Länge sedan sist

Hej världen, eller nåt. Det var länge sedan jag skrev i den här bloggen senast, men jag skall försöka hålla igång den fram till valet 2022 nu. Utvecklingen under de kommande två åren blir förmodligen ytterst intressant när det gäller svensk politik. Covid-19 är en vattendelare. Just nu är det nationell samling vi ser, men det kommer sannolikt inte att vara länge till, även om min tidigare utsaga om att hela det politiska livet i Sverige har en socialistisk grundsyn är giltig, även den delen jag kallar "konservativ". Den är bara konservativ i en svensk kontext men ifrågasätter inte det statligt och kommunalt offentligt drivna högskattesamhället.

Valet 2018 stökades över, ett par partier hoppade över skaklarna och bytte politisk sida. Vi har sedan ett par år tillbaka fem (från mer till mindre) vänsterpartier i Riksdagen - V, MP, S, C och L. Både C och L har vacklat i sin positionering under många decennier. Det har funnits starka krafter inom L som förespråkat intimt samarbete med S allt sedan sjuttiotalet och C har en lång historia av att vara stödparti till S, senast med Olof Johansson som partiordförande på nittiotalet. Så, sidbytet borde inte förvåna någon. Båda partierna har traditionellt kortare väg till socialdemokratin än till konservatismen. Även internationellt räknas liberalismen till vänsterrörelserna.

Problemet är alltså inte så mycket vad som hände utan hur valmanskåren uppfattade det och vad partiföreträdarna dyrt och heligt lovade före valet. Annie Lööf skulle hellre äta upp en sko än stödja en socialdemokratisk regering, men när alternativet blev att stödja en konservativ regeringsbildning som skulle regera med stöd av SD så stödde hon ändå i slutändan Stefan Löfvens regering. Centerns väljarkår verkar inte ha haft några invändningar mot detta ställningstagande, så det var förmodligen rätt beslut av partiledningen att fatta. Opinionssiffrorna har inte påverkats mer än marginellt av sidbytet, troligtvis eftersom C-väljarna är vana vid partiets funktion som stödparti till S. Risken finns att C-väljarna hade uppfattat ett stöttande av Ulf Kristerssons Moderater och därmed ett indirekt stöd till SD som mer problematiskt.

När vi kommer till Liberalerna verkar inte sidbytet fallit lika väl ut. Partiet är djupt splittrat mellan en "högerliberal" och en "vänsterliberal" falang. Efter valet vann den "vänsterliberala" grenen och partiet valde att stödja Stefan Löfven. Detta verkar ha lett till att en stor del av de väljare som röstat på L som borgerligt parti lämnade för andra partier, och opinionssiffrorna för L ligger stadigt runt eller under 4% allt sedan dess. Efter regeringsbildningen avgick partiledaren Jan Björklund och en intensiv strid mellan de partiaktiva "högerliberala" och "vänsterliberala" bröt ut om vem som skulle efterträda. Denna strid vanns överraskande nog av de "högerliberala", vars kandidat Nyamko Sabuni tillträdde som partiledare. Hon har dock varit bakbunden av det avtal som slutits med sittande regering samt en strävan att ena det svårt splittrade partiet, vilket då medfört att de väljare som betecknar sig som "borgerliga" (a.k.a. "högerliberala") inte sökt sig tillbaka och heller inte verkar vara välkomna av "vänsterliberala" företrädare, som inte ens dragit sig för att kalla "högerliberala" för fascister och nazistkramare. Stämningen i partiet är sådant att risken för att deras historia som riksdagsparti börjar närma sig sitt slut är överhängande. Det är drygt två år till nästa riksdagsval, och även om det på vissa sätt är god tid måste det nuvarande tvåkommasjuprocentspartiet börja finna en väg framåt som de skall följa för att hanka sig upp över fyraprocentsspärren. De verkar på alla sätt befinna sig i kris eftersom splittringen är så djup att man har svårt att se "vänsterliberala" och "högerliberala" som tillhöriga samma parti. Vilken borgerlig väljare skall våga rösta på L i nästa val? Vilka stödröster kan detta blödande parti hoppas på? Om partiet väljer Moderaterna och Ulf Kristersson inför nästa val, kommer verkligen de "vänsterliberala" att finnas kvar då? Kommer de "högerliberala" att finnas kvar om partiet landar i att även fortsatt stödja S? Det finns också de "vänsterliberala" företrädare som (åtminstone verbalt uttryckt i slutna kretsar) hellre ser att partiet utplånas än att det stödjer en moderat regering med nuvarande riksdagssammansättning.

Socialdemokraterna själva verkar vara nästa offer. Avtalet med C och L driver S mot mitten, vilket får partiets vänsterfalang och LO att gå i taket. Det är svårt för S att acceptera att man inte längre är ett fyrtiofemprocentsparti som kan styra landet på egen hand. Om partiet enbart kompromissar vänsterut får de inte någon styrande majoritet, inte ens en styrande minoritet räcker siffrorna till för om man inte kompromissar med liberala krafter. Resultatet är lika svårsmält för de mörkröda vänstersossarna som för de borgerliga L-företrädarna. Resultatet är också svårsmält för V, eftersom de tappat i inflytande jämfört med förra mandatperioden. Just nu, med covid-19 som samlande kraft, så verkar väljarstödet för S vara ganska stort, men det har nog förutsättningar att förändras under kommande månader. Sittande ministär har inte tagit sig an frågorna om pandemihanteringen med kraft utan delegerat ut uppdraget. Det har kanske verkat vettigt initialt, men i takt med stigande dödstal verkar opinionen svänga en del. Brister i kommunikation, svävande uttalanden, tveksamheter i utförande, allt är sådant som med stor sannolikhet kommer att avspeglas i opinionen under hösten. Nu går vi in i sommarstiltjen, politiskt om än inte sjukdomsmässigt, så opinionen lär ligga stilla och skvalpa oavsett hur många som dör. Om oppositionen reagerar på hanteringen så kan vi få se väljarrörelser under hösten. Nu är det som det är och ligger stilla där det ligger. Tror jag.