måndag 30 juli 2018

Förändringar i väljarbeteende och diktatursträvanden

Jag är inte statsvetare, ej heller psykolog eller analytiker utan bara en vanlig äldre etniskt svensk CISman placerad någonstans i det glidande spektrumet mellan heterosexualitet och homosexualitet, en sådan där som brukar hatas i yngre vänsterradikala kretsar med extremfeministisk och "antirasistisk" agenda. "Antirasistisk" inom citationstecken, eftersom det knappast finns några som är så fixerade vid hudfärg och ursprung som markörer som dessa extremt rasistiska "antirasister". Jag har aldrig ifrågasatt att jag är man, aldrig önskat att jag kunnat gå klädd i klänning eller velat sminka mig före en promenad på stan. En vanlig svensk gammal gubbe med borgerliga åsikter och funderingar är väl vad jag själv skulle säga.

Jag har varit med om några val sedan sjuttiotalet. Första gången jag röstade var 1976 då jag bidrog till att vi fick efterkrigstidens första borgerliga regering, och jag har därefter röstat borgerligt i alla riksdagsval utom ett. Det blir en röst på ett borgerligt parti den här gången också, så långt det är möjligt. Alla svenska partier har inslag av socialism, inget parti ifrågasätter den socialistiska visionen på allvar även om det bara är de till vänster som sjunger Internationalen på sina möten (S och V i alla fall, jag vet inte om MP eller F! gör det). Små justeringar i marginalen föreslås inför varje val, men inga omvälvande förändringar. Samtliga partier, även de sk borgerliga, förespråkar ett högskattesamhälle med stor offentlig skattefinansierad sektor och där ytterst få områden lämnas öppna för konkurrens. Det är ändå den marknadsliberala sidan av världen. Socialism handlar om mer än bara tillgången till marknad.

En sak som mina ytterst amatörmässiga iakttagelser landar i är att det är få människor idag som känner sig bundna av partilojalitet, det är färre människor än någonsin som röstar som de alltid gjort. På det ytliga sättet verkar den liberala demokratin fungera utmärkt. Frågan är hur länge till det är möjligt. Det "hot" som kommit mot det bestående i fråga om SD har gjort att man mer och mer öppet talar om förbud mot organisationer som motarbetar den liberala demokratin och inskränkningar i yttrandefriheten för de som yttrar sig i sociala medier. Yttrandefrihet enbart för de som håller med om rådande teorem torde vara en meningslös konstruktion. Till och med i Nordkorea är det tillåtet att hålla med ledaren. Då behövs ingen yttrandefrihet. Yttrandefrihet gäller enbart för de som inte håller med om den för stunden dominerande åsikten eller det ledande skiktet.

När man börjar förbjuda det man inte tycker om så lämnar man fast mark och börjar söka sig ut i ett moras man aldrig vet hur det slutar. Det låter så vällovligt, vi förbjuder nazisterna, de skall inte ha rätt att finnas. Vem är nästa man skall förbjuda? Jo, jag tycker att kommunismen är ännu obehagligare än nazismen, och till skillnad från nazismen förekommer dessa diktaturer fortfarande på jorden. Jag kan tänka mig att förbjuda kommunistisk organisering. Sedan har vi kryptokommunisterna i Vänsterpartiet, skall det verkligen inte förbjudas. Och i takt med att S krymper är det inte lite misstänkt att så många väljer att rösta på andra partier? Det måste bero på främmande inblandning och försök att splittra samhället. Om man börjar inskränka yttrandefrihet och organisationsfrihet så öppnar man också ännu mer för ett avskaffande av den liberala demokratin. Hur lång tid har vi på oss? Fyra år? Åtta år? Jag börjar bli mer och mer övertygad om att vi lever i slutet av det demokratiska seklet. 2021 är det hundra år sedan den allmänna rösträtten även för kvinnor.

Bara för att bli tydlig, jag tror inte att det är SD som är hotet mot den liberala demokratin, det är de som är rädda för att SD är ett hot mot den liberala demokratin som kommer att gå i första ledet för att avskaffa densamma för att skydda sig själva och den maktposition de har.

Val 2018 - jag vet resultatet redan nu.

För drygt halvtannat år sedan skrev jag detta, men publicerade det aldrig (och har sedan dess legat lågt med bloggande om politik):

"Så har Donald Trump installerats i ämbetet som president i USA och protesterna är, minst sagt, högljudda.

Här hemma har Moderaterna flaggat för att lägga fram en gemensam budget för Alliansen och KD är på väg att tappa allt sitt stöd. C och L tackar nej. Alliansen är, på de flesta sätten, död.

Val om ett och ett halvt år, september 2018, jag spekulerar här i det utfall jag tror blir troligast

M landar på cirka 20%
S landar på cirka 25% och blir största parti
MP klarar sig kvar, med 5,5% av rösterna
C gör ett kanonval och når 11%
L klarar sig kvar med ett nödrop, 4,5% av rösterna
FI kommer in i riksdagen med 6% väljarstöd
V landar på 6%
KD åker ur, men får ändå 3,5% av rösterna
SD får 18,5% av rösterna

Totalt blir detta
25+5,5+6+6 för vänstern, 42,5% totalt
20+11+5,5 för de borgerliga, 36,5% totalt (de vinner inte ens om KD klarar sig kvar)
18,5 för SD som behåller sin vågmästarställning och position som tredje största parti.

Regeringsbildare vid det här utfallet blir självklart S+MP med stöd av V och FI, ev med FI som regeringsparti. Alliansen är, självklart, historia, och det kommer sannolikt att dröja något decennium innan det över huvud taget kan bli aktuellt med en borgerlig regering igen.

Ett alternativt utfall blir detta, mindre troligt, men inte helt omöjligt:

M landar på cirka 20%
S landar på cirka 22% och blir näst största parti, med sämre resultat än någonsin tidigare.
MP klarar sig inte kvar med 3,5% av rösterna
C når 9%
L klarar sig kvar med 6,5% av rösterna
FI kommer inte in i riksdagen med 3% väljarstöd
V landar på 6% eftersom FI kannibaliserar på deras väljare
KD åker ur med 2,5% av rösterna
SD får 27,5% av rösterna och blir största parti med god marginal

Totalt blir detta
22+6 för vänstern, 28% totalt
20+9+6,5 för de borgerliga, 35,5% totalt
27,5% för SD som behåller sin vågmästarställning, blir största parti och nästan lika stora som den samlade vänstern.

Regeringsbildare här blir sannolikt också S, med formaliserat stöd av C, L och V, 43,5% av väljarstödet. M+SD blir större, med 47,5, men ett så formaliserat samarbete mellan de två partierna att de gör gemensam sak, eller bildar gemensam regering, tror jag inte på. Ej heller att M bildar regering på egen hand och hoppas på stöd från andra. M+C+L med stöd av SD skulle bli tillräckligt starka med god marginal, men C och L går sannolikt inte med på en sådan regering.

Oavsett vad som händer så kommer det att bli ett spännande val."

Nu, 2018, med en dryg månad kvar till valet, är det inte mycket som har förändrats mer än att Alliansen dött ännu en bit. Tittar man på färska opinionsundersökningar är det ungefär samma spann av förväntat utfall som man kan föreställa sig - det gångna året har inte förändrat något. Alliansen, eller det som eventuellt finns kvar av den, har markerat så många gånger att de inte vill styra att de har problem att söka förtroende för den politik de inte tänker styra med. Samtidigt har S en förtroendekris att brottas med eftersom de ändrar åsikt varannan vecka och ljuger som borstbindare.

Att S landar på över 25% är inte så sannolikt, att M och SD landar på under 20% är inte så sannolikt, att KD landar på över 4% är inte så sannolikt. MP och L balanserar på den tunna eggen men kommer troligen att hänga kvar båda två, ingen av dem samlar mer än runt 5% av rösterna. C och V kommer att dominera mittfältet med ungefär 10% vardera. Diskussionerna runt regeringsbildningen kommer att bli intressanta, men kommer att sluta med att Stefan Löfven sitter kvar och styr med stöd av MP, V, C och L, fast möjligen i en enpartiregering den här gången.