söndag 16 augusti 2020

Självcensur och vad man får säga

I dagens Sverige verkar det räknas som rasism att tala om religion och religioners betydelse för samhället,
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Men, de här tankarna är så kontroversiella att jag censurerar dem.

söndag 26 juli 2020

Samtliga partier har rätt

Jo, precis så är det som rubriken säger. Samtliga partier har rätt, bara inte i allt de säger. Det finns det, tyvärr, inget parti som har. Det finns partier som har rätt inom ett fåtal, eller rent av enstaka, områden och det finns partier som har rätt inom ett större fält.

Men, frågar sig då vän av ordning, vaddå "rätt". Ja, i det fallet skall naturligtvis "rätt" tolkas som "något jag kan hålla med om". Sedan får man backa lite och tänka att "allt åt alla alltid" är ju suveränt när man bara sitter och önskar sig saker, men fungerar inte i praktiken. Det är inte nyttigt att käka gräddtårta och glass till frukost, middag och kvällsmat varje dag även om det är gott. Så, man måste prioritera mellan alla de här partierna och vad de ger uttryck för.

Svårt, absolut, när man måste börja väga det jag har nytta av mot det jag tror är bäst för samhället. Jag är absolut motståndare till en samhällsordning där det inte finns valfrihet. Jag vill bestämma över mitt eget liv. Jag tycker dessutom att det finns för lite valfrihet idag, jag vill att den ökas ytterligare till fler områden.

Det finns andra områden där det nuvarande systemet fungerar bra, exempelvis när det gäller högkostnadsskydd för sjukvårdsbesök och medicin. Man kan diskutera nivåer hit och dit, hundralappar mer eller mindre, men att röra systemet som sådant känns inte rimligt från min horisont.

Skola, det här systemet med friskolor, är det bra? Jag tycker inte det så som det utformades i Sverige. Näst intill fri etableringsrätt av skolor med tveksam tillhörighet, religiösa skolor, vinstgenererande företag på skattepengar som när som helst, även mitt under ett läsår, kan dra sig ur, kamma hem vinsten och lägga över ansvaret på den kommunala verksamheten är i mina ögon stötande. Dels tycker jag att skolan är ett område som bör vara statligt och inte kommunalt för att garantera att utbildningen ser likadan ut överallt, dels bör utbildning inte vara konkurrensutsatt på grund av risken för betygsinflation och för att elever inte får den utbildning de kan kräva.

Bostad, skall alla vara garanterade rätten att ha en bostad så länge de är skötsamma så kan vi inte ha fri hyressättning. Fri hyressättning ökar risken för att folk tvingas ut från bostaden på grund av hyreshöjningar, och det finns absolut ingen risk att det inte blir uthyrt till den nya högre hyran på grund av bostadsbristen. Vad som skall hända med de som tvingas ut är naturligtvis inte hyresvärdens ansvar, men det är definitivt ett samhällsansvar. Vi kan inte återgå till att ha ett samhälle med fattigstugor. Människor utan social problematik skall inte tvingas att bo på härbärgen och akutboende i den mån de finns enbart för att hyrorna höjdes vid en oönskad renovering. Alla har inte råd att köpa sin bostad ens när de arbetar heltid, men de skall åtminstone inte tvingas flytta vid en hyreshöjningsrenovering eller när de blir pensionärer. Bostad åt befolkningen är ett samhällsansvar på samma sätt som broar, vägar, sjukvård och skolor. Ett land som låter människor bo i favelor och husvagnar är inte önskvärt, varken här eller någon annanstans. Jag förväntar mig att politiker börjar ta det ansvaret på allvar.

Apotek, jättebra förändring när verksamheten konkurrensutsattes, mycket större tillgänglighet, bättre öppettider på fler orter än någonsin tidigare. Missen som gjordes var att ingen fick ansvar för central upphandling och beredskapslager. Det är en verksamhet och ett ansvar som borde hållits i ett statligt apoteksbolag som inte skulle vara affärsdrivande utan skattefinansierat. Det finns saker som är så viktiga i ett samhälle att risken med att göra det affärsdrivande är större än vinsten. När något blir affärsdrivande så finns alltid också risken att delar eller hela verksamheten läggs ner.

Och så där håller det på, för fråga efter fråga. Eftersom "människan är alltings mått" så har jag alltid rätt (missförstå mig inte, det har du också, även om du tycker tvärt emot mig). Problemet är att inget parti håller med mig om allt. Jag kan då starta ett eget parti och satsa på att bli diktator (det finns en del aktuella exempel på personer med sådana ambitioner från andra länder, ingen nämnd, ingen glömd), missnöjesrösta, avstå från att rösta eller försöka rota runt i partiernas program och försöka hitta något som stämmer på åtminstone ett hyggligt antal punkter. Det är svårt, och antagligen anledningen till att människor ofta tenderar att bestämma sig för vad de skall rösta på senare och senare. Eftersom jag suttit som vallokalsfunktionär allt sedan sekelskiftet har jag sett hur vissa uppehåller sig allt längre tid vid valsedelsställen utan att veta vad de skall välja. Jag har till och med varit med om de som lämnat vallokalen för att återvända några timmar senare. Det är svårt att klandra dem eftersom valen ofta känns omöjliga.

Sedan skall man addera in partiledaren i den mixen också. Många attraheras eller repelleras av en viss partiledare utan att riktigt förstå att den personen inte är diktator i ett parti. Hen för fram vad partiet enats om att stå för. Det skall inte spela någon roll om det är Jonas Sjöstedt eller någon annan som frontar V, politiken skall inte förändras annat än i marginalen för det. Något L just nu lider under, eftersom Nyamko Sabuni mer eller mindre är tvungen att föra samma politik som företrädaren fram till nästa kongress och samtidigt försöker ena ett djupt splittrat parti. Vilket väljarna ser, inte förstår, och partiet tankar därmed i opinionen. Det finns inga garantier för att den kräftgången upphör inför valet, vilket reser ytterligare en fråga: När blir det en bortkastad röst att lägga sin röst på ett parti. Kommer L och MP att åka ut, eller om det verkar sannolikt att de kommer att åka ut några dagar före valet kan det resultera i dels att vissa stödröstar utan att egentligen hålla med om politiken, och dels att vissa avstår från att rösta på de partierna trots att de egentligen håller med om politikens inriktning. Knepigt det där.

Jag vill ändå inte rösta på "allt åt alla alltid" eftersom jag inte tror det är hållbart, trots att glass är gott. Tulipanaros är enkelt att säga, men svårt att odla.

tisdag 21 juli 2020

Stereotyper, rasism och ord

Det senaste nu är att orden eskimå och indian inte längre får användas för att de är stereotypiska och klassas som rasistiska. I stället skall man använda inuit och ursprungsamerikan. Kan man inte hitta något ännu klumpigare än ursprungsamerikan för att verkligen markera att man gör skillnad på folk och folk? Gäller "ursprungsamerikan" även den som är Inka-ättling och kommer från Peru? Kan man inte tänka sig att de som kommer från Kanada står lite frågande inför att helt plötsligt kallas "amerikaner"? Ättlingar till Maya i Mexiko kanske inte är helt lyckliga över att kallas amerikaner heller. Det här är ju en ständig ström av ord som klassas på samma sätt, sedan går det några år, eller något decennium, innan ordet det bytts ut emot också börjar klassas som stereotypt och rasistiskt på exakt samma sätt som tidigare. Indian är för mig en samlingsbenämning för urbefolkningen i Nord- och Sydamerika. Sannolikt är konnotationerna andra i USA, men det är ungefär som jag hörde häromdagen, någon som blev upprörd över att en färgad inte blev kallad Afrikan American. I London. Där både den som uttryckte sig och den som det blev uttryckt till var britter, där African American är en lika orimlig beteckning som det hade varit om en somalisk invandrare i Landskrona.

Kan det vara så att stereotypen och rasismen inte sitter i ordet? Att det nya ordet snabbt tar över både stereotypen och rasismen från det gamla ordet (jag har aldrig uppfattat "eskimå" som ett ord med negativ klang, bara som ett ord som beskriver en kulturtillhörighet). Både negativa och positiva konnotationer av det gamla ordet följer med till det nya ordet eftersom det inte är en organisk språkutveckling, kanske mest av allt ändå de negativa bibetydelserna eftersom förändringen är påtvingad. När inget i övrigt ändras spelar det ingen roll om man använder z-ordet eller r-ordet, betydelsen är densamma, och folks förhållande till gruppen som benämns med r-ordet är densamma som när gruppen benämndes med z-ordet. Stereotypen och rasismen sitter inte i ordet utan i attityderna. Hur många kommer idag ihåg när n-ordet ersatte h-ordet eftersom h-ordet ansågs rasistiskt och stereotypt? Idag är det n-ordet som är lika rasistiskt och stereotypt som någonsin h-ordet var.

Årsrik i stället för gammal eller äldre? Jag är pensionär. Jag är äldre, i vissa fall till och med gammal. Men årsrik? Det är så dumt att blommorna vissnar.

Funktionsvarierad? Nej, det handlar om att skapa möjligheter i en värld som inte är "funktionsvarierad", då duger det inte att vara svalt neutral. Det handlar om att göra saker tillgängliga, det behövs knappast om personen bara är "funktionsvarierad" men definitivt om personen däremot är handikappad.

Samma sak gäller alla företeelser i samhället. Orden är inte det som är utpekande, det är bibetydelsen av orden, konnotationerna, och om en förändring är påtvingad följer konnotationerna med till det nya ordet, dessutom ofta ytterligare förstärkta, samtidigt som folk hittar på nya slangord för att beskriva gruppen. Så, det slutliga resultatet av denna påtvingade ordfernissa kan bli att man på nytt måste hitta på ord några år senare eftersom det tidigare ordbytet inte förändrade rasismen/de negativa känslorna.

Men, det är klart, det är alltid enklare att byta ett ord och hoppas att det påverkar komplexet av bibetydelser än att försöka åtgärda problemet. På vilket sätt spelar det roll om det är z-folk eller r-folk man inte vill ha som grannar? Rumänska r-ord tiggande utanför butiker har gjort underverk för att fullt ut återställa alla negativa konnotationer som någonsin fanns runt z-ordet, har dessutom lyckats adderat några till, samt överföra negativa attityder gentemot rumäner i allmänhet. Det är den underliggande attityden det handlar om. Inte vilket exakt ord man använder eftersom attityden inte följer bokstäverna.

En sista undring bara... Motorcykelmärket "Indian", skall det byta namn till "Ursprungsamerikan" nu?

https://www.indianmotorcycle.se/

https://www.isof.se/sprak/sprakradgivning/aktuellt-sprakrad/granskade-rad/2018-11-21-ar-ordet-indian-olampligt.html

måndag 13 juli 2020

You can't fix stupid

Bara en snabb, kort, notering om en tidningsnotis jag såg idag om en kille på trettio som just avlidit i Covid-19 någonstans i USA efter att ha deltagit i ett covid-party. Tydligen så är det en variant av rysk roulette där någon får besked om positivt test för Covid-19 och ställer till med ett party för att vänner skall se hur bra de klarar av viruset.

För mig låter det ungefär lika begåvat som att ha oskyddade seriesamlag med en strid ström av anonyma främlingar på valfri gayklubb i New York City. Det kanske inte händer något. Enda skillnaden är väl att det finns effektiva bromsmediciner mot HIV idag. Det gör det inte mot Covid-19.

Jag funderade på att skriva en novell om detta fenomen, men fick lägga ner pennan och acceptera att min fantasi inte räcker så långt att jag skall kunna gestalta den nivån på korkad trovärdigt. Hur i hela friden kan så många hjärnceller ligga i träda att man kan tycka att det är en god idé att frivilligt bli smittad av en infektion med dödliga konsekvenser för en inte oväsentlig del av de som smittas och med mycket långvariga och svåra följdverkningar för långt många fler.

Dödsfallet är naturligtvis tragiskt, men det reser onekligen frågan om hur man når fram till unga människor som tror att de är odödliga, här likväl som i andra sammanhang. Information räcker uppenbarligen inte. Svaret har jag inte, utan känner bara desperation. Covid-party måste vara århundradets sämsta idé så här långt, utan direkt konkurrens.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/na881B/30-aring-dod-efter-covid-fest-i-texas

söndag 12 juli 2020

Konsumism

Försäljningen av PC går upp något lite, trots covid-19-pandemin. Det jag tycker är märkligt är hur länge datorer lever idag och hur sällan man egentligen behöver byta dem. Företag har sina policys som säger att datorerna skall bytas vart tredje år, och så gör de det, utan att fråga sig varför. Både för ordinärt kontorsbruk och för lika ordinärt hembruk är livslängden, även prestandamässigt, i dagens datorer i allmänhet väldigt mycket längre än så. För hemanvändning handlar sannolikt datorköp oftast om "vill ha" snarare än "behöver". För företagsbruk handlar det, lika sannolikt, om att vi "har en policy" snarare än om att vi "måste ha".

Prestanda i datorer har blivit sådana att, undantaget specialiserade uppgifter som spel med höga grafiska krav, virtual reality, videoomvandling (video rendering på engelska) och liknande, så klarar sig en dator längre än man kan tro idag. Om det man gör vid datorn inskränker sig till att skriva, surfa, epost och kolla på bilder man tagit med telefonen så krävs inte speciellt mycket, och det säljs fortfarande nya datorer 2020 med svagare prestanda än min bärbara dator från 2011, som inte var speciellt kraftfull ens när den var ny. Naturligtvis har den drabbats av det planerade åldrandet från tillverkaren, så det går inte längre att använda senaste operativsystemen, men fungerar klanderfritt gör den trots det, och räcker till för allt jag vill göra med den. Om man väger in miljöaspekter i sitt datorinnehav bör man naturligtvis inte byta ut den utrustning man har innan den inte klarar av att utföra det som man skall göra på ett bra sätt (inklusive om den går sönder, då bör den i första hand repareras), och det borde självklart gälla både företag och privatpersoner.

Samma sak gäller det mesta i det moderna samhället. Möbler byts inte för att de är trasiga eller utslitna utan för att man "vill ha nytt och modernt", kläder kasseras inte för att de är utslitna utan för att de är omoderna, även om de är oanvända, köksinredningar kasseras inte för att de inte längre fungerar utan för att man "vill ha en elegant arbetsbänk i blankpolerad marmor med intarsia av svart granit". Man gräver upp tomten för att skapa en egen pool, i Sverige, där det under ett normalår är cirka 15 dagar då den ens är användbar, på grund av att landet präglas av kyla, blåst och regn även på sommaren och en inomhuspool hade krävts för användbarhetens skull. Jag antar att poolen i trädgården ger högre status än en för våra förhållanden billigare och mer praktisk lösning som inte är lika permanent.

Vill ha-faktorn är stark i vårt konsumtionsinriktade samhälle. "Jag shoppar, alltså är jag" verkar vara en ledstjärna för många och shoppingberoende är en reell term, inte något påhitt av mig, oavsett vad det än är man köper eller suktar efter. Samtidigt som vi vet att konsumismen är en oerhört stor belastning för klimatet så inriktar sig klimatpolitiken på allting annat än just konsumismen och de globala transporterna. Konsumismen skapar arbetstillfällen inom både tillverkningsindustri, transportsektor och återförsäljare, arbetstillfällen som inte hade funnits om människor använt det de redan har och reparerat det som går att reparera. Det finns få människor som ifrågasätter det kloka i att torsk från Norge transporteras till Kina för att packas innan den transporteras tillbaka till Norden för försäljning i frysdiskarna eller att man kastar en fullt fungerande TV efter två år för att det kommit en ny modell och att nya apparater är så billiga på grund av massproduktionen.

Det är naturligtvis svårt att väga behovet av arbetstillfällen och ekonomiska muskler för den enskilde mot miljön. Tittar jag, som idag är en gammal man, tillbaka på hur det såg ut för ett halvsekel sedan, när jag var i tonåren, så hade vi väldigt mycket färre saker än vi har idag och de underhölls på ett annat sätt, eftersom de var byggda för att underhållas. Mycket var dessutom lokalt producerat, inte import från andra sidan jordklotet, och var dyrare, ofta mycket dyrare, än motsvarande produkter är idag i förhållande till människors medelinkomst. Vi har vant oss vid en ständigt stegrad konsumtion, tillväxt till varje pris, och den största katastrofen i ett modernt samhälle är när tillväxten sjunker, eller till och med blir negativ. Depression är en fasa eftersom många människor då blir helt utan försörjning. Alltså gör man allt för att underhålla tillväxten, oavsett vad det får för effekter för klimatet och miljön.

På det sättet är det en konflikt mellan en aktivistisk miljörörelse och en mer realpolitisk styrning av världens länder. Greta Thunberg och miljörörelsen i all ära, men fattiga människor har inte råd att tänka på miljön lika mycket som privilegierade västerlänningar, även om miljön och klimatet drabbar även, och kanske kanske främst, de i fattigare länder. Vår överkonsumtion av billiga kläder med låg kvalitet och kort livslängd ger arbetstillfällen och inkomster i Bangladesh, vår överkonsumtion av billig elektronik och telefoner som byts innan ens två år passerat, eftersom det är kul med nytt, ger arbetstillfällen i Kina och Thailand.

Så, nej, det är inte i första hand världens ledare som skall skämmas över att klimatet blir förändrat. I stor utsträckning är det alla de som ser shopping som ett nöje, och som överkonsumerar och lyxkonsumerar saker de egentligen inte behöver. Hur man skall balansera mellan att låta bli att handla för att främja klimatet och samtidigt värna arbetstillfällen vet jag inte, men det gick att leva på sjuttiotalet också, trots den relativa avsaknaden av lyxkonsumtion. Krasst nog, det fanns inte så mycket att lyxkonsumera. Med den konsumtionsnivån hade det till och med räckt med ett jordklot för att få det hållbart. Men, det är faktiskt inte världens ledare det kan skyllas på. Det är alla som faller för "vill ha" och den hämningslösa reklamen snarare än "behöver" och som tillbringar helgerna på köpcentrum med att shoppa saker som kommer att slängas medan prislappen fortfarande sitter på för att de "har råd".

Jag har, medvetet, avhållit mig från att explicit kritisera fjärran semesterresor, även om de, enligt mitt förmenande, ingår i den lyxkonsumtion som plågar klimatet och miljön, men det är bara för att inte dra ut på texten för mycket. Lyxkonsumtion av saker och ting vi inte strikt behöver skulle behöva minska, på alla områden, även flygresorna.

https://www.gartner.com/en/newsroom/press-releases/2020-07-09-gartner-says-worldwide-pc-shipments-grew-2point8-percent-in-second-quarter-of-2020

lördag 11 juli 2020

Konsensus och min uppfattning av liberalism

När alla går åt samma håll blir det oerhört svårt att gå emot strömmen. Även om det finns ett talesätt som säger att endast döda fiskar flyter med strömmen så stämmer det bara för fiskar. I ett land som Sverige finns starka krafter som kräver likriktning och att alla skall tycka lika. Att yttra kritiska tankar, att avvika från konsensus, straffas i dagens offentliga debatt. Så har det i och för sig varit under lång tid. I Sverige skall alla tycka lika, oavsett vad det än gäller och massmedia är snabb att hänga på med att starta drev mot företeelser de inte tycker om. Att någon först blir offentligt hudflängd bara för att långt senare bli frikänd i rättegång är regel snarare än undantag.

I dagens läge skall alla hylla en svensk (brist på) coronastrategi som, åtminstone vad man kan se idag, har misslyckats totalt, trots eller tack vare att den totalt avvikit från omvärlden låter jag vara osagt, det överlämnar jag åt en utredning att kolla. Den har i alla händelser lett till fyra gånger fler döda än grannländerna tillsammans (och nej, det beror inte på olika sätt att mäta. Norge, Danmark, Finland och Island har samma sätt att mäta som Sverige, och för lika noggrann statistik). Likt förbaskat blir den, svenska eller utländska, expert som kritiserar strategin hånad, både politiskt och i press. Det är inte epidemiologi utan politik, och den svenska strategin har styrts av politiker som handlingsförlamade sitter på händerna, inte vågar ta egna beslut och som förlitar sig på stuprörsmyndigheter. Denna menlösas förening stiger sedan i opinionen, mer ju fler som dör vad det verkar. Svensk konsensuskultur är obegriplig.

Nej, det här handlar inte om Anders Tegnell. Han är en statlig tjänsteman som gör sitt jobb. Jag har inga invändningar mot honom, Johan Carlsson, FHM som helhet, MSB, Socialstyrelsen et al. Det är regeringens uppdrag att agera, att se bortom stuprören, att väga samman alla faktorer och där brister det. Regeringen har inte levt upp till krav på att balansera olika myndigheter. Man agerar snarare som om det bara handlar om siffror i stället, på ett sätt som jag upplever som ytterst cyniskt. Regeringen fick till och med tillstånd av Riksdagen att införa snabba åtgärder utan att dra det genom Riksdagen först, det räckte om det togs upp där i efterhand. Det tillståndet har inte använts en enda gång på ett enda område.

På samma sätt skall alla ställa sig bakom hbtq. Den som inte går i det tåget blir också hudflängd. Jag, personligen, är positiv till att människor har frihet att finna sin egen väg, oavsett om det gäller att söka sig till en religion eller utforska sin könstillhörighet eller sexualitet. Som liberal måste jag hävda att pluralism inte bara gäller en sida av myntet. Jag måste också hävda att det är helt okej att representanter från vissa partier inte vill gå i pridetåg, att det finns de som med emfas hävdar att det bara finns två kön och att det finns präster som hävdar att de stödjer sig på bibelord när de inte vill acceptera kvinnliga präster. Det kan inte ens kritiseras utifrån min ateistiska utgångspunkt. Man kan argumentera för rättigheter för [sätt in grupp här] och försöka få människor att byta åsikt, men man kan inte kritisera de som inte håller med. Det är åsikter på tyckonomiets område, och för mig, som liberal, är åsiktsfrihet lika viktigt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Jag kan argumentera för min åsikt men inte hindra din, oavsett vad det än gäller. 

Det är religion, inte feminism, om kvinnliga präster/imamer/rabbiner är möjliga att utse, och om religionen inte tillåter kvinnliga präster så går det inte att argumentera för att religionen har fel utifrån en feministisk agenda. Religioner kan bara bemötas utifrån en teologisk utgångspunkt eftersom det handlar om metafysik och inte fysik. Religioner har ytterst sällan rätt, men många människor är religiösa. Som liberal tycker jag att det också är helt okej, liksom att det finns en uppsjö av religiösa sammanhang att välja mellan. Även om jag vet att för religiösa handlar det inte om ett val, så är min utgångspunkt ateism, och jag kan inte på djupet förstå varför man blir religiös eller på annat sätt auktoritetstroende. 

Jag tycker inte om auktoritära religiösa rörelser, men det är enligt samma grundprincip som gör att jag inte tycker om auktoritära politiska rörelser, eller andra auktoritära uttryck över huvud taget. Jag har däremot inget moraliskt övertag när det gäller deras rätt att existera. De får finnas även om jag inte sympatiserar med dem. Det jag kan göra är att argumentera för min ståndpunkt på ett sådant sätt att de inte verkar attraktiva. Att förbjuda saker man inte uppskattar är en paradgren för diktaturer att excellera i. Tyvärr är det tendenser som man ständigt måste vara på sin vakt emot, även i dagens Sverige. Det skall förbjudas allsköns företeelser man inte tycker om, troligen för att det är enklare att driva igenom ett förbud än att omvända en opinion.

I mitt liberala samhälle och min liberala demokrati är det eftersträvansvärt att alla får ha ha åsikter, att föra fram dessa åsikter och att agera på dessa åsikter utan att drabbas av repressalier. Däremot är det ingen rättighet att inte bli bemött. Alla har inte rätt bara för att alla har rätt att tycka, det är väl den stora bristen med kommentarfältskulturen på internet och drevkulturen i pressen. Alla drar igång i samma spår och strör hat omkring sig, på ett sätt som vi vet i vissa fall triggar självmord för den utsatte. Det är tvärt emot det jag tycker är eftersträvansvärt när folk mer eller mindre tvingas till självcensur för att inte drabbas av konsensukulturens vrede.

Självklart skall man följa lagen, men det är helt okej att politiskt argumentera för att lagstiftningen skall ändras på områden man inte håller med, även om det gäller frågor som är kontroversiella. Lagstiftning är antagen av riksdagen, den är inte av Gud utgivna stentavlor. Detta gäller även frågor jag som liberal tycker ytterst illa om och lagstiftning jag i grunden tycker är bra.

Även om rikslikaren i Sverige är socialdemokratin, den måttstock allt värderas mot, så är jag inte överens med det. Jag eftersträvar en liberal demokrati. Sverige blev en socialdemokratisk demokrati under 1960 till 1980-talet, långt ifrån en socialistisk diktatur men med flera drag av de samhällen som fanns i vårt närområde vid den tiden. Det har blivit bättre på vissa områden under de senaste trettio åren, men inte tillräckligt. På många sätt är fortfarande Sverige präglat av monokultur (och nej, jag avser inte etniskt eller ekonomiskt utan åsiktsmässigt). Socialdemokratin har ett fortsatt problemformuleringsprivilegium i Sverige idag trots att de opinionsmässigt minskat i storlek. Om inte S anser att något är ett problem så finns det inte, krasst uttryckt.

Som liberal sätter jag också människovärdet i centrum, oavsett om det gäller stöd för att funktionsvarierade skall kunna leva sina liv på ett bra sätt, barns rätt till en bra skola, rättigheter för alla att älska och gifta sig med vem man vill, att vi skall ha rätt att välja omsorg på äldre dar på samma sätt som vi har valfrihet att välja lunchrestaurang. Eftersom jag är liberal anser jag också att det finns områden där samhället vinner på att vi gör vissa saker gemensamt. Skillnaden mot socialisterna ligger i att jag inte anser att det är speciellt många områden det gäller. Jag är helt enkelt inte överens med de som sätter enhetskultur i förarsätet och försöker förminska liberal pluralitet, oavsett om detta gäller nationalistisk höger eller socialistisk vänster. Min version av liberalism är pluralistisk, inte en lightversion av något annat.


tisdag 7 juli 2020

Jag avskyr att säga "vad var det jag sade"

I det här fallet var det bara så uppenbart att förhandlingarna om migrationen skulle bryta samman att jag aldrig riktigt förstod uppståndelsen i pressen (se blogginlägget från den 30 juni, "Miljöpartiet, migrationen och regeringen").

Vi har en situation där en majoritet av partierna i riksdagen står bakom ökad invandring. Att opinionen i befolkningen är tvärt om är, faktiskt, ointressant i det svenska politiska systemet. Vi har representativ demokrati där opinionen, befolkningen, väljer partier en gång vart fjärde år. Mellan de tillfällena är opinionen hos allmänheten fullständigt ointressant. Partierna behöver inte bry sig ett vitten om vad folk tycker. Och nej, det är inget besviket uttryck, jag är "försiktigt liberal" och tillhör inte "den förlorande sidan". Det är blott en beskrivning av hur systemet är uppbyggt.

Man kan argumentera att partier som inte följer folkviljan kommer att ha svårt för att samla tillräckligt stöd i det efterföljande valet, men så enkelt är det inte heller. Partier är, med enstaka undantag, inte några som driver en enda fråga, och när människor bedömer vilka de skall rösta på väger de samman en hel massa faktorer. Dessutom har alltid politikerna trumf på hand, genom att konstatera att om man bryr sig om opinionen är man populist och vindflöjel. Så, opinionen är fullständigt ointressant nu. Det enda som är intressant är de partier som sitter i Riksdagen, och det relativa maktförhållandet mellan dem. Och i det fallet har de migrationsvänliga ett massivt övertag. S+MP+L+C+V är samtliga positiva till ökad invandring. Hur massmedia gick i spinn över att det kunde bli åtstramningar är för mig en gåta.

Det är drygt två år till nästa val, det här kommer inte att ha någon som helst påverkan på det. Långt före valet kommer folk att ha vant sig vid sakernas tillstånd, igen. Hur styrkeförhållandena ser ut i Riksdagen hösten 2022 kan vi knappt ens spekulera om idag, men jag tror inte det kommer att bli någon större förändring. Vi är i ett läge där det fortsatt kommer att bli svårt att bilda en stark regering. Och nej, jag tror inte att SD kommer att vinna speciellt mycket på detta, och M+KD kommer att ha viktigare saker att debattera om än en utebliven migrationsöverenskommelse flera år tidigare.

De som kan förlora, rejält, på detta är (som vanligt höll jag på att säga) L, eftersom de inte verkar kunna bestämma sig för vilket ben de skall stå på. Splittringen internt i det partiet är så stor att jag tror de kommer att få det svårt oavsett vilka frågor som lyfts. Tyvärr kan jag idag inte se speciellt många tecken på att de kan ordna upp interna stridigheter och komma ut med en gemensam linje. Till och med motståndet mot partiledaren hos den flanken som förordade Erik Ullenhag vid partiledarvalet för ett år sedan är fortsatt massivt, och motståndet mot JÖK är också fortsatt massivt hos de som förlorade den striden. Det är i dagens läge två partier som försöker använda samma partibeteckning, ett parti med vänstervärderingar som ser S som en naturlig samarbetspartner, och ett parti som bygger på borgerliga värderingar och samhörigheter och som vill samverka med M. Jag undrar om det kommer att gå upp för dem att det är svårt (läs: omöjligt) att föra ut ett budskap på det sättet. Antingen klyver man partiet och bildar två separata partier som i Danmark (Venstre och Radikale Venstre) och ägnar mandatperioden 2022-2026 utanför Riksdagen med att bygga upp nya partiorganisationer med allt vad därtill hör eller så enas man. Att hålla på som nu fungerar troligtvis inte.

Skillnaden är markant mot MP, där jag inte tror att dagens opinionssvacka kommer att stå sig. Båda partierna har svaga siffror i opinionen idag, men MP bör, på ett enkelt sätt, kunna föra debatten så att de inte kommer att ha några problem vid valet 2022. För L är problemet ett diametralt annat. De måste först ena ett splittrat parti innan de ens kan börja fundera över vad som kan ge ett lyft i opinionen. MP upplever jag som enat, men sargat av att regera med S. För ett parti med en aktivistisk agenda och förhållningssätt är det säkert inte lätt att anpassa sig till socialdemokratins långsamma och omständliga interna processer.

onsdag 1 juli 2020

Apropå "mittenpartier"

I dagens Aftonbladet har Anders Lindberg gjort en analys av den ickestundande regeringskrisen som inte utgår från det klickgenererande. Kudos till det. Sedan att hans syn på vad som händer avviker från min är en annan sak. Jag är ytterst sällan överens med Anders Lindberg om någonting över huvud taget. Det jag tycker är positivt är hans analys utan att ta till klickgenererande katastrofscenario.

Sedan tycker jag (jo, tycker - politik är tyckandets och tjattrandets ädla konst, även när man tittar på det utifrån. Den som vill ha objektivitet får hålla sig till matematik och fysik) att han landar inte så lite fel i sin betraktelse över MP som ett mittenparti. Min bild av det nutida MP är ett parti som är fast förankrat i vänstern, men som i vissa lägen är opportunistiskt pragmatiskt. Kan de få igenom sin politik genom att samarbeta med borgerliga partier så gör de det. Det gör dem inte till ett mittenparti. I mina ögon är den mest trolige MP-väljaren någon som väljer mellan att rösta på V och MP, inte en vars håg står till L eller C. Är man borgerlig, migrationsvänlig och miljömedveten är C det mest troliga alternativet, inte MP.

Utvecklingen av det politiska landskapet är organiskt, och partier genomför hela tiden positionsförflyttningar i förhållande både till varandra och i förhållande till opinionen. Den statiska höger-vänster-skalan där partier en gång för alla befinner sig i en viss position är enkel och lättfattlig, men oftast förenklad på ett sätt så att den blir oanvändbar.

För att kunna bedöma "mitten" måste man först välja fråga - alla partier placerar sig olika beroende på vilken fråga det handlar om. Det enklaste är väl frågan om privatisering kontra offentlig förvaltning. Superenkelt. Vänstern består av S+MP+V, högern resten. Det funkar ända fram tills man kommer på att L driver ett förstatligande av skolan, SD ett förstatligande av sjukvården och så vidare. Många sådana frågor spretar eftersom partierna sällan tänkt klart när det gäller konsekvenserna av förslagen och är trygga i sin förvissning om att det kommer att slipas ned i förhandlingar med andra partier.

Stefan Löfven sägs vilja arbeta för att S blir/är ett mittenparti. Det beror väl på var man definierar mitten och vilken fråga man väljer. Någon måste definiera mitten. Det som inte kan definiera är den tillfälliga opinionen i samhället. En fråga är inte "mitten" bara för att flest håller med om den. Vänster eller höger handlar väl till en del om ideologisk renlärighet. Den svenska "högern" definieras av låga skatter och privatisering, den svenska "vänstern" av höga skatter och offentlig förvaltning. Samtidigt finns det rätt många, speciellt på högerflanken, som inte tänkt klart. L är för privata skolor, men driver samtidigt ett förstatligande av skolan. Hur man kan få ihop de två ytterligheterna är beundransvärt om det lyckas. Partiets opinionssiffror visar väl på att det finns problem med att föra ut världsbilden. Det är i alla händelser ingen kioskvältare. Samma problem uppkommer med de som är för en privatisering av vården samtidigt som de vill förstatliga vården. När människor inte förstår vad politikerna klurat ut så kommer inte folk att rösta på dem.

Kompromisser inom ett parti är bra, men inte när det blir så spretigt att ingen förstår vad de säger. Att få två ytterkanter att tycka lika, både i det stora, Riksdagen, eller i det lilla, inom ett parti, är en utmaning som heter duga. Man kan bara titta på L idag, som, trots att det är ett litet parti, helt håller på att slitas sönder av konflikter mellan två ytterligheter, och därmed tankar betänkligt i opinionen. Ingen förstår ju vad de står för längre.

På samma sätt kan man argumentera för att MPs låga stöd i opinionen för ögonblicket bygger på tydlighet snarare än motsatsen. Genom att placera sig till vänster om S som konkurrent till V har de tappat en hel del av de mittenväljare som tidigare kunde tänka sig att rösta på dem. Politik är inget nollsummespel, men det bygger till stor del på att göra sitt alternativ attraktivt för så många som möjligt samtidigt som man behåller sin ideologiska identitet. Tydligen har V lyckats något bättre än MP med det eftersom de är större i opinionen. Jag ser idag ingen större skillnad mellan MP och V, och även om jag inte tänker mig att rösta på något av partierna så skulle jag ha svårt för att skilja på dem vid ett val. I det här fallet betraktar jag mig som "den vanlige väljaren", och kan inte jag se skillnaden utan att specialstudera partiprogram så tror jag inte att skillnaderna är så stora att det påverkar. V och MP är för stunden ekvivalenta på den politiska köttmarknaden. Det är intressant i sammanhanget att MP inte lyckats kapitalisera på det stora intresset och sympatierna för Greta Thunberg.

Anders Lindberg skriver "Feminismen, klimatfrågorna och antirasismen är av tradition vänsterns domän." och så kan det väl vara om man betraktar världen ur ett vänsterperspektiv. Jag håller inte med om att detta skulle vara särskilt definierande vänsterfrågor. Återigen det där med tyckonomi från oss i den tjattrande klassen. Är det något jag definierar som mitten så är det till stor del de här tre frågorna eftersom de samlar sympatier från ett oerhört brett fält av partier. Att överlämna "antirasismen" till stenkastarvänstern gör bara skit för frågan. Antirasism är något som inte skall vara polariserande, och stenkastarvänsterns livsluft är det extremt polariserade. Hur vänsterns svar på extremhögerns NMR kan vara mer accepterat är för mig en gåta. Hade extremhögern ställt till med upplopp på samma sätt som extremvänstern hade militär kallats in. Bara en randnotering - jag sympatiserar inte på något sätt med någon av extremerna.

Demonstrationer är också ett vänsterfenomen i och för sig. Jag har väl alltid sett det som lite märkligt att vänstern demonstrerar mot sig själva när det är vänstern som har makten i landet, men vad som helst som gungar din båt. Demonstrationer för hbtq, feminism och antirasism är egentligen breda och skulle kunna samla stöd från stora grupper, men tenderar att kidnappas av extremvänstern som tar tillfället i akt att i stället föra ut hatbudskap. Det är väldigt sällan vi ser demonstrationer från borgerligt håll. De demonstrationer som förekommer från höger planhalva är extremhögermanifestationer som extremt få sympatiserar med.

Jag länkar till ledaren:
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/K3dqBo/lofven-riskerar-mer-an-regeringsmakten

tisdag 30 juni 2020

Miljöpartiet, migrationen och regeringen

Det svenska politiska rapporterandet har gått i spinn och analyserna/analytikerna försöker övertrumfa varandra i vad som händer när/om Miljöpartiet lämnar regeringen med buller och bång. Gissningsvis för att det skapar klick och aktivitet i den undervegetation som kallas kommentarfält och på twitter.

Allt som en följd av att Socialdemokraterna sitter vid ett förhandlingsbord om migration med den forna alliansen, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern. Personligen förstår jag inte riktigt var upphetsningen kommer från eftersom det torde vara tämligen omöjligt att få M, KD, C och L att enas om ett migrationsramverk, där C och delvis också L står avsevärt närmare MP och V än de forna allianskollegorna i M och KD. Att man försöker förhandla är inte samma sak som att man har ett gemensamt förslag, och för S så ligger också regeringsmakten i potten. Att lägga ett förslag som spräcker JÖKen, får MP att hoppa av och som resulterar i Stefan Löfvens avgång lär inte hända, även om det är spännande att spekulera i något annat än covid-19 för en liten stund.

Att ena Socialdemokratin om något sådant här lär inte heller gå så enkelt. Jag kan tänka mig att både partistyrelse, riksdagsgrupp och verkställande utskott kommer att sätta käppar i hjulet. S är ett parti som i stor omfattning lyssnar inåt även om det ofta kan verka vara betonghäckar utåt. "Problemet" som många missar är att de inte lyssnar "utåt". För S är tillfälliga opinioner fullständigt egalt, däremot är den interna processen tungrodd (been there, done that, om än bara på arbetarekommunnivå).

Så, mitt förslag på resultat då? Mycket mer urvattnat och blekt än det som kvällspressen spekulerar om. Förhandlingarna strandar och hela frågan läggs i en långtidsutredning där resultatet skall presenteras i oktober 2022. Nuvarande tillfälliga lagstiftning på området förlängs fram till efter valet. Stefan Löfven sitter kvar som statsminister med MP som koalitionspartner, även om de knorrar en del över att lagstiftningen inte togs bort så som de lovat/blivit lovade. Preem byggs. Ny  landningsbana på Arlanda läggs i ytterligare en utredning som skall presentera sitt betänkande i oktober 2022.

JÖK lever vidare, om inte annat så för att det är ett roligt namn och för att varken L eller MP vågar chansa på ett extra val. De två partierna är de som har allra mest att förlora, och risken är överhängande att ett eller båda partierna åker ut ur riksdagen så det tjongar om det blir ett val nu. Så dåliga är deras opinionssiffror att det skulle vara ett risktagande på mycket hög nivå.

Som så ofta förr förstår jag inte varför det mest osannolika utfallet är det som kvällspressen går allra mest i spinn över, det som mest av allt bara låter som rena spekulationer, om det inte är enbart för att generera klick. Sedan när verkar det troligt att C och M skulle kunna komma överens om migrationen? Sedan när är L ett enat migrationskritiskt parti?

Det skulle mycket väl kunna vara att S, M och KD kan komma överens om ett migrationsramverk, men det räcker inte, eftersom det fortfarande spräcker JÖK och sannolikt tvingar fram det där extra valet, eller en expeditionsministär i drygt två år.

Svarte Petter i sammanhanget är naturligtvis också SD, som nonchaleras fullständigt i massmedias spekulationer nu. Det är fullständigt självklart att varken C eller L skulle kunna acceptera ett förslag som vinner gillande från SD. Risken för att det inträffar är så nära noll man kan komma.

Så, jag är ledsen, min förutsägelse är den tråkigaste av alla: Inte ett skit händer på området förrän tidigast hösten 2022.

söndag 21 juni 2020

Donald Trump

Nyheterna idag är fyllda av artiklar om Donald Trumps misslyckade massmöte i Tulsa, där få kom eftersom de trodde det skulle komma allt för många, och jag kan skönja mer än en viss skadeglädje över att ingen kom eftersom ungdomar bokat runt en miljon gratisbiljetter på en social plattform jag aldrig tidigare hört talas om.

Jag är ingen supporter av Donald Trump över huvud taget. Jag tycker den rasism och elitism han visar upp är motbjudande, och han beter sig som en fascistledare i vardande. Jag vågar inte tänka på vad fyra års ytterligare Trumpande betyder för det amerikanska samhället. Inte min kopp te, det där.

Men. Jag tycker inte om hyllningar till hur man saboterar demokrati från andra hållet heller. Demokrati och yttrandefrihet bygger på att alla har rätt att föra fram sin åsikt, att alla har rätt att skapa sin plattform. Det har inte med att göra hur illa jag tycker om n.n.

Så, jag har svårt att hylla mobbar som saboterar demokrati oavsett från vilken sida mobben agerar och oavsett om jag tycker om eller ogillar den man hindrar.

fredag 19 juni 2020

Midsommar

Kort notering om midsommar och Covid-19: Det har varit en fantastiskt vacker midsommarafton 2020, bästa på 50 år sägs det, vädermässigt. Jag undrar vad det kommer att ha för effekt på spridningen av Covid-19 om ett par veckor. Midsommar och de demonstrationer som förekommit den senaste tiden.

Jag befarar att smittspridningen har fått ett nytt uppsving. Vi får se om ett par veckor, om sjukvården brakar ihop eller ej. Det jag sett antyder inte att folk hållit på det där med social distansering speciellt noga. Tvärt om, köpcentrum har varit fullpackade med folk som handlat för midsommarfester, och köerna till systembolaget har varit långa.

Vi behöver fortfarande omfattande testning mot detta virus, för att kunna smittspåra och begränsa spridningen. Landet har över 5000 döda i viruset nu, och det stiger fortfarande snabbt. Antalet smittade stiger också snabbt, trots att bara en begränsad del av befolkningen har bekräftats ha smittan. Vi får se hur lång tid det tar ytterligare innan vi passerar 10 000 döda.

söndag 14 juni 2020

Panik vs. postmodernitet. Jag skyller på facebook.

Jag är gammal nog för att inte minnas paniken som omgärdade Hongkong. Den influensan kom och gick när jag var i mina tidiga tonår, så jag borde haft minnen av att samhället var i upplösningstillstånd, men saknar sådana, helt. Folk blev sjuka och därefter friska, en del, relativt fåtal, dog, och så var det inte mer med det. Globalt dog det runt en miljon människor i den influensan som inte fick folk att mycket mer än lyfta på ögonbrynen. Folk gick till jobbet, handlade, arbetade, gick i skolan och ingen påpekade någonsin nödvändigheten av att stänga ner samhället för att undvika smittspridning.

När Asiaten drabbade samhället ytterligare tio år tidigare var jag för liten för att tänka på sådant, även om jag tekniskt sett var med om det som tvååring. Ingen jag talat med som var med på den tiden minns någon samhällspanik, trots att det globalt sett dog ännu fler människor än när Hongkong drog runt. Vissa källor nämner att det dog fem miljoner i influensan Asiaten globalt. Folk jobbade, handlade, reste, gick i skolan, fotbolls-VM spelades och ingen påpekade någonsin nödvändigheten för samhället att stänga ner helt för att undvika smittspridning.

När jag var sex år gammal (decemberbarn fyller år i slutet av höstterminen) började jag skolan. Av någon anledning skulle vi, jag och mina kamrater, gå i en skola på andra sidan staden jag bodde i, inte i den skola vi hade kortast väg till. På vägen till skolan passerade vi och följde gator i staden och passerade över den å som stilla flyter genom centrum. Föräldrarna följde oss till skolan första veckan, sedan fick vi klara oss själva när de blev säkra på att vi hittade dit och hem. Det fanns biltrafik även på den tiden, men till skillnad från idag var inte gågator eller cykelvägar något som existerade. Vi fick inte börja cykla till skolan förrän vi började i femte klass.

Jag pratade med en förälder i den lilla byn jag bor i idag (min barndoms stad var ungefär tio gånger större än den här orten) där man inte vågar låta barnen ens på mellanstadiet gå 200-500 meter till skolan ensamma, i en omgivning som saknar bilar och andra farliga element. Inga isflak att jumpa på under vintern, inga vilda eller giftiga djur (vi är i Skåne), bara promenadstigar och cykelstigar i anslutning till villor och radhus. Föräldrar kör barnen i bil till skolan, eller följer dem till och hämtar dem vid skolan till fots.

När jag slutade mellanstadiet och var i de tidiga tonåren hade vi redan utforskat allt i staden och omgivningarna på egen hand. Som tolv-trettonåring cyklade man (ensam eller med kompisar) ut till olika ställen på klippkusten för att fiska och bada, man klängde som en stenget över snorhala klippor, utan att samhället visade någon panik över det. Inte enskilda föräldrar heller för den delen. De visste naturligtvis huvudsakligen vad vi gjorde, men inte var vi var, bara att vi tagit ett fiskespö med oss efter skolan och kastat oss upp på cykeln. Bara vi var hemma när middagen serverades på kvällen så var det okej. Dansställena i staden blev tillgängliga för oss när vi fyllde femton, bara inte den delen som serverade alkohol, där fick vi vänta tills vi fyllde arton. Mitt intryck är att ungdomar tilläts att göra mycket mer på egen hand och växa upp tidigare, och även ta ansvar tidigare, för ett halvsekel sedan.

Jag undrar varifrån paniknivån som finns i samhället idag kommer, både när det gäller den nuvarande pandemin - det finns ingen rimlig anledning till att paniken är så mycket större idag än vad den var vid Asiaten eller Hongkong - och när det gäller allt annat? Barnens och ungdomarnas frihet att göra grejer på egen hand är naturligtvis bara en illustration, det finns annat man hade kunnat illustrera det med också. Jag undrar vad som egentligen är förändrat från tiden när jag var barn och tonåring, mer än teknisk utveckling. Visst, det finns fler bilar idag, men också fler cykelbanor och gågator. Och så finns det de som frågar sig varför barnen rör sig och är utomhus så lite idag, och tillbringar så mycket tid framför bildskärmar. En förklaring kan naturligtvis vara att deras möjligheter att röra sig ute på egen hand har kringskurits betänkligt under det senaste halvseklet. Kontrollen ger förmodligen säkerhet, men jag är fundersam över vad det gör med ungdomarnas självständighet, om vi inte försenar deras mognadsprocesser genom att agera hönsmammor.

Men, säger då vän av ordning, det händer så mycket skit idag så man vågar inte. Frågan är väl om "det händer så mycket skit idag" eller om nyhetsrapporteringen ändrats. På den tiden, då, förr i världen, hade vi lokala papperstidningar med lokala nyheter och en sida eller ett uppslag som fördelades mellan riksnyheter och världsnyheter, en kvällstidning som inte räknades som sanningens källa och på kvällen hade man Aktuellt på teve i trettio minuter och Dagens Eko kvart i fem. Det var så nyhetsbevakningen man mötte såg ut. Idag befinner vi oss i ett konstant brusande nyhetsflöde via internet, ett medium där det gäller att skrika högst för att höras, och rubriker tenderar att vara klickbeten. Skummar man bara rubriken ser man ingen skillnad mellan var saker händer eller när de hände. Ofta finner man att tio år gamla artiklar letar sig upp igen och låter saker hända på nytt tio år efter de egentligen hände. Ibland, inte helt sällan, låter det som om något som hände i Islamabad hände i grannbyn. Terrorattack, trettio döda, hundratals sårade!!!! Okej? Hände det i Landskrona eller i Bagdad? I går kväll eller 2004? Framgår inte förrän du klickat på rubriken och börjat läsa, och årtalet hittar du kanske inte ens då. Nyhetsrapporteringen har ändrats i grunden genom Internet. Letar man inte efter datum och plats blir man lätt lurad, man skall inte utgå från att det tydligt framgår. Det har aldrig varit så viktigt att läsa källkritiskt som idag, även om man håller sig till erkända medier. Sociala medier förstärker det hela till tämligen absurda nivåer. Om inte twitter, facebook, instagram och liknande funnits hade säkert inte paniken varit lika påtaglig heller. Det finns alltid individer som överreagerar på allting, och idag har de plattformar för att uttrycka sin rädsla som inte fanns förr, oavsett om det gäller teknikutveckling, sjukdomar eller risker längs skolvägen.

Det förklarar ändå inte helt varför hela världen reagerar med panik gällande nuvarande pandemi, på ett sätt som inte skett vid tidigare pandemier under de senaste dryga sextio åren. I det postmoderna samhället verkar det inte finnas plats för sjukdomar som inte kan kontrolleras. Vi har blivit så vana vid penicillin, vaccin och att allt skall vara botbart att när vi stöter på det som var vardag ända fram till helt nyligen kan vi inte kontrollera rädslan. Kan vi inte kontrollera sjukdomen så har vi inte längre någon fungerande strategi för hur vi skall bete oss.

Men, säger då vän av ordning, du är ju kritisk till hur regeringen skött hanteringen runt pandemin? Sant, men den uppmärksamme läsaren kan då konstatera att det jag är kritisk mot är att Sverige stakat ut en egen väg och låtit stuprörsmyndigheter sköta hanteringen av ett skeende som på vissa sätt är mer politiskt än pandemiskt. Jag vill inte bli sjuk i den här infektionen, men det är i stor utsträckning mitt eget ansvar att undvika det. Regeringens ansvar är att se till att Sverige har goda relationer med sina grannar, låta UD sköta diplomatin, och samordna det olika stuprörsmyndigheter säger på ett sådant sätt att samhället fungerar så bra som möjligt. Gör man ungefär som grannarna gör, ungefär samtidigt som grannarna och låter diplomater sköta diplomatin tror jag att det fungerar optimalt. Det jag efterfrågar är en utredning av vad vi kan göra bättre så snart som möjligt, inget annat.

lördag 13 juni 2020

Tyckande och objektiva fakta

Jag har stött på uttalandet "men vår politik bygger på objektiva fakta, inte bara tyckande" vid en hel del tillfällen. Märkliga uttalanden från någon som ingår i den tjattrande klassen (det gör jag också, det är inte nedvärderande, bara ett kallt, men subjektiv, konstaterande att vi bygger vår existens på att prata, konstant, även om vi inte alltid säger något).

Objektiva fakta finns, men är stumma. Det finns ingen värdering i objektiv fakta, bara konstateranden. Det är inget man kan bygga politik på. Man kan inte bygga ett politiskt program som ser ut som SCB's årssamling (i och för sig är även de frågor som besvaras där subjektivt utvalda, men vi kan bortse från det). Först och främst skulle det partiet vara så värderingsfritt att ingen skulle begripa varför man skulle rösta på dem. Politik är önskan om förändring, och all önskan om förändring bygger på subjektiv tyckande.

Objektiva fakta är exempelvis klimatkurvor, subjektiva reaktioner på klimatkurvorna handlar om de är positiva eller negativa, och om de påkallar någon åtgärd. Klimataktivism bygger i stort sett hela sin existens på åsikten att klimatkurvornas nuvarande utveckling är negativ, men det har ingenting med klimatkurvorna i sig att göra, utan allt med tyckandet att utvecklingen av dem är negativ. Det är ingen egenskap som är inbyggd i klimatkurvorna. Jordens klimat har varierat oerhört mycket under de 4,5 miljarderna år planeten har existerat. Det nuvarande huvudsakliga klimatet med konstant nedisning av delar av krustan har funnits i cirka eller drygt två miljoner år, i ett geologiskt perspektiv en blinkning mot evigheten. Jorden klarar en temperaturhöjning (och en temperatursänkning), livet på jorden klarar en temperaturhöjning (och en temperatursänkning), det är rätt sällsynt under de senaste 4,5 miljarderna år att jordens klimat varit så kallt som det är nu, med nedisning av vissa områden/kontinenter. Det är inte klimatkurvorna som ligger till grund för aktivismen, det är tyckandet om klimatkurvorna, tyckandet som inte har något med objektiv fakta att göra. Detta stycke får naturligtvis alla klimataktivister att gå i taket eftersom de självklart uppger att de inte sysslar med tyckande utan med objektiva fakta. Alla partier och aktiviströrelser har företrädare som uppger att just deras rörelse bygger sin politik/aktivism på objektiva fakta, medan alla andra bygger på lösa antaganden och tyckande. Det är dessa som också hänvisar till forskares enighet (som om dessa skulle vara fria från subjektivitet). All värdering, om klimatförändringar är positiva eller negativa, om glaciärtillväxt är positiv eller negativ, om plastanvändning är positiv eller negativ är en subjektivitet som inte kan deriveras från det objektiva. Det är lätt att ha en åsikt om det, men åsikten är ett subjektivt tyckande.

Observera vidare att jag inte framför någon egen åsikt om klimatkurvorna, glaciärtillväxten eller plastanvändningen. Om läsaren uppfattar en sådan är det läsarens helt egna, subjektiva, antagande som inte grundas i vad jag skrivit.

Om något är positivt eller negativt, eftersträvansvärt eller förkastligt, är inte inbyggt i objektiva fakta. Det är alltid subjektiva tolkningar av fakta. Inte ens en skogsbrand är i sig positiv eller negativ. Den bara är. Effekten av den kan tolkas som positiv eller negativ beroende på om du är ett frö som kräver en skogsbrand för att kunna gro, om du är ett skogslevande djur vars livsmiljö går förlorad eller om du är en skogsägare som blir av med en förmögenhet, men skogsbranden i sig, den bara är.

Objektiva fakta är värderingsfria. Återigen, de bara är. På ett sätt är det behagligt, för om man bara noterar fakta behöver man inte agera. All aktion kräver subjektiv insats, subjektivt tyckande, en önskan om förändring, kanske aktivism. Släck skogsbranden, få ner dödstalen, minska biltrafiken, åtgärda konsumismen, minska utsläppen, minska plastanvändningen. Inget av det ligger inbäddat i de objektiva fakta som framförs.

Därför stör det mig när det finns politiker som genom härskartekniker försöker reducera de som inte håller med om deras specifika ståndpunkt till "tyckande", som om tyckande skulle vara något negativt i den tjattrande klassen, den som bygger hela sin existens på eget och andras "tyckande".

Som liberal tycker jag att det är bra att folk, även politiker och journalister, tycker en hel massa. Jag kanske inte håller med om vad du tycker, med tanke på att jag tillhör ett parti med runt fyra procent av opinionen så är det långt sannolikare att vi har avvikande uppfattningar än att vi tycker lika, men du är i din fulla rätt att tycka på ett annat sätt än jag gör. Jag dristar mig till och med att tycka att det är positivt både att du gör det och att vi vågar uttrycka det. Jag blir besviken när jag upplever att det finns de som försöker tysta det fria ordet även här i Sverige, inte bara bland kommentarfältstrollen.

fredag 12 juni 2020

Vad är politik? Dags för en ny tillgänglighetsreform.

När man tittar på den offentliga debatten idag verkar det som om precis allting är partipolitik och följer de gamla vanliga linjerna i svensk politik. I vissa fall är det naturligtvis sant, mycket är politik även om vi inte tänker på det som så. Just nu är det Covid-19 som är på tapeten, där den svenska hanteringen, lagstiftningen och myndighetsmodellen försvaras med näbbar och klor, inklusive härskartekniker, av de som rent generellt stödjer regeringen, medan de som är allra mest kritiska mot den svenska hanteringen är de som också är allra mest kritiska mot regeringen. Sådana som jag, som ligger någonstans mittemellan hänförs till antingen det ena eller andra lägret beroende på vem det är som diskussionen förs med. Svart eller vitt. Nyanser eller gråskala godkänns inte.

Även om jag vet att en utredning om vad som gått fel i den svenska hanteringen kommer att bli politiskt färgad (opolitiska utredningar är en dröm att stilla bedja om, men kommer aldrig att inträffa) önskar jag ändå en ordentlig genomlysning så fort som möjligt. Den borde, egentligen, vara genomförd redan så att vi hade haft möjlighet att åtgärda de brister som medfört att vi har mer än tio gånger så hög dödlighet som våra grannländer. Men politik är det, regeringstrogna vill inte se en utredning förrän om ett år och vill inte se något resultat förrän efter valet, självklart. Det kan ju vara så att det som blir uppenbart är brister i regeringens hantering, och det vill de självklart inte skall komma fram så att det påverkar valrörelsen och eventuellt valresultatet.

Jag då? Jo, tackar som frågar. Jag är kritisk mot de höga dödstalen, men vet inte vad de beror på, alltså vill jag ha en utredning nu, som presenterar sina slutsatser snarast, så vi kan åtgärda dem snarast. Det kan vara saker som går att åtgärda på kort varsel, och de sakerna bör vi i så fall åtgärda omedelbart. Jag skyller inte på regeringen, det kan lika väl vara att svensk lagstiftning inte tillåter att vi agerar på annat sätt, och då måste vi naturligtvis börja justera lagstiftningen så den fungerar bättre. Och så vidare. Jag är kritisk, men anser inte att det går att hålla någon (enskild, myndighet, minister eller regering)  ansvarig just nu. Vi behöver en utredning.

Andra saker, många saker i samhället är mera självklart politik, som pensioner, lagstiftning med mera, men det finns saker som kanske inte är lika uppenbara. En sådan sak är äldres datorvana. I takt med att samhället snabbt digitaliseras lämnas också många äldre på efterkälken i allt högre takt. Jag har mött många, även sådana födda på sextiotalet, som inte klarar av att använda en dator, som inte kan språket, som inte vet vad man skall göra eller hur man skall göra det, och som är rädda för att förstöra något bara genom att trycka på en knapp. Dessa individer får allt svårare att klara sig själva, och om det inte finns några barn som kan hjälpa till så är de prisgivna.

Men hur kan det vara politik? Det är samhällets skyldighet att skapa inkludering och möjligheter för samtliga medborgare. Det är inte samhällets rätt att åldersdiskriminera på grunden att man inte längre klarar av eller har råd med dator och internetförbindelse. Samhället måste fånga upp den åldersdiskriminering som sker och se till att skapa strukturer så att man kan undvika den. Ibland fungerar det, jag blev vid ett myndighetssamtal för något år sedan tillfrågad om jag hade tillgång till dator och om jag klarade av att utföra det de sade, men det tillhör tyvärr undantagen. De utgår, ofta säkert med all rätt, från att alla klarar av och om man inte klarar av så frågar man. Det menar jag är fel ingång. Det bör vara obligatoriskt att fråga innan man går igenom mer eller mindre komplicerade tankefigurer med människor. Det är inte bara oss äldre det gäller utan även alla med en kognitiv funktionsnedsättning eller språkliga brister. Många blir generade om de inte förstår vad som sägs och skäms för att fråga.

Det kontantlösa samhället är en annan sådan sak som många äldre har svårt med. Jag stod i affären häromdagen och hörde när en annan senior medborgare inte förstod kassapersonalen när de sade åt honom att blippa kortet så han kunde slippa att knappa in den kod han hade glömt. De hade lika gärna kunna tala swahili, det hade varit lika begripligt för honom. När samhället rusar iväg och är entusiastiska över den nya tekniken så finns det en skyldighet hos den tjattrande klassen att hålla emot, och att framför allt se till att även äldre, invandrare utan svenskkunskaper och de med kognitiva funktionshinder kan vara en del av samhället. Dels kan man göra det genom att säkra att det finns tillgång till kontanter i samhället, men också att tekniska lösningar inte skall vara det enda sättet. Samhället kan inte kräva av medborgare att de ska kunna använda mobila tjänster, eller att ha tillgång till tekniken för att kunna använda dessa tjänster.

För tjugofem år sedan sjösattes en satsning som hette Datortek, vars syfte var att ge de som saknade datorvana och var drabbade av ungdomsarbetslöshet grundläggande förståelse av vad de kunde göra med en dator. De människorna är i femtioårsåldern idag, och det riktade sig dessutom bara till de som var arbetslösa på nittiotalet. De jag talar om är de som tillhör en äldre grupp, de som kanske aldrig varit intresserade av teknik och som aldrig använt en dator. Jo, det finns sådana, och de blir fler och fler ju äldre gruppen man tittar på är. Det man kan befara i spåren av Covid-19 är att fler och fler personliga möten, oavsett vad det än gäller, kommer att ersättas av skärmkontakter. Det måste vara samhällets skyldighet att rusta de utsatta grupperna för att kunna klara detta på ett så bra sätt som möjligt. Det kan inte vara ett uppdrag för pensionärsorganisationer. Dels är alla inte medlemmar i PRO eller SPF Seniorerna, dels är det inte alla föreningar som har något som är tränad i att undervisa äldre i datoranvändning och telefonanvändning. Ytterligare lök på denna lax så gäller utmaningen alltså även de med kognitiva funktionsnedsättningar och med bristfällig språknivå.

Så, är äldres datorvana politik? Ja absolut, eftersom samhället i allt högre takt kräver av även våra äldsta, språkligt svagaste och förståndsmässigt klenast utrustade att hänga med på ett teknikutvecklingståg som accelererar i ett svindlande tempo. Även teknik som var het och modern för tio år sedan är nära stenåldersnivå idag, det här är något som måste satsas på kontinuerligt för att säkerställa att alla hänger med på det nya. Ett elitistiskt samhälle som bara fungerar för skärpta akademiker i trettioårsåldern är inte eftersträvansvärt för någon. Men det kostar att skapa tillgänglighet, och det är där politiken kommer in. Problemet måste uppmärksammas, strukturer skapas för hur man åtgärdar det, pengar tillföras för att man skall ha råd att åtgärda det. Det är inte något som kan lösas av frivillig gratisarbetskraft. Det behövs en digital tillgänglighetsreform, och det snabbt.

måndag 8 juni 2020

SCB 2020-06-08

En ny SCB-mätning av opinionen är presenterad idag. Det är egentligen inget överraskande resultat att Socialdemokraterna går starkt framåt, Sverigedemokraterna tappar kraftigt, övriga partier ligger mer eller mindre stilla. Under nuvarande coronakris gynnas sittande regering. Det enda märkliga är väl i så fall att Miljöpartiet ligger kvar på mycket låg nivå. Om det hade varit val idag är det på gränsen att S+MP hade kunnat bilda regering med stöd av V, det är nästan egen majoritet för den sidan.

Liberalerna hade trillat ur Riksdagen, C skulle bli vågmästare, men skulle med all sannolikhet fortsätta stödja Stefan Löfven för att undanhålla SD från inflytande. Det finns inget som talar för att något parti mer än V i nuläget skulle tjäna på ett extra val, så Socialdemokraterna kan av allt att döma sitta stilla i båten och genomföra vad de vill och strunta i resten av januariöverenskommelsen. C och L kommer inte att bryta stödet till regeringen för det, eftersom konsekvenserna skulle bli för allvarliga.

De som så här långt vunnit på Corona-pandemin är alltså Socialdemokraterna. Någon annan vinnare är svår att identifiera utifrån denna SCB-opinionsundersökning.

Socialdemokraterna: 33,7 ± 1,1 procent
Moderaterna: 20,1 ± 0,9 procent
Sverigedemokraterna: 17,1 ± 0,8 procent
Vänsterpartiet: 8,2 ± 0,6 procent
Kristdemokraterna: 6,4 ± 0,6 procent
Centerpartiet: 6,0 ± 0,5 procent
Miljöpartiet: 4,1 ± 0,5 procent
Liberalerna: 3,3 ± 0,5 procent
Övriga partier: 1,1 ± 0,3 procent


https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/demokrati/partisympatier/partisympatiundersokningen-psu/pong/statistiknyhet/partisympatiundersokningen-i-maj-2020----val-idag/

Nationalism, inte nationalism

Nationalism är ett sådant där märkligt begrepp som jag tycker förändrar innehåll beroende på från vilket håll man betraktar det. Konsensus verkar vara att nationalism alltid är dåligt, och det talas en hel massa om nationalismens återkomst och liknande.

Samtidigt är jag uppvuxen i ett Sverige som alltid sett sig som bättre, förmer, och på alla sätt framhävt "it's our way or the highway". Blott Sverige svenska krusbär har. För mig har den svenska arroganta överlägsenheten alltid luktat nationalism, sällan eller aldrig på något positivt sätt. En arktisk lilleputtnation som illustrerat "musen som röt".

Hur blev det så här? Har det "alltid" varit så? Är det ett arv från den svenska stormaktstiden? Det är intressanta frågor, men inga som jag har ens tillstymmelsen till funderingar om, så de släpper jag för stunden.

Åter till nationalismen alltså. Med tanke på den konsensus som det ges uttryck för nu, att nationalism är dåligt alltså, så känns det märkligt att se den oförblommade arroganta nationalism som omger oss varje dag i Sverige. Åtminstone hos mig väcker det frågan om det finns olika typer av nationalism, eller åtminstone om det finns olika acceptans för nationalismen beroende på var den emanerar och vad den tar sig för uttryck, ungefär som vänsterns omhuldade "goda hat".

Alla människor, sägs det, söker ett "vi" att utgå från. Men det "vi" som förs fram i Sverige känns schizofrent. Å ena sidan är Sverige världens bästa land, med världens bästa mat, världens bästa bilar, världens bästa politik, världens bästa moraliska stormakt, världens bästa sommar, världens bästa allting, så bra att vi kan kosta på oss att tycka att "osvensk" är något positivt, å andra sidan är nationalism fel och skadligt.

På sista tiden har jag hört antydningar om att Danmark och Norge hänger sig åt nationalism när de inte vill öppna gränsen mot Sverige, medan det inte gäller när Sverige avviker från det andra nationer gör. Någonstans ligger det här i ett gränsland mellan det bibliska grandet och bjälken och prinsessan på ärten. Nationalism definierat som något "de" gör, medan det "vi" gör är rätt och rimligt.

söndag 7 juni 2020

Covid 19 - i backspegeln redan nu?

Vem vet om det Sverige gör är rätt eller fel? En utvärdering av hur det slutar kan ske först när det slutat. Då frågar sig naturligtvis vän av ordning när det slutar. Det svaret är enklare att ge, hur konstigt det än låter - det slutar när en tillräckligt stor del av befolkningen regelbundet vaccinerar sig mot sjukdomen så att den inte får fotfäste eller när det kommit fram ett effektivt botemedel för den som blir allvarligt sjuk. Det är inte svårare än så, och med tanke på hur intensiv forskningen är på området lär både vaccin och botemedel finnas inom en rimlig tid. Jag talar inte om den epidemiologiska hanteringen här, utan om politikens sittande i baksätet under den här för samhället svåra tiden.

Den svenska strategin innebär att politiken tagit ett steg tillbaka och överlåtit besluten åt myndigheter som inte nödvändigtvis gjort samlade politiska bedömningar utan som tagit fram föreskrifter utifrån sina kompetensområden. Det innebär naturligtvis att vissa politikområden utelämnats eller hanterats styvmoderligt vid bedömningen eftersom inga inblandade expertmyndigheter har haft den inriktningen.

Det som hänt är vidare att det uppstått en politisk samling runt den valda linjen på ett sådant sätt att nästan ingen kritik förekommit eller tillåtits förekomma. Samhället har i ett slag blivit auktoritetstroende på ett mycket märkligt sätt och i just den här frågan har allt ifrågasättande undertryckts. Alla som försökt uttrycka en avvikande åsikt har på alla sätt som är möjligt hånats för att vara "amatörepidemiologer" och frågan har reducerats till ett enkelt problem om epidemiologi.

Med tanke på att den rymmer många aspekter är det ett märkligt cyklopbeteende. Som i alla andra frågor är Sverige ingen isolerad ö i världen, utan i denna fråga smyger sig också in utrikespolitik, nationalekonomi, industripolitik och så vidare. För att öka möjligheterna för drabbade företag att övervintra krisen har vissa paket gjorts tillgängliga. Om de är tillräckliga eller ej, och om de lättar på rätt saker vet jag inte, men pengar har skjutits till, och det är bra. När man så överlåter all hantering av själva pandemin till en folkhälsomyndighet så kommer av naturliga anledningar utrikespolitiken att stå på undantag. Det finns områden där man måste göra ungefär som grannarna gör för att kunna upprätthålla goda relationer och handelsförbindelser, och det är kass diplomati att börja förklara för omkringliggande stater att de gör fel. Detta samband stod klart redan för våra vikingatida förfäder och är den stora anledningen till att vi blev kristna för cirka 1000 år sedan. Handel med dåtidens Hamburg-Bremen-område var viktigare än vilka gudar vi tillbad i Skåne.

När det då finns de som påpekar detta faktum i offentligheten får de genast smaka på åsiktspiskan som försöker förminska dem till tystnad genom extrem användning av härskartekniker, trots att det egentligen inte handlar om kritik mot FHM (Folkhälsomyndigheten), Johan Carlsson eller Anders Tegnell. Det är nämligen varken den myndighetens eller statsepidemiologens roll att vara diplomater eller styra en stat. Det är heller inte socialstyrelsens roll att agera internationella diplomater. Sådana har vi däremot gott om på UD (Utrikesdepartementet) och det är regeringens uppdrag att regera.

När politiken tar ett steg tillbaka så tar vi bort den expertis som finns på departementen för att sköta internationella relationer och överlåter åt en epidemiolog att på presskonferenser berätta för alla andra stater att de dels gör fel och dels inte har tillförlitliga data.

Det upplevs säkert inte som vare sig positivt eller professionellt och det stärker inte vår ställning vare sig inom EU eller på den internationella marknaden. I stället framstår vi som obegripligt arroganta givet våra höga tal över antalet döda, något som kommer att drabba övriga relationer, handel, utbyte och så vidare.

Det är tämligen säkert att i sådana här fall finns det ett substantiellt värde i att försöka göra på samma sätt som grannländerna för att bibehålla så mycket som möjligt av gränsöverskridande samarbete. Sverige är inte Finland, Norge eller Danmark, men är så likt, har så mycket gemensamt, och har så många gränspassager av varor, tjänster och människor varje dag att kostnaden för att avvika lätt kan bli högre än värdet av att följa sin egen väg. Det handlar inte så mycket om vid vilken tidpunkt dödstalen går ner eller upp eller hur mycket, utan att man gör ungefär samma saker ungefär samtidigt som grannarna med ömsesidig respekt.

Efternotering: Jimmie Åkesson skrev tydligen en debattartikel i DN idag den 7 juni 2020 där han kräver Anders Tegnells avgång. Blanda inte ihop hans eller det partiets åsikter med mina. Jag är inte Sverigedemokrat.

Jag har inga som helst invändningar mot Anders Tegnell, Folkhälsomyndigheten eller det arbete de utfört under krisen. Jag är inte epidemiolog och utger mig inte för att vara det. Min fasta övertygelse är dock att detta inte uteslutande är en fråga om epidemiologi utan i ännu högre utsträckning om politik. Mina invändningar gäller helt och hållet att den politiska sfären med regeringen i spetsen satt sig på soldäck och undvikit att styra skutan Sverige.

lördag 6 juni 2020

Amerikansk politik

Jag uppehåller mig inte vid amerikansk (eller annan utländsk) politik eftersom jag har allt för dåliga kunskaper om den. När det gäller svensk politik har jag varit mer eller mindre engagerad sedan de tidiga tonåren, i år är det femtio år sedan jag började engagera mig politiskt, så att även om jag inte är statsvetare har jag lång erfarenhet av det svenska politiska livet och ett stort intresse för det svenska politiska spelet, även om jag säkert har förstått helt fel när det gäller vissa saker.

Det jag tycker mig se när det gäller amerikansk politik är att det inte går att dra paralleller till svensk politik. Samtliga svenska partier skulle räknas till vänstern i USA, det finns inga svenska politiska rörelser som kommer i närheten av det GOP (Grand Old Party, republikanerna) står för, därför blir det också svårt att förhålla sig till amerikansk inrikespolitik. Den svenska demokratin fungerar också helt olikt den amerikanska, vilket i sig inte gör att det ena eller andra systemet är mer demokratiskt, bara att det fungerar olika. Att kritisera utifrån en svensk horisont upplever jag som omöjligt.

På ett personligt plan tycker jag att Donald Trump är obegriplig, men farlig med starka fascistoida tendenser. Det är inte något som går att överföra på planet av en politisk analys utan är en personlig värdering av någon jag inte skulle kunna tänka mig att lägga min röst på. Det är intressant att Mr. Trump lägger tid och möda på att kritisera en arktisk lilleputtnation som Sverige, men anledningen till det är svår att förstå.

Länge sedan sist

Hej världen, eller nåt. Det var länge sedan jag skrev i den här bloggen senast, men jag skall försöka hålla igång den fram till valet 2022 nu. Utvecklingen under de kommande två åren blir förmodligen ytterst intressant när det gäller svensk politik. Covid-19 är en vattendelare. Just nu är det nationell samling vi ser, men det kommer sannolikt inte att vara länge till, även om min tidigare utsaga om att hela det politiska livet i Sverige har en socialistisk grundsyn är giltig, även den delen jag kallar "konservativ". Den är bara konservativ i en svensk kontext men ifrågasätter inte det statligt och kommunalt offentligt drivna högskattesamhället.

Valet 2018 stökades över, ett par partier hoppade över skaklarna och bytte politisk sida. Vi har sedan ett par år tillbaka fem (från mer till mindre) vänsterpartier i Riksdagen - V, MP, S, C och L. Både C och L har vacklat i sin positionering under många decennier. Det har funnits starka krafter inom L som förespråkat intimt samarbete med S allt sedan sjuttiotalet och C har en lång historia av att vara stödparti till S, senast med Olof Johansson som partiordförande på nittiotalet. Så, sidbytet borde inte förvåna någon. Båda partierna har traditionellt kortare väg till socialdemokratin än till konservatismen. Även internationellt räknas liberalismen till vänsterrörelserna.

Problemet är alltså inte så mycket vad som hände utan hur valmanskåren uppfattade det och vad partiföreträdarna dyrt och heligt lovade före valet. Annie Lööf skulle hellre äta upp en sko än stödja en socialdemokratisk regering, men när alternativet blev att stödja en konservativ regeringsbildning som skulle regera med stöd av SD så stödde hon ändå i slutändan Stefan Löfvens regering. Centerns väljarkår verkar inte ha haft några invändningar mot detta ställningstagande, så det var förmodligen rätt beslut av partiledningen att fatta. Opinionssiffrorna har inte påverkats mer än marginellt av sidbytet, troligtvis eftersom C-väljarna är vana vid partiets funktion som stödparti till S. Risken finns att C-väljarna hade uppfattat ett stöttande av Ulf Kristerssons Moderater och därmed ett indirekt stöd till SD som mer problematiskt.

När vi kommer till Liberalerna verkar inte sidbytet fallit lika väl ut. Partiet är djupt splittrat mellan en "högerliberal" och en "vänsterliberal" falang. Efter valet vann den "vänsterliberala" grenen och partiet valde att stödja Stefan Löfven. Detta verkar ha lett till att en stor del av de väljare som röstat på L som borgerligt parti lämnade för andra partier, och opinionssiffrorna för L ligger stadigt runt eller under 4% allt sedan dess. Efter regeringsbildningen avgick partiledaren Jan Björklund och en intensiv strid mellan de partiaktiva "högerliberala" och "vänsterliberala" bröt ut om vem som skulle efterträda. Denna strid vanns överraskande nog av de "högerliberala", vars kandidat Nyamko Sabuni tillträdde som partiledare. Hon har dock varit bakbunden av det avtal som slutits med sittande regering samt en strävan att ena det svårt splittrade partiet, vilket då medfört att de väljare som betecknar sig som "borgerliga" (a.k.a. "högerliberala") inte sökt sig tillbaka och heller inte verkar vara välkomna av "vänsterliberala" företrädare, som inte ens dragit sig för att kalla "högerliberala" för fascister och nazistkramare. Stämningen i partiet är sådant att risken för att deras historia som riksdagsparti börjar närma sig sitt slut är överhängande. Det är drygt två år till nästa riksdagsval, och även om det på vissa sätt är god tid måste det nuvarande tvåkommasjuprocentspartiet börja finna en väg framåt som de skall följa för att hanka sig upp över fyraprocentsspärren. De verkar på alla sätt befinna sig i kris eftersom splittringen är så djup att man har svårt att se "vänsterliberala" och "högerliberala" som tillhöriga samma parti. Vilken borgerlig väljare skall våga rösta på L i nästa val? Vilka stödröster kan detta blödande parti hoppas på? Om partiet väljer Moderaterna och Ulf Kristersson inför nästa val, kommer verkligen de "vänsterliberala" att finnas kvar då? Kommer de "högerliberala" att finnas kvar om partiet landar i att även fortsatt stödja S? Det finns också de "vänsterliberala" företrädare som (åtminstone verbalt uttryckt i slutna kretsar) hellre ser att partiet utplånas än att det stödjer en moderat regering med nuvarande riksdagssammansättning.

Socialdemokraterna själva verkar vara nästa offer. Avtalet med C och L driver S mot mitten, vilket får partiets vänsterfalang och LO att gå i taket. Det är svårt för S att acceptera att man inte längre är ett fyrtiofemprocentsparti som kan styra landet på egen hand. Om partiet enbart kompromissar vänsterut får de inte någon styrande majoritet, inte ens en styrande minoritet räcker siffrorna till för om man inte kompromissar med liberala krafter. Resultatet är lika svårsmält för de mörkröda vänstersossarna som för de borgerliga L-företrädarna. Resultatet är också svårsmält för V, eftersom de tappat i inflytande jämfört med förra mandatperioden. Just nu, med covid-19 som samlande kraft, så verkar väljarstödet för S vara ganska stort, men det har nog förutsättningar att förändras under kommande månader. Sittande ministär har inte tagit sig an frågorna om pandemihanteringen med kraft utan delegerat ut uppdraget. Det har kanske verkat vettigt initialt, men i takt med stigande dödstal verkar opinionen svänga en del. Brister i kommunikation, svävande uttalanden, tveksamheter i utförande, allt är sådant som med stor sannolikhet kommer att avspeglas i opinionen under hösten. Nu går vi in i sommarstiltjen, politiskt om än inte sjukdomsmässigt, så opinionen lär ligga stilla och skvalpa oavsett hur många som dör. Om oppositionen reagerar på hanteringen så kan vi få se väljarrörelser under hösten. Nu är det som det är och ligger stilla där det ligger. Tror jag.