När Asiaten drabbade samhället ytterligare tio år tidigare var jag för liten för att tänka på sådant, även om jag tekniskt sett var med om det som tvååring. Ingen jag talat med som var med på den tiden minns någon samhällspanik, trots att det globalt sett dog ännu fler människor än när Hongkong drog runt. Vissa källor nämner att det dog fem miljoner i influensan Asiaten globalt. Folk jobbade, handlade, reste, gick i skolan, fotbolls-VM spelades och ingen påpekade någonsin nödvändigheten för samhället att stänga ner helt för att undvika smittspridning.
När jag var sex år gammal (decemberbarn fyller år i slutet av höstterminen) började jag skolan. Av någon anledning skulle vi, jag och mina kamrater, gå i en skola på andra sidan staden jag bodde i, inte i den skola vi hade kortast väg till. På vägen till skolan passerade vi och följde gator i staden och passerade över den å som stilla flyter genom centrum. Föräldrarna följde oss till skolan första veckan, sedan fick vi klara oss själva när de blev säkra på att vi hittade dit och hem. Det fanns biltrafik även på den tiden, men till skillnad från idag var inte gågator eller cykelvägar något som existerade. Vi fick inte börja cykla till skolan förrän vi började i femte klass.
Jag pratade med en förälder i den lilla byn jag bor i idag (min barndoms stad var ungefär tio gånger större än den här orten) där man inte vågar låta barnen ens på mellanstadiet gå 200-500 meter till skolan ensamma, i en omgivning som saknar bilar och andra farliga element. Inga isflak att jumpa på under vintern, inga vilda eller giftiga djur (vi är i Skåne), bara promenadstigar och cykelstigar i anslutning till villor och radhus. Föräldrar kör barnen i bil till skolan, eller följer dem till och hämtar dem vid skolan till fots.
När jag slutade mellanstadiet och var i de tidiga tonåren hade vi redan utforskat allt i staden och omgivningarna på egen hand. Som tolv-trettonåring cyklade man (ensam eller med kompisar) ut till olika ställen på klippkusten för att fiska och bada, man klängde som en stenget över snorhala klippor, utan att samhället visade någon panik över det. Inte enskilda föräldrar heller för den delen. De visste naturligtvis huvudsakligen vad vi gjorde, men inte var vi var, bara att vi tagit ett fiskespö med oss efter skolan och kastat oss upp på cykeln. Bara vi var hemma när middagen serverades på kvällen så var det okej. Dansställena i staden blev tillgängliga för oss när vi fyllde femton, bara inte den delen som serverade alkohol, där fick vi vänta tills vi fyllde arton. Mitt intryck är att ungdomar tilläts att göra mycket mer på egen hand och växa upp tidigare, och även ta ansvar tidigare, för ett halvsekel sedan.
Jag undrar varifrån paniknivån som finns i samhället idag kommer, både när det gäller den nuvarande pandemin - det finns ingen rimlig anledning till att paniken är så mycket större idag än vad den var vid Asiaten eller Hongkong - och när det gäller allt annat? Barnens och ungdomarnas frihet att göra grejer på egen hand är naturligtvis bara en illustration, det finns annat man hade kunnat illustrera det med också. Jag undrar vad som egentligen är förändrat från tiden när jag var barn och tonåring, mer än teknisk utveckling. Visst, det finns fler bilar idag, men också fler cykelbanor och gågator. Och så finns det de som frågar sig varför barnen rör sig och är utomhus så lite idag, och tillbringar så mycket tid framför bildskärmar. En förklaring kan naturligtvis vara att deras möjligheter att röra sig ute på egen hand har kringskurits betänkligt under det senaste halvseklet. Kontrollen ger förmodligen säkerhet, men jag är fundersam över vad det gör med ungdomarnas självständighet, om vi inte försenar deras mognadsprocesser genom att agera hönsmammor.
Men, säger då vän av ordning, det händer så mycket skit idag så man vågar inte. Frågan är väl om "det händer så mycket skit idag" eller om nyhetsrapporteringen ändrats. På den tiden, då, förr i världen, hade vi lokala papperstidningar med lokala nyheter och en sida eller ett uppslag som fördelades mellan riksnyheter och världsnyheter, en kvällstidning som inte räknades som sanningens källa och på kvällen hade man Aktuellt på teve i trettio minuter och Dagens Eko kvart i fem. Det var så nyhetsbevakningen man mötte såg ut. Idag befinner vi oss i ett konstant brusande nyhetsflöde via internet, ett medium där det gäller att skrika högst för att höras, och rubriker tenderar att vara klickbeten. Skummar man bara rubriken ser man ingen skillnad mellan var saker händer eller när de hände. Ofta finner man att tio år gamla artiklar letar sig upp igen och låter saker hända på nytt tio år efter de egentligen hände. Ibland, inte helt sällan, låter det som om något som hände i Islamabad hände i grannbyn. Terrorattack, trettio döda, hundratals sårade!!!! Okej? Hände det i Landskrona eller i Bagdad? I går kväll eller 2004? Framgår inte förrän du klickat på rubriken och börjat läsa, och årtalet hittar du kanske inte ens då. Nyhetsrapporteringen har ändrats i grunden genom Internet. Letar man inte efter datum och plats blir man lätt lurad, man skall inte utgå från att det tydligt framgår. Det har aldrig varit så viktigt att läsa källkritiskt som idag, även om man håller sig till erkända medier. Sociala medier förstärker det hela till tämligen absurda nivåer. Om inte twitter, facebook, instagram och liknande funnits hade säkert inte paniken varit lika påtaglig heller. Det finns alltid individer som överreagerar på allting, och idag har de plattformar för att uttrycka sin rädsla som inte fanns förr, oavsett om det gäller teknikutveckling, sjukdomar eller risker längs skolvägen.
Men, säger då vän av ordning, det händer så mycket skit idag så man vågar inte. Frågan är väl om "det händer så mycket skit idag" eller om nyhetsrapporteringen ändrats. På den tiden, då, förr i världen, hade vi lokala papperstidningar med lokala nyheter och en sida eller ett uppslag som fördelades mellan riksnyheter och världsnyheter, en kvällstidning som inte räknades som sanningens källa och på kvällen hade man Aktuellt på teve i trettio minuter och Dagens Eko kvart i fem. Det var så nyhetsbevakningen man mötte såg ut. Idag befinner vi oss i ett konstant brusande nyhetsflöde via internet, ett medium där det gäller att skrika högst för att höras, och rubriker tenderar att vara klickbeten. Skummar man bara rubriken ser man ingen skillnad mellan var saker händer eller när de hände. Ofta finner man att tio år gamla artiklar letar sig upp igen och låter saker hända på nytt tio år efter de egentligen hände. Ibland, inte helt sällan, låter det som om något som hände i Islamabad hände i grannbyn. Terrorattack, trettio döda, hundratals sårade!!!! Okej? Hände det i Landskrona eller i Bagdad? I går kväll eller 2004? Framgår inte förrän du klickat på rubriken och börjat läsa, och årtalet hittar du kanske inte ens då. Nyhetsrapporteringen har ändrats i grunden genom Internet. Letar man inte efter datum och plats blir man lätt lurad, man skall inte utgå från att det tydligt framgår. Det har aldrig varit så viktigt att läsa källkritiskt som idag, även om man håller sig till erkända medier. Sociala medier förstärker det hela till tämligen absurda nivåer. Om inte twitter, facebook, instagram och liknande funnits hade säkert inte paniken varit lika påtaglig heller. Det finns alltid individer som överreagerar på allting, och idag har de plattformar för att uttrycka sin rädsla som inte fanns förr, oavsett om det gäller teknikutveckling, sjukdomar eller risker längs skolvägen.
Det förklarar ändå inte helt varför hela världen reagerar med panik gällande nuvarande pandemi, på ett sätt som inte skett vid tidigare pandemier under de senaste dryga sextio åren. I det postmoderna samhället verkar det inte finnas plats för sjukdomar som inte kan kontrolleras. Vi har blivit så vana vid penicillin, vaccin och att allt skall vara botbart att när vi stöter på det som var vardag ända fram till helt nyligen kan vi inte kontrollera rädslan. Kan vi inte kontrollera sjukdomen så har vi inte längre någon fungerande strategi för hur vi skall bete oss.
Men, säger då vän av ordning, du är ju kritisk till hur regeringen skött hanteringen runt pandemin? Sant, men den uppmärksamme läsaren kan då konstatera att det jag är kritisk mot är att Sverige stakat ut en egen väg och låtit stuprörsmyndigheter sköta hanteringen av ett skeende som på vissa sätt är mer politiskt än pandemiskt. Jag vill inte bli sjuk i den här infektionen, men det är i stor utsträckning mitt eget ansvar att undvika det. Regeringens ansvar är att se till att Sverige har goda relationer med sina grannar, låta UD sköta diplomatin, och samordna det olika stuprörsmyndigheter säger på ett sådant sätt att samhället fungerar så bra som möjligt. Gör man ungefär som grannarna gör, ungefär samtidigt som grannarna och låter diplomater sköta diplomatin tror jag att det fungerar optimalt. Det jag efterfrågar är en utredning av vad vi kan göra bättre så snart som möjligt, inget annat.
Men, säger då vän av ordning, du är ju kritisk till hur regeringen skött hanteringen runt pandemin? Sant, men den uppmärksamme läsaren kan då konstatera att det jag är kritisk mot är att Sverige stakat ut en egen väg och låtit stuprörsmyndigheter sköta hanteringen av ett skeende som på vissa sätt är mer politiskt än pandemiskt. Jag vill inte bli sjuk i den här infektionen, men det är i stor utsträckning mitt eget ansvar att undvika det. Regeringens ansvar är att se till att Sverige har goda relationer med sina grannar, låta UD sköta diplomatin, och samordna det olika stuprörsmyndigheter säger på ett sådant sätt att samhället fungerar så bra som möjligt. Gör man ungefär som grannarna gör, ungefär samtidigt som grannarna och låter diplomater sköta diplomatin tror jag att det fungerar optimalt. Det jag efterfrågar är en utredning av vad vi kan göra bättre så snart som möjligt, inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar