på nätet går de inte att kontrollera längre, och det skapar frustration hos de styrande, och kan utnyttjas inte bara för godkänd opinionsbildning utan även för den som är luddig i kanterna. För att sätta gränser för medborgare börjar man propagandamässigt skapa murar och hinder genom att kalla vissa media för exempelvis "hatsajter" där det egentliga syftet är att få människor att inse att åsikterna som förs fram där är inte godkända av det offentliga Sverige. För tio-femton år sedan kallades samma sajter för "alternativ media", en benämning nämnda sajter helst använder själva än idag, medan traditionell media mer och mer har övergått till att använda begreppet "hatsajter".

Om jag saxar ur uppslagsordet Alternativa medier i Wikipedia så finner jag följande beskrivning:

Exempel på alternativa medier enligt en av de gängse definitionerna är däremot Indymedia, ett globalt nyhetsnätverk som vem som helst kan publicera nyheter i och som har sitt ursprung i protesterna mot Världshandelsorganisationen WTO:s toppmöte i Seattle 1999. Här tar man inte bara kontroll över innehåll utan även hur det framställs. Genom att använda sig av en så kallad öppen publiceringsform så bjuder Indymedia in personerna som besöker hemsidan att skriva och publicera sina egna nyheter. Besökaren uppmanas på detta sätt att bli skribent och genom detta utmanas det symboliska maktförhållande som är inlindat i medieringen, ( makten över representationen och makten över informationen). 

Ytterligare exempel på alternativa medier kan vara fanzines och undergroundpress; piratradio och videoaktivism; bloggar och medborgarjournalistik på nätet. 

Medieteoretikern Leah Lievrouw menar att Wikipedia tillhör en genre av alternativa medier som manifesterar en utmaning av ämnesexperters roll och särskilda ställning som auktoriteter på kunskap, och även ägandeförhållandet och den traditionella kontroll som funnits av information och medieinnehåll.

Bland denna flora av åsikter som publiceras finns naturligtvis en del som befinner sig i den zon där politiska ytterkantspartier använde stencilerade blad på sjuttiotalet. De omfattas också av yttrandefriheten, även om det verkar som om många idag vill avskaffa den för misshagliga åsikter. Skillnaden mellan nu och förr är inte budskapet utan hur många som nås och hur snabbt. Det är ingen grund för att inskränka yttrandefriheten.

Yttrandefrihet behövs inte för den som håller med makten. De åsikterna får alltid framföras. Inte ens Nordkoreas ledare har något emot den som håller med honom. Yttrandefrihet gäller alltid den som har avvikande åsikter, ju mer avvikande, desto viktigare är det - även kommunister och nazister omfattas av den. Det är inte straffbart att tycka om Jan Myrdal eller Sven Wollter, gå på konsert med Röda Bönor, lyssna på Joddla Med Siv eller Ultima Thule, ha allmänt dålig smak, dricka hemkört brännvin med sockerdricka, tycka om tavlor med gråtande barn från Kiviks Marknad eller dansbandsmusik heller (alldeles oavsett att alla grejerna är lika förkastliga fast på olika sätt).

Amerikansk politik

Presidentvalet är en månad bort. Hillary eller Donald?

Presidentvalet närmar sig och Donald Trump och Hillary Clinton representerar Republikanerna respektive Demokraterna. Det finns säkert någon oberoende kandidat också, men som vanligt kommer de knappast att göra något avtryck. Det är Donald och Hillary det handlar om.

Följer man svensk medias rapportering är det givetvis inte ens ett val. Varje begåvad människa inser naturligtvis med bedövande klarhet att Hillary Clinton spelar mot öppet mål och att GOP redan har straffat ut sig själv genom att låta ett stolpskott till felrekrytering företräda partiet. I nästa andetag förstår media inte alls varför opinionssiffrorna trots allt är tämligen jämna. Anledningen är delvis vänsterns problemformuleringsprivilegium i Sverige, men också att Trumps framtoning inte är fullt lika problematisk där som här.

De politiska journalisterna har samma svårighet att förklara varför inte Sverigedemokraterna raderas ut efter alla de skandaler som sagda journalister grävt fram, även det utgående från vänsterns problemformuleringsprivilegium. Att det, här likväl som där, finns en stor grupp som inte accepterar det privilegiets överideologiska ställning har man svårt att förhålla sig till. Situationen i USA är alltså annorlunda, men likartad. Det finns en kandidat där man i svensk media har svårt att förklara varför människor sympatiserar med åsikterna eftersom ingen svensk journalist med självaktning gör det (eller erkänner offentligt att man gör det).

Problemet, som glider förbi på apotekets glidmedel, är att Hillary Clinton inte är särdeles populär i USA. Att hon är Demokratisk kandidat och dessutom, som grädde på moset, är kvinna är tillräckligt för att svensk media skall tycka att hon är självklar som president. De åsikter som GOP står för är så gott som alltid förkastliga. Samtliga svenska tidningar hade nog kunnat sätta "Feel the Bern" på framsidan i våras, för första gången någonsin fanns det en sosse av europeiskt snitt (eller, ja, nästan i alla fall) att älska i det amerikanska valracet. Att sossarna inte är något självklart val längre här heller var knappast uppe på dagordningen.

Men The Donald då? Jo, han är så inihelvete osvensk att det gör ont. Han står för allt som inte ingår i svenska problemformuleringar, är en pubertal och vulgär machobuffel som upplevs som gravt glappkäftad och utan intellektuell förmåga. Hur utgången av valet blir har vi idag ingen aning om och spekulationerna utifrån svenska problemformuleringar känns inte intressanta. Trots det är det sannolikt att han går hem i Redneck County, i konservativa kretsar och i den kristna mellanvästern.

Som helhet tvingas jag nog tyvärr konstatera att den här valrörelsen verkar utgöra ett svårunderträffat lågvattenmärke i att hålla en genomgående låg nivå på debatten, från båda sidorna.

Det är lite som spekulationerna om vem som tar vem i svensk politik efter nästa val. Fullständigt poänglösa med tanke på att vi inte har en aning om valutgången, och beroende på den kommer möjliga konstellationer att variera. Att skapa fantasier om framtida regeringar beroende på opinionsmätningar två år före valet är meningslösa eftersom vi inte ens vet vilka partier som sitter i riksdagen efter valet, än mindre något om styrkeförhållandet mellan partierna. Samma sak gäller The Donald. Han är inte president ännu, men han kan mycket väl bli det, oavsett svensk motvilja. Vi är inte tillfrågade och har inget inflytande, men OM han skulle bli världens mäktigaste man har vi en nationell utmaning i att försöka förstå varför...

PK, finns det?

En politiskt inkorrekt text om PK

Jag ser ofta i debatten PK och prefix och suffix kopplade till detta. Bokstäverna skall uttydas Politiskt Korrekt och det känns som om befolkningen är indelade i två grupper - de som bestämt hävdar att det existerar och de som lika bestämt, eller ännu mer bestämt, hävdar att det inte existerar. Sedan finns naturligtvis även jag, som alltid har metatankar om allt. "PK finns" är för mig en utsaga som kan verifieras eller falsifieras, "finns PK" är för mig en fråga som kan besvaras jakande eller nekande, men det finns inget av den laddning jag tycker mig uppleva i tidens upphetsade debatt om begreppet.

Antingen finns det ett utrymme i debatten som är politiskt korrekt eller också finns det inte det. Jag är inte riktigt säker på vad de som förnekar att det finns egentligen vill säga, för samtidigt med sin förnekelse argumenterar de på ett sätt som gör mig övertygad om att begreppet verkligen finns. Det motsatta är också giltigt, att de som hävdar att begreppet äger giltighet driver sin argumentation på ett sådant sätt att jag ifrågasätter om det verkligen finns. Inte helt enkelt det där.

Först och främst, vad är det som avses med begreppet, egentligen. I vissa fall kan jag ana en antiintellektuell nyans, att var och en har rätt till sin sanning, men det är orimligt att hänföra historiska sanningar till politisk korrekthet. Det är inte PK att hävda att påven är katolska kyrkans överhuvud, att Dalai lama är tibetan eller att Finland är självständigt. Det är sanningar, men aktuell sanning och PK kan inte vara samma sak. Det finns mängder med sanningar som inte är politiskt korrekta, som inte har någon sådan komponent.

Politiskt korrekt är något jag tolkar som att det har en ideologisk del, vilket då även kan gälla naturvetenskap. Det kan vara PK att hävda att universum börjar med Big Bang, eftersom man i detta uttalande negerar den bibliska skapelseberättelsen. Man rör sig alltså från ett oproblematiskt registrerande av enkla faktum ("det är 8°C idag") mot ett laddat fält av åsikter och metafysik ("Jesus lever").

Det som är vanligast i den svenska debatten idag, när det gäller att kasta PK i ansiktet på varandra, är när debatten handlar om invandring, främlingsfientlighet, HBTQ och liknande områden där absolut och odiskutabel naturvetenskapligt och matematiskt verifierad kunskap knappast finns.

Min ingång är att det är självklart att det finns politiskt korrekta ingångar givet den hantering som är frekvent förekommande i den svenska riksdagen. Samtidigt kan jag fånga upp en underton av att det politiskt korrekta är det som de andra partierna, exkluderande SD, står för. Varför inte V också exkluderas är för mig en gåta. Eller, det var så för ett år sedan. Senare har den svenska politiken på vissa av dessa områden förändrats, men innehållet i det "politiskt korrekta" verkar inte alls ha förändrats, vilket än mer får mig att fundera runt begreppet som sådant.

Det skall, naturligtvis, vara omöjligt att beslå den "politiskt korrekte" med lögn. Underförstått att motståndaren alltså ljuger. När jag tittar på argumentationen är det tämligen tydligt att "lögn" och att "undanhålla delar av sanningen", ibland till och med större delen av sanningen, är närbesläktade, men den politiskt korrekte utnyttjar oftast undanhållandet av sanningen som en ersättning för lögnen. Å andra sidan är det en teknik som den politiskt inkorrekte också försöker utnyttja ibland, med mer blandat resultat.

Sverige är vidare ett tydligt socialistiskt land, där den socialistiska världsbilden hos befolkningen ligger som en bas i all politisk verksamhet. Det är ytterst få gånger som något parti rör sig bort från den socialistiska mittfåran i det politiska livet eftersom man (troligen med rätta) tror sig om att bli hårt straffad av väljarna om man gjorde det. Det politiska mittfältet i svensk politik ligger ganska långt till vänster i ett internationellt perspektiv, och vänstern äger också problemformuleringsprivilegiet i landets offentliga debatt. Allt som ligger vid sidan av detta vänsterinriktade problemformuleringsprivilegium kan nog i stor utsträckning sägas vara politiskt inkorrekt.

Det är PK att tala om "skattehöjningar för höginkomsttagare" men inte om att "man skall kunna få vård utifrån vad man har råd med". Skolan skall vara "lika för alla" och inte "bättre för de som har möjlighet att betala mer". Samtidigt med detta sysslar "högern" med småjusteringar i marginalen, men ändrar inte, och har inga planer på att ändra, i det socialdemokratiska samhällsbygget med höga skatter och offentligt finansierade åtaganden i människors vardag. Att överlämna makt till individer är inte aktuellt, vare sig nu eller senare, oavsett om det sitter en "rödgrön" eller en "brandgul" regering och styr, och ett "samhälle som det amerikanska" är en skräckvision för en överväldigande majoritet. Så, utifrån denna världsbild finns det en definitiv "politiskt korrekt" verklighetsbeskrivning med rötter i socialdemokratin och i vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Nå, men är det då verkligen detta som avses när det talas om "PK-media", "PK-maffia" och liknande? Min tolkning är att det är skilda saker. När det talas om "PK" på det här sättet så handlar det mer om att man vill föra fram sin åsikt (ofta rasistisk eller homofob, ibland båda samtidigt) oemotsagd. Så fungerar inte ett offentligt samtal. Om jag för fram en klassiskt liberal tanke förväntar jag mig mothugg, inget konstigt med det eftersom tanken strider mot det socialistiska samhällsbygget, och därmed mot det politiskt korrekta. Men det är en del av den liberala demokratins grunder och inte det minsta märkligt. Konstigt blir det när en önskan om att fakta skall presenteras blir misstänkliggjord som främlingsfientlig. Nej, det är inte politiskt inkorrekt att begära fram fakta. Det är grunden för att kunna ta bra beslut. Det är heller inte PK att vägra att leverera de fakta som finns. Det är kanske korkat. Det är möjligen ett brott mot offentlighetsprincipen. Det är, däremot, inte politiskt korrekt. Det är möjligen att luras utan att ljuga, vilket kanske även det borde betecknas som politiskt inkorrekt i ett demokratiskt samhälle.

Då kommer vi till nästa fråga rörande det politiskt korrekta, om det finns något hinder för att framföra sanningen, om sanningen i sig kan vara farlig för den diskussion som förs i ett samhälle som vårt, och det kan den naturligtvis vara. Att sträva efter sanning i varje läge kan vara att sträva efter ett samhälle som faller samman. I varje läge har staten ett våldsmonopol den måste upprätthålla, oavsett att detta innebär att sanning är ett glidande begrepp. Om staten tappar sitt våldsmonopol är anarkin hotande nära. Staten strävar i nuläget inte efter att upprätthålla våldsmonopolet, det ligger, för stunden, långt utanför det politiskt korrekta att göra eller framföra (även om socialdemokratin börjar ändra sig, åtminstone lite i marginalen) vilket jag, med min liberala grund, finner tveksamt. Våldsmonopolet, den s.k. nattväktarstaten, är grunden för samhället vi lever i. Allt annat är fluff ovanpå. Stater där man inte lyckas med att upprätthålla våldsmonopolet utvecklas ofta till extremt våldsamma områden.

Sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen är en illusion. Världen är subjektiv, och diskussioner om det politiskt korrekta landar i subjektiva åsikter. Befinner sig något utanför vänsterns problemformuleringsprivilegium kommer de att aktivera en flod av skribenter som på olika sätt försöker tvinga bort den misshagliga åsikten. Det är det som menas med "problemfomuleringsprivilegium". Det är inte politiskt korrekt, eller inkorrekt, men det är det som de som talar om "PK-maffia" etc menar. Det är inte "PK", det är bara "så det funkar" i ett demokratiskt samhälle. Ta över problemformuleringsprivilegiet så löser det sig, annars inte. Samma sak gäller sjukvård för rika, skolor enbart för akademikerbarn, repatriering av invandrare, dödsstraff och alla andra frågor där "sjuklöverpartierna" och "sjuklövermedia" håller sig till det problemformuleringsprivilegium som finns inom "arbetarrörelsen" i Sverige, alldeles oavsett att den krympt till en skugga av sitt forna jag.

Har jag någon egen åsikt då? Är PK bra, dåligt eller överskattat? Jo, det behövs någon form av överenskommelse på samhällsnivå för att få det offentliga samtalet att fungera. Det är förkastligt om denna (troligen formella) överenskommelse påverkar yttrandefriheten som trots allt är grundlagsfäst. Jag upplever att det finns en pressetisk överenskommelse om vad som är OK och inte, och mycket av den debatt som finns om PK handlar om att det finns media, främst på Internet, som inte håller sig till denna överenskommelse (fullt naturligt, det har inte deltagit, var inte inbjudna och behöver därmed inte förhålla sig till detta).

Etablerad media och etablerade politiker har dessutom ett stigmatiserande språk mot de som befinner sig utanför problemformuleringsprivilegiet (och ett godhetsanspråk på de som befinner sig innanför), vilket gör att man förstärker känslan av uppror och kan därmed medverka till att åsikterna drivs åt ett ännu extremare håll. Observera att detta inte gäller rasisthögern, utan lika mycket den identitetsvänster och den islamism som heller inte kan förhålla sig till olikheter. Fundamentalistisk kristenhet är vi ju rimligt förskonade från, men de ligger också utanför i den mån de finns.

Man har sysslat med stigmatiserandet i några decennier nu, och jag vill bara fråga: Hur tycker ni att det har gått? Jo, man kan fortsätta att tala om "rasister" (och andra liknande benämningar) med gradvis allt högre röst, men har verkligen de stigmatiserade försvunnit ut i periferin? Är det kanske dags att börja fundera på att lägga om strategin, eller vill ni fortsätta att göra samma saker i morgon som ni gjorde igår i den vilda förhoppningen att det skall bli ett annat resultat då? Är inte risken uppenbar att ert eget beteende gör att ännu fler blir stigmatiserade och försvinner ut till den extrema högern eller vänstern?

Återvinning

Privata aktörer och offentliga uppdrag

Läst i dagens HD att en återvinningsstation läggs ner i Åstorp. Citat ur artikeln:

Nu har de ansvariga på Förpacknings- och Tidningsinsamlingen, FTI, tröttnat på hur återvinningsstationen på Timmergatan i Åstorp missköts av vissa individer.
Från den 1 november tas den bort och de som vill kasta återvinningsbart material får vända sig till återvinningsgården Åstorp/Bjuv.
– Det är väldigt olyckligt när en återvinningsstation försvinner med tanke på tillgängligheten för kommuninvånarna att återvinna sitt avfall. Men vi kan tyvärr inte hålla på och städa den här återvinningsstationen längre, säger Jenny Randborg, regionchef på FTI. 

...

Vi på tekniska kontoret håller med om att det är tråkigt att återvinningsstationen försvinner. Vi startar nu arbetet med att erbjuda med plats med övervakning så allmänheten kan få en möjlighet att bidra till ett hållbart samhälle, säger Åstorps kommuns tekniske chef Jörgen Wallin.

Det är fullständigt normalt att en del medborgare beter sig som trotsiga fyraåringar när påbud påförs uppifrån. Det vore konstigt om det inte hände. Dessutom har vi en mängd gästarbetare från övriga EU verksamma i våra skånska orter. Jag ser bilar med estniska och litauiska registeringsskyltar varje dag vid byggnadsrenoveringar etc. Vem har säkerställt att de förstår regelverket runt återvinningsstationerna?

Har inte FTI den uthållighet som krävs för ett sådant uppdrag så är inte uppdragsbeskrivningen tillräckligt tydlig. Det är inte uppgifter som i god socialistisk anda skall övertas av kommunen, det är ett uppdrag som skall förtydligas till en privat aktör. Om ordningen inte sköts får de anställa någon som hjälper de som skall lämna till återvinning, eller i sin tur upphandla någon som sköter ordningen.

http://www.hd.se/2016-10-07/nedskrapning-stanger-atervinningsstation

Yttrandefrihet och åsiktskorridorer

Finns det en åsiktskorridor och är yttrandefriheten obegränsad

Allt är politik, allt kan bli politik, om viljan finns. Allt kan också missbrukas, om viljan finns. Ta bara diskussionen om det politiskt korrekta och vad som får sägas eller som inte får sägas. Samtidigt som åsiktskorridoren är en illusion enligt de som befinner sig i mittfåran av den så gäller yttrandefriheten bara dem som yttrar vissa saker, aldrig dem som har en grundligt avvikande uppfattning, eller som uttrycker sig misshagligt, kränkande, eller på ett sätt som i förlängningen utsätter andra för fara. Det är, till exempel, inte förenligt att med yttrandefriheten som grund uppmana till allmänt upplopp, barnpornografibrott, massmord på etniska minoriteter eller liknande företeelser. Det svåra är att identifiera var gränsen går och åt vilket håll gränsen flyttas och vem som styr förflyttningen. Hädelse har exempelvis återkommit kraftfullt efter att ha varit en ickefråga under ett antal decennier. Att förneka att korridoren finns är enbart korkat. Exemplen för vad som ligger utanför åsiktskorridoren är så oerhört enkla att fånga upp i etablerad media att förnekandet blir larvigt.

Yttrandefrihet är alltid villkorad. Allt får inte yttras. Allt skall förmodligen inte få yttras i ett civiliserat samhälle. Undantagen är stipulerade i yttrandefrihetsgrundlagen, men kan öppna för en generös tolkning. Exempelvis kan man läsa i 3 kap 12§ att

"Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det meddelas föreskrifter i lag om straff och särskild rättsverkan för den som
...
3. bland barn och ungdom sprider tekniska upptagningar som genom sitt innehåll kan verka förråande eller medföra annan allvarlig fara för de unga."

Paragrafen kan knappast sägas tillämpas just nu, men kan, om den aktiveras fullt ut leda till en strikt tolkning av vad som kan spridas på Internet. Även i övrigt är lagtexten intressant att studera, speciellt för den som hävdar att begränsningar är en illusion. Lagstiftningen är inte överdrivet gammal, den är från 1991, men kan nog utan vidare sägas vara överspelad idag genom den extrema tekniska utveckling vi haft under det senaste kvartsseklet, och missar målet totalt när det gäller globaliseringens effekter på yttrandefriheten. Är paragrafer som den ovan ens betydelsefulla att ha i en grundlag idag när materialet enkelt kan publiceras på en server i Ryssland och vara åtkomligt över hela jordklotet genom en knapptryckning?

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469