"Det får man ju inte säga i det här jävla landet" verkar vara konsensus i alla strömningar som inte känns accepterade i det offentliga samtalet. Det kopplas till begreppet "Åsiktskorridoren" och "Politiskt korrekt" som ofta används av samma personer. Sakerna förnekas intensivt av de som inte anser att det finns en åsiktskorridor och att allt får sägas. Problemet är att båda har både fel och rätt. Det finns en åsiktskorridor som styr innehållet i det offentliga samtalet. Vi kan kalla det för annat än "Åsiktskorridor", till exempel "Hyfs", "God uppfostran" eller vad tusan som helst, men att inte allt är rimligt att torgföra i ett civiliserat samhälle är odiskutabelt sant. Den som förnekar att det finns har också ett politiskt syfte med sitt förnekande, exempelvis att framställa motståndaren i ofördelaktig dager eller som paranoid.
Senast i går fick vi ett bevis på att allt inte ryms i det offentliga samtalet när Kakan Hermansson fick sparken från en Audi-kampanj efter ett ytterst olämpligt uttalande på Twitter. Hennes Golgatavandring är sådan att hon idag har kommit ut med en debattartikel där hon offentligt ber hela poliskåren om ursäkt. Jo, hennes uttalande var grymt olämpligt och inte så lite korkat, men hade åsiktskorridoren inte existerat hade det stannat vid det. Då hade människor sett det hon skrivit, reflekterat över att det var dumt skrivet, eller hållit med, och sedan gått vidare med sina liv. Det kan vara en nyttig påminnelse att även vänsterextrema kan drabbas av "men det får man väl inte säga i det här jävla landet". Allt är inte lämpligt att uttrycka offentligt.
Man får alltså, tekniskt sett, uttrycka sig så som Kakan Hermansson gjorde, det finns ingen lagstiftning som hindrar det och det finns ingen statlig censur som går in och plockar bort eller ändrar. Så långt har den som protesterar mot begreppet "åsiktskorridor" rätt. Tekniskt sett finns inga hinder. Man får uttrycka i stort sett vilka åsikter som helst utan att det är straffbart.
Psykologiskt sett sysslar vi i stället med något som kallas "självcensur", och det räknas i bästa fall som omdömeslöst att inte göra det, och det gäller förmodligen för alla och i alla sammanhang. När vi praktiserar "självcensur" så ställer vi själva upp murarna för vad vi tror att omgivningen tolererar att vi säger eller uttrycker. Det är inte heller konstigt utan en grundläggande egenskap för oss som sociala varelser. Där har alltså den som inte accepterar att "åsiktskorridoren" finns fel. Det finns, rent faktiskt, saker man inte får säga i det här jävla landet, inte för att det finns ett statligt censurcentrum utan för att vi är sociala varelser som är beroende och påverkade av omgivningens bedömningar av oss. "Åsiktskorridoren" är unik för vilket socialt sammanhang man än rör sig i och styrs i hög grad av åsikterna hos dem som omger den som uttrycker sig. Vi justerar våra åsikter för att skapa en känsla av samhörighet och säger oftast inte sådant som kan tros vara kontroversiellt där vi för ögonblicket befinner oss.
Uttrycker man sig offentligt är det inte acceptabelt att kalla en minister för glädjeflicka (om än brutalare, så med samma innebörd). Han som sade det kanske verkligen tror det, han kanske kan tänka sig att vifta med en bunt tusenlappar framför ansiktet på henne, men det är ett fullständigt oacceptabelt beteende, och det är ett fullständigt oacceptabelt sätt att uttrycka sig. Normalt censurerar vi bort alla sådana saker ur vårt språk utan att någon ens behöver påpeka det för oss, eller ge oss sparken. Vi censurerar oss själva, och skapar vår egen åsiktskorridor utifrån vad vi tror är acceptabelt i det sammanhang vi för ögonblicket befinner oss. Det handlar om en grundläggande impulskontroll och ett inlärt socialt beteende.
Så vad menas då med de som klagar över "åsiktskorridoren" och "så får man inte säga i det här jävla landet"? För det mesta handlar det nog om att de känner att de får mothugg om de uttrycker sig på ett socialt oacceptabelt sätt. Skriver de en kontroversiell kommentar om något uppstår en storm av kritik, beroende på deras egna preferenser. Alla med en politisk agenda stöter på fler som tycker annorlunda, eller rent av helt motsatt än vad det är som håller med. Det är inte heller konstigt. Det största partiet i Sverige är Socialdemokraterna, med 30% av väljarna bakom sig. Det betyder att potentiellt är det 70% av läsarna som inte håller med. Befinner man sig på de politiska ytterkanterna är det ännu fler som inte håller med om vad man säger. 94% röstade inte på MP. 94% röstade inte på V. 87% röstade inte på SD. Och så vidare. Ju mindre rörelse, desto fler är det som inte håller med. Om man då uttrycker en åsikt i linje med ett partis åsikter får man räkna med att det uppstår en imaginär åsiktskorridor. Är de åsikter du för fram upprörande för 80% av befolkningen kommer man förmodligen att uppleva reaktionen som ett drev, och att "man inte får säga så i det här jävla landet". Det bottnar också i att vi är sociala varelser som strävar efter att bli godkända av omgivningen.
Den som sysslar med hatkampanjer i nätets olika forum är inte begränsade av någon åsiktskorridor. Hat är aldrig godkänt, i något sammanhang, vare sig mot enskilda eller mot grupper. Det borde gälla även hatarna på vänsterkanten, men tyvärr så har de etablerat begreppet "Det goda hatet", ungefär som om det någonstans i denna värld skulle kunna finnas ett gott hat, eller ett hat som lett till något gott. Hat är alltid destruktivt, oavsett om det kommer från höger eller vänster, eller om det är någon av tyckonomerna som står för det. Det intressanta uppstår när de värsta hatarna beskyller andra för att vara hatare. Pajkastning på hög nivå där man bara sysslar med att försöka vinna över mobbarna till sin sida. Patetiska figurer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar