Jag är inte statsvetare, ej heller psykolog eller analytiker utan bara en vanlig äldre etniskt svensk CISman placerad någonstans i det glidande spektrumet mellan heterosexualitet och homosexualitet, en sådan där som brukar hatas i yngre vänsterradikala kretsar med extremfeministisk och "antirasistisk" agenda. "Antirasistisk" inom citationstecken, eftersom det knappast finns några som är så fixerade vid hudfärg och ursprung som markörer som dessa extremt rasistiska "antirasister". Jag har aldrig ifrågasatt att jag är man, aldrig önskat att jag kunnat gå klädd i klänning eller velat sminka mig före en promenad på stan. En vanlig svensk gammal gubbe med borgerliga åsikter och funderingar är väl vad jag själv skulle säga.
Jag har varit med om några val sedan sjuttiotalet. Första gången jag röstade var 1976 då jag bidrog till att vi fick efterkrigstidens första borgerliga regering, och jag har därefter röstat borgerligt i alla riksdagsval utom ett. Det blir en röst på ett borgerligt parti den här gången också, så långt det är möjligt. Alla svenska partier har inslag av socialism, inget parti ifrågasätter den socialistiska visionen på allvar även om det bara är de till vänster som sjunger Internationalen på sina möten (S och V i alla fall, jag vet inte om MP eller F! gör det). Små justeringar i marginalen föreslås inför varje val, men inga omvälvande förändringar. Samtliga partier, även de sk borgerliga, förespråkar ett högskattesamhälle med stor offentlig skattefinansierad sektor och där ytterst få områden lämnas öppna för konkurrens. Det är ändå den marknadsliberala sidan av världen. Socialism handlar om mer än bara tillgången till marknad.
En sak som mina ytterst amatörmässiga iakttagelser landar i är att det är få människor idag som känner sig bundna av partilojalitet, det är färre människor än någonsin som röstar som de alltid gjort. På det ytliga sättet verkar den liberala demokratin fungera utmärkt. Frågan är hur länge till det är möjligt. Det "hot" som kommit mot det bestående i fråga om SD har gjort att man mer och mer öppet talar om förbud mot organisationer som motarbetar den liberala demokratin och inskränkningar i yttrandefriheten för de som yttrar sig i sociala medier. Yttrandefrihet enbart för de som håller med om rådande teorem torde vara en meningslös konstruktion. Till och med i Nordkorea är det tillåtet att hålla med ledaren. Då behövs ingen yttrandefrihet. Yttrandefrihet gäller enbart för de som inte håller med om den för stunden dominerande åsikten eller det ledande skiktet.
När man börjar förbjuda det man inte tycker om så lämnar man fast mark och börjar söka sig ut i ett moras man aldrig vet hur det slutar. Det låter så vällovligt, vi förbjuder nazisterna, de skall inte ha rätt att finnas. Vem är nästa man skall förbjuda? Jo, jag tycker att kommunismen är ännu obehagligare än nazismen, och till skillnad från nazismen förekommer dessa diktaturer fortfarande på jorden. Jag kan tänka mig att förbjuda kommunistisk organisering. Sedan har vi kryptokommunisterna i Vänsterpartiet, skall det verkligen inte förbjudas. Och i takt med att S krymper är det inte lite misstänkt att så många väljer att rösta på andra partier? Det måste bero på främmande inblandning och försök att splittra samhället. Om man börjar inskränka yttrandefrihet och organisationsfrihet så öppnar man också ännu mer för ett avskaffande av den liberala demokratin. Hur lång tid har vi på oss? Fyra år? Åtta år? Jag börjar bli mer och mer övertygad om att vi lever i slutet av det demokratiska seklet. 2021 är det hundra år sedan den allmänna rösträtten även för kvinnor.
Bara för att bli tydlig, jag tror inte att det är SD som är hotet mot den liberala demokratin, det är de som är rädda för att SD är ett hot mot den liberala demokratin som kommer att gå i första ledet för att avskaffa densamma för att skydda sig själva och den maktposition de har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar