Jo, precis så är det som rubriken säger. Samtliga partier har rätt, bara inte i allt de säger. Det finns det, tyvärr, inget parti som har. Det finns partier som har rätt inom ett fåtal, eller rent av enstaka, områden och det finns partier som har rätt inom ett större fält.
Men, frågar sig då vän av ordning, vaddå "rätt". Ja, i det fallet skall naturligtvis "rätt" tolkas som "något jag kan hålla med om". Sedan får man backa lite och tänka att "allt åt alla alltid" är ju suveränt när man bara sitter och önskar sig saker, men fungerar inte i praktiken. Det är inte nyttigt att käka gräddtårta och glass till frukost, middag och kvällsmat varje dag även om det är gott. Så, man måste prioritera mellan alla de här partierna och vad de ger uttryck för.
Svårt, absolut, när man måste börja väga det jag har nytta av mot det jag tror är bäst för samhället. Jag är absolut motståndare till en samhällsordning där det inte finns valfrihet. Jag vill bestämma över mitt eget liv. Jag tycker dessutom att det finns för lite valfrihet idag, jag vill att den ökas ytterligare till fler områden.
Det finns andra områden där det nuvarande systemet fungerar bra, exempelvis när det gäller högkostnadsskydd för sjukvårdsbesök och medicin. Man kan diskutera nivåer hit och dit, hundralappar mer eller mindre, men att röra systemet som sådant känns inte rimligt från min horisont.
Skola, det här systemet med friskolor, är det bra? Jag tycker inte det så som det utformades i Sverige. Näst intill fri etableringsrätt av skolor med tveksam tillhörighet, religiösa skolor, vinstgenererande företag på skattepengar som när som helst, även mitt under ett läsår, kan dra sig ur, kamma hem vinsten och lägga över ansvaret på den kommunala verksamheten är i mina ögon stötande. Dels tycker jag att skolan är ett område som bör vara statligt och inte kommunalt för att garantera att utbildningen ser likadan ut överallt, dels bör utbildning inte vara konkurrensutsatt på grund av risken för betygsinflation och för att elever inte får den utbildning de kan kräva.
Bostad, skall alla vara garanterade rätten att ha en bostad så länge de är skötsamma så kan vi inte ha fri hyressättning. Fri hyressättning ökar risken för att folk tvingas ut från bostaden på grund av hyreshöjningar, och det finns absolut ingen risk att det inte blir uthyrt till den nya högre hyran på grund av bostadsbristen. Vad som skall hända med de som tvingas ut är naturligtvis inte hyresvärdens ansvar, men det är definitivt ett samhällsansvar. Vi kan inte återgå till att ha ett samhälle med fattigstugor. Människor utan social problematik skall inte tvingas att bo på härbärgen och akutboende i den mån de finns enbart för att hyrorna höjdes vid en oönskad renovering. Alla har inte råd att köpa sin bostad ens när de arbetar heltid, men de skall åtminstone inte tvingas flytta vid en hyreshöjningsrenovering eller när de blir pensionärer. Bostad åt befolkningen är ett samhällsansvar på samma sätt som broar, vägar, sjukvård och skolor. Ett land som låter människor bo i favelor och husvagnar är inte önskvärt, varken här eller någon annanstans. Jag förväntar mig att politiker börjar ta det ansvaret på allvar.
Apotek, jättebra förändring när verksamheten konkurrensutsattes, mycket större tillgänglighet, bättre öppettider på fler orter än någonsin tidigare. Missen som gjordes var att ingen fick ansvar för central upphandling och beredskapslager. Det är en verksamhet och ett ansvar som borde hållits i ett statligt apoteksbolag som inte skulle vara affärsdrivande utan skattefinansierat. Det finns saker som är så viktiga i ett samhälle att risken med att göra det affärsdrivande är större än vinsten. När något blir affärsdrivande så finns alltid också risken att delar eller hela verksamheten läggs ner.
Och så där håller det på, för fråga efter fråga. Eftersom "människan är alltings mått" så har jag alltid rätt (missförstå mig inte, det har du också, även om du tycker tvärt emot mig). Problemet är att inget parti håller med mig om allt. Jag kan då starta ett eget parti och satsa på att bli diktator (det finns en del aktuella exempel på personer med sådana ambitioner från andra länder, ingen nämnd, ingen glömd), missnöjesrösta, avstå från att rösta eller försöka rota runt i partiernas program och försöka hitta något som stämmer på åtminstone ett hyggligt antal punkter. Det är svårt, och antagligen anledningen till att människor ofta tenderar att bestämma sig för vad de skall rösta på senare och senare. Eftersom jag suttit som vallokalsfunktionär allt sedan sekelskiftet har jag sett hur vissa uppehåller sig allt längre tid vid valsedelsställen utan att veta vad de skall välja. Jag har till och med varit med om de som lämnat vallokalen för att återvända några timmar senare. Det är svårt att klandra dem eftersom valen ofta känns omöjliga.
Sedan skall man addera in partiledaren i den mixen också. Många attraheras eller repelleras av en viss partiledare utan att riktigt förstå att den personen inte är diktator i ett parti. Hen för fram vad partiet enats om att stå för. Det skall inte spela någon roll om det är Jonas Sjöstedt eller någon annan som frontar V, politiken skall inte förändras annat än i marginalen för det. Något L just nu lider under, eftersom Nyamko Sabuni mer eller mindre är tvungen att föra samma politik som företrädaren fram till nästa kongress och samtidigt försöker ena ett djupt splittrat parti. Vilket väljarna ser, inte förstår, och partiet tankar därmed i opinionen. Det finns inga garantier för att den kräftgången upphör inför valet, vilket reser ytterligare en fråga: När blir det en bortkastad röst att lägga sin röst på ett parti. Kommer L och MP att åka ut, eller om det verkar sannolikt att de kommer att åka ut några dagar före valet kan det resultera i dels att vissa stödröstar utan att egentligen hålla med om politiken, och dels att vissa avstår från att rösta på de partierna trots att de egentligen håller med om politikens inriktning. Knepigt det där.
Jag vill ändå inte rösta på "allt åt alla alltid" eftersom jag inte tror det är hållbart, trots att glass är gott. Tulipanaros är enkelt att säga, men svårt att odla.
söndag 26 juli 2020
tisdag 21 juli 2020
Stereotyper, rasism och ord
Det senaste nu är att orden eskimå och indian inte längre får användas för att de är stereotypiska och klassas som rasistiska. I stället skall man använda inuit och ursprungsamerikan. Kan man inte hitta något ännu klumpigare än ursprungsamerikan för att verkligen markera att man gör skillnad på folk och folk? Gäller "ursprungsamerikan" även den som är Inka-ättling och kommer från Peru? Kan man inte tänka sig att de som kommer från Kanada står lite frågande inför att helt plötsligt kallas "amerikaner"? Ättlingar till Maya i Mexiko kanske inte är helt lyckliga över att kallas amerikaner heller. Det här är ju en ständig ström av ord som klassas på samma sätt, sedan går det några år, eller något decennium, innan ordet det bytts ut emot också börjar klassas som stereotypt och rasistiskt på exakt samma sätt som tidigare. Indian är för mig en samlingsbenämning för urbefolkningen i Nord- och Sydamerika. Sannolikt är konnotationerna andra i USA, men det är ungefär som jag hörde häromdagen, någon som blev upprörd över att en färgad inte blev kallad Afrikan American. I London. Där både den som uttryckte sig och den som det blev uttryckt till var britter, där African American är en lika orimlig beteckning som det hade varit om en somalisk invandrare i Landskrona.
Kan det vara så att stereotypen och rasismen inte sitter i ordet? Att det nya ordet snabbt tar över både stereotypen och rasismen från det gamla ordet (jag har aldrig uppfattat "eskimå" som ett ord med negativ klang, bara som ett ord som beskriver en kulturtillhörighet). Både negativa och positiva konnotationer av det gamla ordet följer med till det nya ordet eftersom det inte är en organisk språkutveckling, kanske mest av allt ändå de negativa bibetydelserna eftersom förändringen är påtvingad. När inget i övrigt ändras spelar det ingen roll om man använder z-ordet eller r-ordet, betydelsen är densamma, och folks förhållande till gruppen som benämns med r-ordet är densamma som när gruppen benämndes med z-ordet. Stereotypen och rasismen sitter inte i ordet utan i attityderna. Hur många kommer idag ihåg när n-ordet ersatte h-ordet eftersom h-ordet ansågs rasistiskt och stereotypt? Idag är det n-ordet som är lika rasistiskt och stereotypt som någonsin h-ordet var.
Årsrik i stället för gammal eller äldre? Jag är pensionär. Jag är äldre, i vissa fall till och med gammal. Men årsrik? Det är så dumt att blommorna vissnar.
Funktionsvarierad? Nej, det handlar om att skapa möjligheter i en värld som inte är "funktionsvarierad", då duger det inte att vara svalt neutral. Det handlar om att göra saker tillgängliga, det behövs knappast om personen bara är "funktionsvarierad" men definitivt om personen däremot är handikappad.
Samma sak gäller alla företeelser i samhället. Orden är inte det som är utpekande, det är bibetydelsen av orden, konnotationerna, och om en förändring är påtvingad följer konnotationerna med till det nya ordet, dessutom ofta ytterligare förstärkta, samtidigt som folk hittar på nya slangord för att beskriva gruppen. Så, det slutliga resultatet av denna påtvingade ordfernissa kan bli att man på nytt måste hitta på ord några år senare eftersom det tidigare ordbytet inte förändrade rasismen/de negativa känslorna.
Men, det är klart, det är alltid enklare att byta ett ord och hoppas att det påverkar komplexet av bibetydelser än att försöka åtgärda problemet. På vilket sätt spelar det roll om det är z-folk eller r-folk man inte vill ha som grannar? Rumänska r-ord tiggande utanför butiker har gjort underverk för att fullt ut återställa alla negativa konnotationer som någonsin fanns runt z-ordet, har dessutom lyckats adderat några till, samt överföra negativa attityder gentemot rumäner i allmänhet. Det är den underliggande attityden det handlar om. Inte vilket exakt ord man använder eftersom attityden inte följer bokstäverna.
En sista undring bara... Motorcykelmärket "Indian", skall det byta namn till "Ursprungsamerikan" nu?
https://www.indianmotorcycle.se/
https://www.isof.se/sprak/sprakradgivning/aktuellt-sprakrad/granskade-rad/2018-11-21-ar-ordet-indian-olampligt.html
Kan det vara så att stereotypen och rasismen inte sitter i ordet? Att det nya ordet snabbt tar över både stereotypen och rasismen från det gamla ordet (jag har aldrig uppfattat "eskimå" som ett ord med negativ klang, bara som ett ord som beskriver en kulturtillhörighet). Både negativa och positiva konnotationer av det gamla ordet följer med till det nya ordet eftersom det inte är en organisk språkutveckling, kanske mest av allt ändå de negativa bibetydelserna eftersom förändringen är påtvingad. När inget i övrigt ändras spelar det ingen roll om man använder z-ordet eller r-ordet, betydelsen är densamma, och folks förhållande till gruppen som benämns med r-ordet är densamma som när gruppen benämndes med z-ordet. Stereotypen och rasismen sitter inte i ordet utan i attityderna. Hur många kommer idag ihåg när n-ordet ersatte h-ordet eftersom h-ordet ansågs rasistiskt och stereotypt? Idag är det n-ordet som är lika rasistiskt och stereotypt som någonsin h-ordet var.
Årsrik i stället för gammal eller äldre? Jag är pensionär. Jag är äldre, i vissa fall till och med gammal. Men årsrik? Det är så dumt att blommorna vissnar.
Funktionsvarierad? Nej, det handlar om att skapa möjligheter i en värld som inte är "funktionsvarierad", då duger det inte att vara svalt neutral. Det handlar om att göra saker tillgängliga, det behövs knappast om personen bara är "funktionsvarierad" men definitivt om personen däremot är handikappad.
Samma sak gäller alla företeelser i samhället. Orden är inte det som är utpekande, det är bibetydelsen av orden, konnotationerna, och om en förändring är påtvingad följer konnotationerna med till det nya ordet, dessutom ofta ytterligare förstärkta, samtidigt som folk hittar på nya slangord för att beskriva gruppen. Så, det slutliga resultatet av denna påtvingade ordfernissa kan bli att man på nytt måste hitta på ord några år senare eftersom det tidigare ordbytet inte förändrade rasismen/de negativa känslorna.
Men, det är klart, det är alltid enklare att byta ett ord och hoppas att det påverkar komplexet av bibetydelser än att försöka åtgärda problemet. På vilket sätt spelar det roll om det är z-folk eller r-folk man inte vill ha som grannar? Rumänska r-ord tiggande utanför butiker har gjort underverk för att fullt ut återställa alla negativa konnotationer som någonsin fanns runt z-ordet, har dessutom lyckats adderat några till, samt överföra negativa attityder gentemot rumäner i allmänhet. Det är den underliggande attityden det handlar om. Inte vilket exakt ord man använder eftersom attityden inte följer bokstäverna.
En sista undring bara... Motorcykelmärket "Indian", skall det byta namn till "Ursprungsamerikan" nu?
https://www.indianmotorcycle.se/
https://www.isof.se/sprak/sprakradgivning/aktuellt-sprakrad/granskade-rad/2018-11-21-ar-ordet-indian-olampligt.html
måndag 13 juli 2020
You can't fix stupid
Bara en snabb, kort, notering om en tidningsnotis jag såg idag om en kille på trettio som just avlidit i Covid-19 någonstans i USA efter att ha deltagit i ett covid-party. Tydligen så är det en variant av rysk roulette där någon får besked om positivt test för Covid-19 och ställer till med ett party för att vänner skall se hur bra de klarar av viruset.
För mig låter det ungefär lika begåvat som att ha oskyddade seriesamlag med en strid ström av anonyma främlingar på valfri gayklubb i New York City. Det kanske inte händer något. Enda skillnaden är väl att det finns effektiva bromsmediciner mot HIV idag. Det gör det inte mot Covid-19.
Jag funderade på att skriva en novell om detta fenomen, men fick lägga ner pennan och acceptera att min fantasi inte räcker så långt att jag skall kunna gestalta den nivån på korkad trovärdigt. Hur i hela friden kan så många hjärnceller ligga i träda att man kan tycka att det är en god idé att frivilligt bli smittad av en infektion med dödliga konsekvenser för en inte oväsentlig del av de som smittas och med mycket långvariga och svåra följdverkningar för långt många fler.
Dödsfallet är naturligtvis tragiskt, men det reser onekligen frågan om hur man når fram till unga människor som tror att de är odödliga, här likväl som i andra sammanhang. Information räcker uppenbarligen inte. Svaret har jag inte, utan känner bara desperation. Covid-party måste vara århundradets sämsta idé så här långt, utan direkt konkurrens.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/na881B/30-aring-dod-efter-covid-fest-i-texas
För mig låter det ungefär lika begåvat som att ha oskyddade seriesamlag med en strid ström av anonyma främlingar på valfri gayklubb i New York City. Det kanske inte händer något. Enda skillnaden är väl att det finns effektiva bromsmediciner mot HIV idag. Det gör det inte mot Covid-19.
Jag funderade på att skriva en novell om detta fenomen, men fick lägga ner pennan och acceptera att min fantasi inte räcker så långt att jag skall kunna gestalta den nivån på korkad trovärdigt. Hur i hela friden kan så många hjärnceller ligga i träda att man kan tycka att det är en god idé att frivilligt bli smittad av en infektion med dödliga konsekvenser för en inte oväsentlig del av de som smittas och med mycket långvariga och svåra följdverkningar för långt många fler.
Dödsfallet är naturligtvis tragiskt, men det reser onekligen frågan om hur man når fram till unga människor som tror att de är odödliga, här likväl som i andra sammanhang. Information räcker uppenbarligen inte. Svaret har jag inte, utan känner bara desperation. Covid-party måste vara århundradets sämsta idé så här långt, utan direkt konkurrens.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/na881B/30-aring-dod-efter-covid-fest-i-texas
söndag 12 juli 2020
Konsumism
Försäljningen av PC går upp något lite, trots covid-19-pandemin. Det jag tycker är märkligt är hur länge datorer lever idag och hur sällan man egentligen behöver byta dem. Företag har sina policys som säger att datorerna skall bytas vart tredje år, och så gör de det, utan att fråga sig varför. Både för ordinärt kontorsbruk och för lika ordinärt hembruk är livslängden, även prestandamässigt, i dagens datorer i allmänhet väldigt mycket längre än så. För hemanvändning handlar sannolikt datorköp oftast om "vill ha" snarare än "behöver".
För företagsbruk handlar det, lika sannolikt, om att vi "har en policy" snarare än om att vi "måste ha".
Prestanda i datorer har blivit sådana att, undantaget specialiserade uppgifter som spel med höga grafiska krav, virtual reality, videoomvandling (video rendering på engelska) och liknande, så klarar sig en dator längre än man kan tro idag. Om det man gör vid datorn inskränker sig till att skriva, surfa, epost och kolla på bilder man tagit med telefonen så krävs inte speciellt mycket, och det säljs fortfarande nya datorer 2020 med svagare prestanda än min bärbara dator från 2011, som inte var speciellt kraftfull ens när den var ny. Naturligtvis har den drabbats av det planerade åldrandet från tillverkaren, så det går inte längre att använda senaste operativsystemen, men fungerar klanderfritt gör den trots det, och räcker till för allt jag vill göra med den. Om man väger in miljöaspekter i sitt datorinnehav bör man naturligtvis inte byta ut den utrustning man har innan den inte klarar av att utföra det som man skall göra på ett bra sätt (inklusive om den går sönder, då bör den i första hand repareras), och det borde självklart gälla både företag och privatpersoner.
Samma sak gäller det mesta i det moderna samhället. Möbler byts inte för att de är trasiga eller utslitna utan för att man "vill ha nytt och modernt", kläder kasseras inte för att de är utslitna utan för att de är omoderna, även om de är oanvända, köksinredningar kasseras inte för att de inte längre fungerar utan för att man "vill ha en elegant arbetsbänk i blankpolerad marmor med intarsia av svart granit". Man gräver upp tomten för att skapa en egen pool, i Sverige, där det under ett normalår är cirka 15 dagar då den ens är användbar, på grund av att landet präglas av kyla, blåst och regn även på sommaren och en inomhuspool hade krävts för användbarhetens skull. Jag antar att poolen i trädgården ger högre status än en för våra förhållanden billigare och mer praktisk lösning som inte är lika permanent.
Vill ha-faktorn är stark i vårt konsumtionsinriktade samhälle. "Jag shoppar, alltså är jag" verkar vara en ledstjärna för många och shoppingberoende är en reell term, inte något påhitt av mig, oavsett vad det än är man köper eller suktar efter. Samtidigt som vi vet att konsumismen är en oerhört stor belastning för klimatet så inriktar sig klimatpolitiken på allting annat än just konsumismen och de globala transporterna. Konsumismen skapar arbetstillfällen inom både tillverkningsindustri, transportsektor och återförsäljare, arbetstillfällen som inte hade funnits om människor använt det de redan har och reparerat det som går att reparera. Det finns få människor som ifrågasätter det kloka i att torsk från Norge transporteras till Kina för att packas innan den transporteras tillbaka till Norden för försäljning i frysdiskarna eller att man kastar en fullt fungerande TV efter två år för att det kommit en ny modell och att nya apparater är så billiga på grund av massproduktionen.
Det är naturligtvis svårt att väga behovet av arbetstillfällen och ekonomiska muskler för den enskilde mot miljön. Tittar jag, som idag är en gammal man, tillbaka på hur det såg ut för ett halvsekel sedan, när jag var i tonåren, så hade vi väldigt mycket färre saker än vi har idag och de underhölls på ett annat sätt, eftersom de var byggda för att underhållas. Mycket var dessutom lokalt producerat, inte import från andra sidan jordklotet, och var dyrare, ofta mycket dyrare, än motsvarande produkter är idag i förhållande till människors medelinkomst. Vi har vant oss vid en ständigt stegrad konsumtion, tillväxt till varje pris, och den största katastrofen i ett modernt samhälle är när tillväxten sjunker, eller till och med blir negativ. Depression är en fasa eftersom många människor då blir helt utan försörjning. Alltså gör man allt för att underhålla tillväxten, oavsett vad det får för effekter för klimatet och miljön.
På det sättet är det en konflikt mellan en aktivistisk miljörörelse och en mer realpolitisk styrning av världens länder. Greta Thunberg och miljörörelsen i all ära, men fattiga människor har inte råd att tänka på miljön lika mycket som privilegierade västerlänningar, även om miljön och klimatet drabbar även, och kanske kanske främst, de i fattigare länder. Vår överkonsumtion av billiga kläder med låg kvalitet och kort livslängd ger arbetstillfällen och inkomster i Bangladesh, vår överkonsumtion av billig elektronik och telefoner som byts innan ens två år passerat, eftersom det är kul med nytt, ger arbetstillfällen i Kina och Thailand.
Så, nej, det är inte i första hand världens ledare som skall skämmas över att klimatet blir förändrat. I stor utsträckning är det alla de som ser shopping som ett nöje, och som överkonsumerar och lyxkonsumerar saker de egentligen inte behöver. Hur man skall balansera mellan att låta bli att handla för att främja klimatet och samtidigt värna arbetstillfällen vet jag inte, men det gick att leva på sjuttiotalet också, trots den relativa avsaknaden av lyxkonsumtion. Krasst nog, det fanns inte så mycket att lyxkonsumera. Med den konsumtionsnivån hade det till och med räckt med ett jordklot för att få det hållbart. Men, det är faktiskt inte världens ledare det kan skyllas på. Det är alla som faller för "vill ha" och den hämningslösa reklamen snarare än "behöver" och som tillbringar helgerna på köpcentrum med att shoppa saker som kommer att slängas medan prislappen fortfarande sitter på för att de "har råd".
Jag har, medvetet, avhållit mig från att explicit kritisera fjärran semesterresor, även om de, enligt mitt förmenande, ingår i den lyxkonsumtion som plågar klimatet och miljön, men det är bara för att inte dra ut på texten för mycket. Lyxkonsumtion av saker och ting vi inte strikt behöver skulle behöva minska, på alla områden, även flygresorna.
https://www.gartner.com/en/newsroom/press-releases/2020-07-09-gartner-says-worldwide-pc-shipments-grew-2point8-percent-in-second-quarter-of-2020
Prestanda i datorer har blivit sådana att, undantaget specialiserade uppgifter som spel med höga grafiska krav, virtual reality, videoomvandling (video rendering på engelska) och liknande, så klarar sig en dator längre än man kan tro idag. Om det man gör vid datorn inskränker sig till att skriva, surfa, epost och kolla på bilder man tagit med telefonen så krävs inte speciellt mycket, och det säljs fortfarande nya datorer 2020 med svagare prestanda än min bärbara dator från 2011, som inte var speciellt kraftfull ens när den var ny. Naturligtvis har den drabbats av det planerade åldrandet från tillverkaren, så det går inte längre att använda senaste operativsystemen, men fungerar klanderfritt gör den trots det, och räcker till för allt jag vill göra med den. Om man väger in miljöaspekter i sitt datorinnehav bör man naturligtvis inte byta ut den utrustning man har innan den inte klarar av att utföra det som man skall göra på ett bra sätt (inklusive om den går sönder, då bör den i första hand repareras), och det borde självklart gälla både företag och privatpersoner.
Samma sak gäller det mesta i det moderna samhället. Möbler byts inte för att de är trasiga eller utslitna utan för att man "vill ha nytt och modernt", kläder kasseras inte för att de är utslitna utan för att de är omoderna, även om de är oanvända, köksinredningar kasseras inte för att de inte längre fungerar utan för att man "vill ha en elegant arbetsbänk i blankpolerad marmor med intarsia av svart granit". Man gräver upp tomten för att skapa en egen pool, i Sverige, där det under ett normalår är cirka 15 dagar då den ens är användbar, på grund av att landet präglas av kyla, blåst och regn även på sommaren och en inomhuspool hade krävts för användbarhetens skull. Jag antar att poolen i trädgården ger högre status än en för våra förhållanden billigare och mer praktisk lösning som inte är lika permanent.
Vill ha-faktorn är stark i vårt konsumtionsinriktade samhälle. "Jag shoppar, alltså är jag" verkar vara en ledstjärna för många och shoppingberoende är en reell term, inte något påhitt av mig, oavsett vad det än är man köper eller suktar efter. Samtidigt som vi vet att konsumismen är en oerhört stor belastning för klimatet så inriktar sig klimatpolitiken på allting annat än just konsumismen och de globala transporterna. Konsumismen skapar arbetstillfällen inom både tillverkningsindustri, transportsektor och återförsäljare, arbetstillfällen som inte hade funnits om människor använt det de redan har och reparerat det som går att reparera. Det finns få människor som ifrågasätter det kloka i att torsk från Norge transporteras till Kina för att packas innan den transporteras tillbaka till Norden för försäljning i frysdiskarna eller att man kastar en fullt fungerande TV efter två år för att det kommit en ny modell och att nya apparater är så billiga på grund av massproduktionen.
Det är naturligtvis svårt att väga behovet av arbetstillfällen och ekonomiska muskler för den enskilde mot miljön. Tittar jag, som idag är en gammal man, tillbaka på hur det såg ut för ett halvsekel sedan, när jag var i tonåren, så hade vi väldigt mycket färre saker än vi har idag och de underhölls på ett annat sätt, eftersom de var byggda för att underhållas. Mycket var dessutom lokalt producerat, inte import från andra sidan jordklotet, och var dyrare, ofta mycket dyrare, än motsvarande produkter är idag i förhållande till människors medelinkomst. Vi har vant oss vid en ständigt stegrad konsumtion, tillväxt till varje pris, och den största katastrofen i ett modernt samhälle är när tillväxten sjunker, eller till och med blir negativ. Depression är en fasa eftersom många människor då blir helt utan försörjning. Alltså gör man allt för att underhålla tillväxten, oavsett vad det får för effekter för klimatet och miljön.
På det sättet är det en konflikt mellan en aktivistisk miljörörelse och en mer realpolitisk styrning av världens länder. Greta Thunberg och miljörörelsen i all ära, men fattiga människor har inte råd att tänka på miljön lika mycket som privilegierade västerlänningar, även om miljön och klimatet drabbar även, och kanske kanske främst, de i fattigare länder. Vår överkonsumtion av billiga kläder med låg kvalitet och kort livslängd ger arbetstillfällen och inkomster i Bangladesh, vår överkonsumtion av billig elektronik och telefoner som byts innan ens två år passerat, eftersom det är kul med nytt, ger arbetstillfällen i Kina och Thailand.
Så, nej, det är inte i första hand världens ledare som skall skämmas över att klimatet blir förändrat. I stor utsträckning är det alla de som ser shopping som ett nöje, och som överkonsumerar och lyxkonsumerar saker de egentligen inte behöver. Hur man skall balansera mellan att låta bli att handla för att främja klimatet och samtidigt värna arbetstillfällen vet jag inte, men det gick att leva på sjuttiotalet också, trots den relativa avsaknaden av lyxkonsumtion. Krasst nog, det fanns inte så mycket att lyxkonsumera. Med den konsumtionsnivån hade det till och med räckt med ett jordklot för att få det hållbart. Men, det är faktiskt inte världens ledare det kan skyllas på. Det är alla som faller för "vill ha" och den hämningslösa reklamen snarare än "behöver" och som tillbringar helgerna på köpcentrum med att shoppa saker som kommer att slängas medan prislappen fortfarande sitter på för att de "har råd".
Jag har, medvetet, avhållit mig från att explicit kritisera fjärran semesterresor, även om de, enligt mitt förmenande, ingår i den lyxkonsumtion som plågar klimatet och miljön, men det är bara för att inte dra ut på texten för mycket. Lyxkonsumtion av saker och ting vi inte strikt behöver skulle behöva minska, på alla områden, även flygresorna.
https://www.gartner.com/en/newsroom/press-releases/2020-07-09-gartner-says-worldwide-pc-shipments-grew-2point8-percent-in-second-quarter-of-2020
lördag 11 juli 2020
Konsensus och min uppfattning av liberalism
När alla går åt samma håll blir det oerhört svårt att gå emot strömmen. Även om det finns ett talesätt som säger att endast döda fiskar flyter med strömmen så stämmer det bara för fiskar. I ett land som Sverige finns starka krafter som kräver likriktning och att alla skall tycka lika. Att yttra kritiska tankar, att avvika från konsensus, straffas i dagens offentliga debatt. Så har det i och för sig varit under lång tid. I Sverige skall alla tycka lika, oavsett vad det än gäller och massmedia är snabb att hänga på med att starta drev mot företeelser de inte tycker om. Att någon först blir offentligt hudflängd bara för att långt senare bli frikänd i rättegång är regel snarare än undantag.
I dagens läge skall alla hylla en svensk (brist på) coronastrategi som, åtminstone vad man kan se idag, har misslyckats totalt, trots eller tack vare att den totalt avvikit från omvärlden låter jag vara osagt, det överlämnar jag åt en utredning att kolla. Den har i alla händelser lett till fyra gånger fler döda än grannländerna tillsammans (och nej, det beror inte på olika sätt att mäta. Norge, Danmark, Finland och Island har samma sätt att mäta som Sverige, och för lika noggrann statistik). Likt förbaskat blir den, svenska eller utländska, expert som kritiserar strategin hånad, både politiskt och i press. Det är inte epidemiologi utan politik, och den svenska strategin har styrts av politiker som handlingsförlamade sitter på händerna, inte vågar ta egna beslut och som förlitar sig på stuprörsmyndigheter. Denna menlösas förening stiger sedan i opinionen, mer ju fler som dör vad det verkar. Svensk konsensuskultur är obegriplig.
Nej, det här handlar inte om Anders Tegnell. Han är en statlig tjänsteman som gör sitt jobb. Jag har inga invändningar mot honom, Johan Carlsson, FHM som helhet, MSB, Socialstyrelsen et al. Det är regeringens uppdrag att agera, att se bortom stuprören, att väga samman alla faktorer och där brister det. Regeringen har inte levt upp till krav på att balansera olika myndigheter. Man agerar snarare som om det bara handlar om siffror i stället, på ett sätt som jag upplever som ytterst cyniskt. Regeringen fick till och med tillstånd av Riksdagen att införa snabba åtgärder utan att dra det genom Riksdagen först, det räckte om det togs upp där i efterhand. Det tillståndet har inte använts en enda gång på ett enda område.
På samma sätt skall alla ställa sig bakom hbtq. Den som inte går i det tåget blir också hudflängd. Jag, personligen, är positiv till att människor har frihet att finna sin egen väg, oavsett om det gäller att söka sig till en religion eller utforska sin könstillhörighet eller sexualitet. Som liberal måste jag hävda att pluralism inte bara gäller en sida av myntet. Jag måste också hävda att det är helt okej att representanter från vissa partier inte vill gå i pridetåg, att det finns de som med emfas hävdar att det bara finns två kön och att det finns präster som hävdar att de stödjer sig på bibelord när de inte vill acceptera kvinnliga präster. Det kan inte ens kritiseras utifrån min ateistiska utgångspunkt. Man kan argumentera för rättigheter för [sätt in grupp här] och försöka få människor att byta åsikt, men man kan inte kritisera de som inte håller med. Det är åsikter på tyckonomiets område, och för mig, som liberal, är åsiktsfrihet lika viktigt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Jag kan argumentera för min åsikt men inte hindra din, oavsett vad det än gäller.
Det är religion, inte feminism, om kvinnliga präster/imamer/rabbiner är möjliga att utse, och om religionen inte tillåter kvinnliga präster så går det inte att argumentera för att religionen har fel utifrån en feministisk agenda. Religioner kan bara bemötas utifrån en teologisk utgångspunkt eftersom det handlar om metafysik och inte fysik. Religioner har ytterst sällan rätt, men många människor är religiösa. Som liberal tycker jag att det också är helt okej, liksom att det finns en uppsjö av religiösa sammanhang att välja mellan. Även om jag vet att för religiösa handlar det inte om ett val, så är min utgångspunkt ateism, och jag kan inte på djupet förstå varför man blir religiös eller på annat sätt auktoritetstroende.
Jag tycker inte om auktoritära religiösa rörelser, men det är enligt samma grundprincip som gör att jag inte tycker om auktoritära politiska rörelser, eller andra auktoritära uttryck över huvud taget. Jag har däremot inget moraliskt övertag när det gäller deras rätt att existera. De får finnas även om jag inte sympatiserar med dem. Det jag kan göra är att argumentera för min ståndpunkt på ett sådant sätt att de inte verkar attraktiva. Att förbjuda saker man inte uppskattar är en paradgren för diktaturer att excellera i. Tyvärr är det tendenser som man ständigt måste vara på sin vakt emot, även i dagens Sverige. Det skall förbjudas allsköns företeelser man inte tycker om, troligen för att det är enklare att driva igenom ett förbud än att omvända en opinion.
I mitt liberala samhälle och min liberala demokrati är det eftersträvansvärt att alla får ha ha åsikter, att föra fram dessa åsikter och att agera på dessa åsikter utan att drabbas av repressalier. Däremot är det ingen rättighet att inte bli bemött. Alla har inte rätt bara för att alla har rätt att tycka, det är väl den stora bristen med kommentarfältskulturen på internet och drevkulturen i pressen. Alla drar igång i samma spår och strör hat omkring sig, på ett sätt som vi vet i vissa fall triggar självmord för den utsatte. Det är tvärt emot det jag tycker är eftersträvansvärt när folk mer eller mindre tvingas till självcensur för att inte drabbas av konsensukulturens vrede.
Självklart skall man följa lagen, men det är helt okej att politiskt argumentera för att lagstiftningen skall ändras på områden man inte håller med, även om det gäller frågor som är kontroversiella. Lagstiftning är antagen av riksdagen, den är inte av Gud utgivna stentavlor. Detta gäller även frågor jag som liberal tycker ytterst illa om och lagstiftning jag i grunden tycker är bra.
Även om rikslikaren i Sverige är socialdemokratin, den måttstock allt värderas mot, så är jag inte överens med det. Jag eftersträvar en liberal demokrati. Sverige blev en socialdemokratisk demokrati under 1960 till 1980-talet, långt ifrån en socialistisk diktatur men med flera drag av de samhällen som fanns i vårt närområde vid den tiden. Det har blivit bättre på vissa områden under de senaste trettio åren, men inte tillräckligt. På många sätt är fortfarande Sverige präglat av monokultur (och nej, jag avser inte etniskt eller ekonomiskt utan åsiktsmässigt). Socialdemokratin har ett fortsatt problemformuleringsprivilegium i Sverige idag trots att de opinionsmässigt minskat i storlek. Om inte S anser att något är ett problem så finns det inte, krasst uttryckt.
Som liberal sätter jag också människovärdet i centrum, oavsett om det gäller stöd för att funktionsvarierade skall kunna leva sina liv på ett bra sätt, barns rätt till en bra skola, rättigheter för alla att älska och gifta sig med vem man vill, att vi skall ha rätt att välja omsorg på äldre dar på samma sätt som vi har valfrihet att välja lunchrestaurang. Eftersom jag är liberal anser jag också att det finns områden där samhället vinner på att vi gör vissa saker gemensamt. Skillnaden mot socialisterna ligger i att jag inte anser att det är speciellt många områden det gäller. Jag är helt enkelt inte överens med de som sätter enhetskultur i förarsätet och försöker förminska liberal pluralitet, oavsett om detta gäller nationalistisk höger eller socialistisk vänster. Min version av liberalism är pluralistisk, inte en lightversion av något annat.
tisdag 7 juli 2020
Jag avskyr att säga "vad var det jag sade"
I det här fallet var det bara så uppenbart att förhandlingarna om migrationen skulle bryta samman att jag aldrig riktigt förstod uppståndelsen i pressen (se blogginlägget från den 30 juni, "Miljöpartiet, migrationen och regeringen").
Vi har en situation där en majoritet av partierna i riksdagen står bakom ökad invandring. Att opinionen i befolkningen är tvärt om är, faktiskt, ointressant i det svenska politiska systemet. Vi har representativ demokrati där opinionen, befolkningen, väljer partier en gång vart fjärde år. Mellan de tillfällena är opinionen hos allmänheten fullständigt ointressant. Partierna behöver inte bry sig ett vitten om vad folk tycker. Och nej, det är inget besviket uttryck, jag är "försiktigt liberal" och tillhör inte "den förlorande sidan". Det är blott en beskrivning av hur systemet är uppbyggt.
Man kan argumentera att partier som inte följer folkviljan kommer att ha svårt för att samla tillräckligt stöd i det efterföljande valet, men så enkelt är det inte heller. Partier är, med enstaka undantag, inte några som driver en enda fråga, och när människor bedömer vilka de skall rösta på väger de samman en hel massa faktorer. Dessutom har alltid politikerna trumf på hand, genom att konstatera att om man bryr sig om opinionen är man populist och vindflöjel. Så, opinionen är fullständigt ointressant nu. Det enda som är intressant är de partier som sitter i Riksdagen, och det relativa maktförhållandet mellan dem. Och i det fallet har de migrationsvänliga ett massivt övertag. S+MP+L+C+V är samtliga positiva till ökad invandring. Hur massmedia gick i spinn över att det kunde bli åtstramningar är för mig en gåta.
Det är drygt två år till nästa val, det här kommer inte att ha någon som helst påverkan på det. Långt före valet kommer folk att ha vant sig vid sakernas tillstånd, igen. Hur styrkeförhållandena ser ut i Riksdagen hösten 2022 kan vi knappt ens spekulera om idag, men jag tror inte det kommer att bli någon större förändring. Vi är i ett läge där det fortsatt kommer att bli svårt att bilda en stark regering. Och nej, jag tror inte att SD kommer att vinna speciellt mycket på detta, och M+KD kommer att ha viktigare saker att debattera om än en utebliven migrationsöverenskommelse flera år tidigare.
De som kan förlora, rejält, på detta är (som vanligt höll jag på att säga) L, eftersom de inte verkar kunna bestämma sig för vilket ben de skall stå på. Splittringen internt i det partiet är så stor att jag tror de kommer att få det svårt oavsett vilka frågor som lyfts. Tyvärr kan jag idag inte se speciellt många tecken på att de kan ordna upp interna stridigheter och komma ut med en gemensam linje. Till och med motståndet mot partiledaren hos den flanken som förordade Erik Ullenhag vid partiledarvalet för ett år sedan är fortsatt massivt, och motståndet mot JÖK är också fortsatt massivt hos de som förlorade den striden. Det är i dagens läge två partier som försöker använda samma partibeteckning, ett parti med vänstervärderingar som ser S som en naturlig samarbetspartner, och ett parti som bygger på borgerliga värderingar och samhörigheter och som vill samverka med M. Jag undrar om det kommer att gå upp för dem att det är svårt (läs: omöjligt) att föra ut ett budskap på det sättet. Antingen klyver man partiet och bildar två separata partier som i Danmark (Venstre och Radikale Venstre) och ägnar mandatperioden 2022-2026 utanför Riksdagen med att bygga upp nya partiorganisationer med allt vad därtill hör eller så enas man. Att hålla på som nu fungerar troligtvis inte.
Skillnaden är markant mot MP, där jag inte tror att dagens opinionssvacka kommer att stå sig. Båda partierna har svaga siffror i opinionen idag, men MP bör, på ett enkelt sätt, kunna föra debatten så att de inte kommer att ha några problem vid valet 2022. För L är problemet ett diametralt annat. De måste först ena ett splittrat parti innan de ens kan börja fundera över vad som kan ge ett lyft i opinionen. MP upplever jag som enat, men sargat av att regera med S. För ett parti med en aktivistisk agenda och förhållningssätt är det säkert inte lätt att anpassa sig till socialdemokratins långsamma och omständliga interna processer.
Vi har en situation där en majoritet av partierna i riksdagen står bakom ökad invandring. Att opinionen i befolkningen är tvärt om är, faktiskt, ointressant i det svenska politiska systemet. Vi har representativ demokrati där opinionen, befolkningen, väljer partier en gång vart fjärde år. Mellan de tillfällena är opinionen hos allmänheten fullständigt ointressant. Partierna behöver inte bry sig ett vitten om vad folk tycker. Och nej, det är inget besviket uttryck, jag är "försiktigt liberal" och tillhör inte "den förlorande sidan". Det är blott en beskrivning av hur systemet är uppbyggt.
Man kan argumentera att partier som inte följer folkviljan kommer att ha svårt för att samla tillräckligt stöd i det efterföljande valet, men så enkelt är det inte heller. Partier är, med enstaka undantag, inte några som driver en enda fråga, och när människor bedömer vilka de skall rösta på väger de samman en hel massa faktorer. Dessutom har alltid politikerna trumf på hand, genom att konstatera att om man bryr sig om opinionen är man populist och vindflöjel. Så, opinionen är fullständigt ointressant nu. Det enda som är intressant är de partier som sitter i Riksdagen, och det relativa maktförhållandet mellan dem. Och i det fallet har de migrationsvänliga ett massivt övertag. S+MP+L+C+V är samtliga positiva till ökad invandring. Hur massmedia gick i spinn över att det kunde bli åtstramningar är för mig en gåta.
Det är drygt två år till nästa val, det här kommer inte att ha någon som helst påverkan på det. Långt före valet kommer folk att ha vant sig vid sakernas tillstånd, igen. Hur styrkeförhållandena ser ut i Riksdagen hösten 2022 kan vi knappt ens spekulera om idag, men jag tror inte det kommer att bli någon större förändring. Vi är i ett läge där det fortsatt kommer att bli svårt att bilda en stark regering. Och nej, jag tror inte att SD kommer att vinna speciellt mycket på detta, och M+KD kommer att ha viktigare saker att debattera om än en utebliven migrationsöverenskommelse flera år tidigare.
De som kan förlora, rejält, på detta är (som vanligt höll jag på att säga) L, eftersom de inte verkar kunna bestämma sig för vilket ben de skall stå på. Splittringen internt i det partiet är så stor att jag tror de kommer att få det svårt oavsett vilka frågor som lyfts. Tyvärr kan jag idag inte se speciellt många tecken på att de kan ordna upp interna stridigheter och komma ut med en gemensam linje. Till och med motståndet mot partiledaren hos den flanken som förordade Erik Ullenhag vid partiledarvalet för ett år sedan är fortsatt massivt, och motståndet mot JÖK är också fortsatt massivt hos de som förlorade den striden. Det är i dagens läge två partier som försöker använda samma partibeteckning, ett parti med vänstervärderingar som ser S som en naturlig samarbetspartner, och ett parti som bygger på borgerliga värderingar och samhörigheter och som vill samverka med M. Jag undrar om det kommer att gå upp för dem att det är svårt (läs: omöjligt) att föra ut ett budskap på det sättet. Antingen klyver man partiet och bildar två separata partier som i Danmark (Venstre och Radikale Venstre) och ägnar mandatperioden 2022-2026 utanför Riksdagen med att bygga upp nya partiorganisationer med allt vad därtill hör eller så enas man. Att hålla på som nu fungerar troligtvis inte.
Skillnaden är markant mot MP, där jag inte tror att dagens opinionssvacka kommer att stå sig. Båda partierna har svaga siffror i opinionen idag, men MP bör, på ett enkelt sätt, kunna föra debatten så att de inte kommer att ha några problem vid valet 2022. För L är problemet ett diametralt annat. De måste först ena ett splittrat parti innan de ens kan börja fundera över vad som kan ge ett lyft i opinionen. MP upplever jag som enat, men sargat av att regera med S. För ett parti med en aktivistisk agenda och förhållningssätt är det säkert inte lätt att anpassa sig till socialdemokratins långsamma och omständliga interna processer.
onsdag 1 juli 2020
Apropå "mittenpartier"
I dagens Aftonbladet har Anders Lindberg gjort en analys av den ickestundande regeringskrisen som inte utgår från det klickgenererande. Kudos till det. Sedan att hans syn på vad som händer avviker från min är en annan sak. Jag är ytterst sällan överens med Anders Lindberg om någonting över huvud taget. Det jag tycker är positivt är hans analys utan att ta till klickgenererande katastrofscenario.
Sedan tycker jag (jo, tycker - politik är tyckandets och tjattrandets ädla konst, även när man tittar på det utifrån. Den som vill ha objektivitet får hålla sig till matematik och fysik) att han landar inte så lite fel i sin betraktelse över MP som ett mittenparti. Min bild av det nutida MP är ett parti som är fast förankrat i vänstern, men som i vissa lägen är opportunistiskt pragmatiskt. Kan de få igenom sin politik genom att samarbeta med borgerliga partier så gör de det. Det gör dem inte till ett mittenparti. I mina ögon är den mest trolige MP-väljaren någon som väljer mellan att rösta på V och MP, inte en vars håg står till L eller C. Är man borgerlig, migrationsvänlig och miljömedveten är C det mest troliga alternativet, inte MP.
Utvecklingen av det politiska landskapet är organiskt, och partier genomför hela tiden positionsförflyttningar i förhållande både till varandra och i förhållande till opinionen. Den statiska höger-vänster-skalan där partier en gång för alla befinner sig i en viss position är enkel och lättfattlig, men oftast förenklad på ett sätt så att den blir oanvändbar.
För att kunna bedöma "mitten" måste man först välja fråga - alla partier placerar sig olika beroende på vilken fråga det handlar om. Det enklaste är väl frågan om privatisering kontra offentlig förvaltning. Superenkelt. Vänstern består av S+MP+V, högern resten. Det funkar ända fram tills man kommer på att L driver ett förstatligande av skolan, SD ett förstatligande av sjukvården och så vidare. Många sådana frågor spretar eftersom partierna sällan tänkt klart när det gäller konsekvenserna av förslagen och är trygga i sin förvissning om att det kommer att slipas ned i förhandlingar med andra partier.
Stefan Löfven sägs vilja arbeta för att S blir/är ett mittenparti. Det beror väl på var man definierar mitten och vilken fråga man väljer. Någon måste definiera mitten. Det som inte kan definiera är den tillfälliga opinionen i samhället. En fråga är inte "mitten" bara för att flest håller med om den. Vänster eller höger handlar väl till en del om ideologisk renlärighet. Den svenska "högern" definieras av låga skatter och privatisering, den svenska "vänstern" av höga skatter och offentlig förvaltning. Samtidigt finns det rätt många, speciellt på högerflanken, som inte tänkt klart. L är för privata skolor, men driver samtidigt ett förstatligande av skolan. Hur man kan få ihop de två ytterligheterna är beundransvärt om det lyckas. Partiets opinionssiffror visar väl på att det finns problem med att föra ut världsbilden. Det är i alla händelser ingen kioskvältare. Samma problem uppkommer med de som är för en privatisering av vården samtidigt som de vill förstatliga vården. När människor inte förstår vad politikerna klurat ut så kommer inte folk att rösta på dem.
Kompromisser inom ett parti är bra, men inte när det blir så spretigt att ingen förstår vad de säger. Att få två ytterkanter att tycka lika, både i det stora, Riksdagen, eller i det lilla, inom ett parti, är en utmaning som heter duga. Man kan bara titta på L idag, som, trots att det är ett litet parti, helt håller på att slitas sönder av konflikter mellan två ytterligheter, och därmed tankar betänkligt i opinionen. Ingen förstår ju vad de står för längre.
På samma sätt kan man argumentera för att MPs låga stöd i opinionen för ögonblicket bygger på tydlighet snarare än motsatsen. Genom att placera sig till vänster om S som konkurrent till V har de tappat en hel del av de mittenväljare som tidigare kunde tänka sig att rösta på dem. Politik är inget nollsummespel, men det bygger till stor del på att göra sitt alternativ attraktivt för så många som möjligt samtidigt som man behåller sin ideologiska identitet. Tydligen har V lyckats något bättre än MP med det eftersom de är större i opinionen. Jag ser idag ingen större skillnad mellan MP och V, och även om jag inte tänker mig att rösta på något av partierna så skulle jag ha svårt för att skilja på dem vid ett val. I det här fallet betraktar jag mig som "den vanlige väljaren", och kan inte jag se skillnaden utan att specialstudera partiprogram så tror jag inte att skillnaderna är så stora att det påverkar. V och MP är för stunden ekvivalenta på den politiska köttmarknaden. Det är intressant i sammanhanget att MP inte lyckats kapitalisera på det stora intresset och sympatierna för Greta Thunberg.
Anders Lindberg skriver "Feminismen, klimatfrågorna och antirasismen är av tradition vänsterns domän." och så kan det väl vara om man betraktar världen ur ett vänsterperspektiv. Jag håller inte med om att detta skulle vara särskilt definierande vänsterfrågor. Återigen det där med tyckonomi från oss i den tjattrande klassen. Är det något jag definierar som mitten så är det till stor del de här tre frågorna eftersom de samlar sympatier från ett oerhört brett fält av partier. Att överlämna "antirasismen" till stenkastarvänstern gör bara skit för frågan. Antirasism är något som inte skall vara polariserande, och stenkastarvänsterns livsluft är det extremt polariserade. Hur vänsterns svar på extremhögerns NMR kan vara mer accepterat är för mig en gåta. Hade extremhögern ställt till med upplopp på samma sätt som extremvänstern hade militär kallats in. Bara en randnotering - jag sympatiserar inte på något sätt med någon av extremerna.
Demonstrationer är också ett vänsterfenomen i och för sig. Jag har väl alltid sett det som lite märkligt att vänstern demonstrerar mot sig själva när det är vänstern som har makten i landet, men vad som helst som gungar din båt. Demonstrationer för hbtq, feminism och antirasism är egentligen breda och skulle kunna samla stöd från stora grupper, men tenderar att kidnappas av extremvänstern som tar tillfället i akt att i stället föra ut hatbudskap. Det är väldigt sällan vi ser demonstrationer från borgerligt håll. De demonstrationer som förekommer från höger planhalva är extremhögermanifestationer som extremt få sympatiserar med.
Jag länkar till ledaren:
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/K3dqBo/lofven-riskerar-mer-an-regeringsmakten
Sedan tycker jag (jo, tycker - politik är tyckandets och tjattrandets ädla konst, även när man tittar på det utifrån. Den som vill ha objektivitet får hålla sig till matematik och fysik) att han landar inte så lite fel i sin betraktelse över MP som ett mittenparti. Min bild av det nutida MP är ett parti som är fast förankrat i vänstern, men som i vissa lägen är opportunistiskt pragmatiskt. Kan de få igenom sin politik genom att samarbeta med borgerliga partier så gör de det. Det gör dem inte till ett mittenparti. I mina ögon är den mest trolige MP-väljaren någon som väljer mellan att rösta på V och MP, inte en vars håg står till L eller C. Är man borgerlig, migrationsvänlig och miljömedveten är C det mest troliga alternativet, inte MP.
Utvecklingen av det politiska landskapet är organiskt, och partier genomför hela tiden positionsförflyttningar i förhållande både till varandra och i förhållande till opinionen. Den statiska höger-vänster-skalan där partier en gång för alla befinner sig i en viss position är enkel och lättfattlig, men oftast förenklad på ett sätt så att den blir oanvändbar.
För att kunna bedöma "mitten" måste man först välja fråga - alla partier placerar sig olika beroende på vilken fråga det handlar om. Det enklaste är väl frågan om privatisering kontra offentlig förvaltning. Superenkelt. Vänstern består av S+MP+V, högern resten. Det funkar ända fram tills man kommer på att L driver ett förstatligande av skolan, SD ett förstatligande av sjukvården och så vidare. Många sådana frågor spretar eftersom partierna sällan tänkt klart när det gäller konsekvenserna av förslagen och är trygga i sin förvissning om att det kommer att slipas ned i förhandlingar med andra partier.
Stefan Löfven sägs vilja arbeta för att S blir/är ett mittenparti. Det beror väl på var man definierar mitten och vilken fråga man väljer. Någon måste definiera mitten. Det som inte kan definiera är den tillfälliga opinionen i samhället. En fråga är inte "mitten" bara för att flest håller med om den. Vänster eller höger handlar väl till en del om ideologisk renlärighet. Den svenska "högern" definieras av låga skatter och privatisering, den svenska "vänstern" av höga skatter och offentlig förvaltning. Samtidigt finns det rätt många, speciellt på högerflanken, som inte tänkt klart. L är för privata skolor, men driver samtidigt ett förstatligande av skolan. Hur man kan få ihop de två ytterligheterna är beundransvärt om det lyckas. Partiets opinionssiffror visar väl på att det finns problem med att föra ut världsbilden. Det är i alla händelser ingen kioskvältare. Samma problem uppkommer med de som är för en privatisering av vården samtidigt som de vill förstatliga vården. När människor inte förstår vad politikerna klurat ut så kommer inte folk att rösta på dem.
Kompromisser inom ett parti är bra, men inte när det blir så spretigt att ingen förstår vad de säger. Att få två ytterkanter att tycka lika, både i det stora, Riksdagen, eller i det lilla, inom ett parti, är en utmaning som heter duga. Man kan bara titta på L idag, som, trots att det är ett litet parti, helt håller på att slitas sönder av konflikter mellan två ytterligheter, och därmed tankar betänkligt i opinionen. Ingen förstår ju vad de står för längre.
På samma sätt kan man argumentera för att MPs låga stöd i opinionen för ögonblicket bygger på tydlighet snarare än motsatsen. Genom att placera sig till vänster om S som konkurrent till V har de tappat en hel del av de mittenväljare som tidigare kunde tänka sig att rösta på dem. Politik är inget nollsummespel, men det bygger till stor del på att göra sitt alternativ attraktivt för så många som möjligt samtidigt som man behåller sin ideologiska identitet. Tydligen har V lyckats något bättre än MP med det eftersom de är större i opinionen. Jag ser idag ingen större skillnad mellan MP och V, och även om jag inte tänker mig att rösta på något av partierna så skulle jag ha svårt för att skilja på dem vid ett val. I det här fallet betraktar jag mig som "den vanlige väljaren", och kan inte jag se skillnaden utan att specialstudera partiprogram så tror jag inte att skillnaderna är så stora att det påverkar. V och MP är för stunden ekvivalenta på den politiska köttmarknaden. Det är intressant i sammanhanget att MP inte lyckats kapitalisera på det stora intresset och sympatierna för Greta Thunberg.
Anders Lindberg skriver "Feminismen, klimatfrågorna och antirasismen är av tradition vänsterns domän." och så kan det väl vara om man betraktar världen ur ett vänsterperspektiv. Jag håller inte med om att detta skulle vara särskilt definierande vänsterfrågor. Återigen det där med tyckonomi från oss i den tjattrande klassen. Är det något jag definierar som mitten så är det till stor del de här tre frågorna eftersom de samlar sympatier från ett oerhört brett fält av partier. Att överlämna "antirasismen" till stenkastarvänstern gör bara skit för frågan. Antirasism är något som inte skall vara polariserande, och stenkastarvänsterns livsluft är det extremt polariserade. Hur vänsterns svar på extremhögerns NMR kan vara mer accepterat är för mig en gåta. Hade extremhögern ställt till med upplopp på samma sätt som extremvänstern hade militär kallats in. Bara en randnotering - jag sympatiserar inte på något sätt med någon av extremerna.
Demonstrationer är också ett vänsterfenomen i och för sig. Jag har väl alltid sett det som lite märkligt att vänstern demonstrerar mot sig själva när det är vänstern som har makten i landet, men vad som helst som gungar din båt. Demonstrationer för hbtq, feminism och antirasism är egentligen breda och skulle kunna samla stöd från stora grupper, men tenderar att kidnappas av extremvänstern som tar tillfället i akt att i stället föra ut hatbudskap. Det är väldigt sällan vi ser demonstrationer från borgerligt håll. De demonstrationer som förekommer från höger planhalva är extremhögermanifestationer som extremt få sympatiserar med.
Jag länkar till ledaren:
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/K3dqBo/lofven-riskerar-mer-an-regeringsmakten
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)