Miljöpartiet, migrationen och regeringen

Det svenska politiska rapporterandet har gått i spinn och analyserna/analytikerna försöker övertrumfa varandra i vad som händer när/om Miljöpartiet lämnar regeringen med buller och bång. Gissningsvis för att det skapar klick och aktivitet i den undervegetation som kallas kommentarfält och på twitter.

Allt som en följd av att Socialdemokraterna sitter vid ett förhandlingsbord om migration med den forna alliansen, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern. Personligen förstår jag inte riktigt var upphetsningen kommer från eftersom det torde vara tämligen omöjligt att få M, KD, C och L att enas om ett migrationsramverk, där C och delvis också L står avsevärt närmare MP och V än de forna allianskollegorna i M och KD. Att man försöker förhandla är inte samma sak som att man har ett gemensamt förslag, och för S så ligger också regeringsmakten i potten. Att lägga ett förslag som spräcker JÖKen, får MP att hoppa av och som resulterar i Stefan Löfvens avgång lär inte hända, även om det är spännande att spekulera i något annat än covid-19 för en liten stund.

Att ena Socialdemokratin om något sådant här lär inte heller gå så enkelt. Jag kan tänka mig att både partistyrelse, riksdagsgrupp och verkställande utskott kommer att sätta käppar i hjulet. S är ett parti som i stor omfattning lyssnar inåt även om det ofta kan verka vara betonghäckar utåt. "Problemet" som många missar är att de inte lyssnar "utåt". För S är tillfälliga opinioner fullständigt egalt, däremot är den interna processen tungrodd (been there, done that, om än bara på arbetarekommunnivå).

Så, mitt förslag på resultat då? Mycket mer urvattnat och blekt än det som kvällspressen spekulerar om. Förhandlingarna strandar och hela frågan läggs i en långtidsutredning där resultatet skall presenteras i oktober 2022. Nuvarande tillfälliga lagstiftning på området förlängs fram till efter valet. Stefan Löfven sitter kvar som statsminister med MP som koalitionspartner, även om de knorrar en del över att lagstiftningen inte togs bort så som de lovat/blivit lovade. Preem byggs. Ny  landningsbana på Arlanda läggs i ytterligare en utredning som skall presentera sitt betänkande i oktober 2022.

JÖK lever vidare, om inte annat så för att det är ett roligt namn och för att varken L eller MP vågar chansa på ett extra val. De två partierna är de som har allra mest att förlora, och risken är överhängande att ett eller båda partierna åker ut ur riksdagen så det tjongar om det blir ett val nu. Så dåliga är deras opinionssiffror att det skulle vara ett risktagande på mycket hög nivå.

Som så ofta förr förstår jag inte varför det mest osannolika utfallet är det som kvällspressen går allra mest i spinn över, det som mest av allt bara låter som rena spekulationer, om det inte är enbart för att generera klick. Sedan när verkar det troligt att C och M skulle kunna komma överens om migrationen? Sedan när är L ett enat migrationskritiskt parti?

Det skulle mycket väl kunna vara att S, M och KD kan komma överens om ett migrationsramverk, men det räcker inte, eftersom det fortfarande spräcker JÖK och sannolikt tvingar fram det där extra valet, eller en expeditionsministär i drygt två år.

Svarte Petter i sammanhanget är naturligtvis också SD, som nonchaleras fullständigt i massmedias spekulationer nu. Det är fullständigt självklart att varken C eller L skulle kunna acceptera ett förslag som vinner gillande från SD. Risken för att det inträffar är så nära noll man kan komma.

Så, jag är ledsen, min förutsägelse är den tråkigaste av alla: Inte ett skit händer på området förrän tidigast hösten 2022.

Donald Trump

Nyheterna idag är fyllda av artiklar om Donald Trumps misslyckade massmöte i Tulsa, där få kom eftersom de trodde det skulle komma allt för många, och jag kan skönja mer än en viss skadeglädje över att ingen kom eftersom ungdomar bokat runt en miljon gratisbiljetter på en social plattform jag aldrig tidigare hört talas om.

Jag är ingen supporter av Donald Trump över huvud taget. Jag tycker den rasism och elitism han visar upp är motbjudande, och han beter sig som en fascistledare i vardande. Jag vågar inte tänka på vad fyra års ytterligare Trumpande betyder för det amerikanska samhället. Inte min kopp te, det där.

Men. Jag tycker inte om hyllningar till hur man saboterar demokrati från andra hållet heller. Demokrati och yttrandefrihet bygger på att alla har rätt att föra fram sin åsikt, att alla har rätt att skapa sin plattform. Det har inte med att göra hur illa jag tycker om n.n.

Så, jag har svårt att hylla mobbar som saboterar demokrati oavsett från vilken sida mobben agerar och oavsett om jag tycker om eller ogillar den man hindrar.

Midsommar

Kort notering om midsommar och Covid-19: Det har varit en fantastiskt vacker midsommarafton 2020, bästa på 50 år sägs det, vädermässigt. Jag undrar vad det kommer att ha för effekt på spridningen av Covid-19 om ett par veckor. Midsommar och de demonstrationer som förekommit den senaste tiden.

Jag befarar att smittspridningen har fått ett nytt uppsving. Vi får se om ett par veckor, om sjukvården brakar ihop eller ej. Det jag sett antyder inte att folk hållit på det där med social distansering speciellt noga. Tvärt om, köpcentrum har varit fullpackade med folk som handlat för midsommarfester, och köerna till systembolaget har varit långa.

Vi behöver fortfarande omfattande testning mot detta virus, för att kunna smittspåra och begränsa spridningen. Landet har över 5000 döda i viruset nu, och det stiger fortfarande snabbt. Antalet smittade stiger också snabbt, trots att bara en begränsad del av befolkningen har bekräftats ha smittan. Vi får se hur lång tid det tar ytterligare innan vi passerar 10 000 döda.

Panik vs. postmodernitet. Jag skyller på facebook.

Jag är gammal nog för att inte minnas paniken som omgärdade Hongkong. Den influensan kom och gick när jag var i mina tidiga tonår, så jag borde haft minnen av att samhället var i upplösningstillstånd, men saknar sådana, helt. Folk blev sjuka och därefter friska, en del, relativt fåtal, dog, och så var det inte mer med det. Globalt dog det runt en miljon människor i den influensan som inte fick folk att mycket mer än lyfta på ögonbrynen. Folk gick till jobbet, handlade, arbetade, gick i skolan och ingen påpekade någonsin nödvändigheten av att stänga ner samhället för att undvika smittspridning.

När Asiaten drabbade samhället ytterligare tio år tidigare var jag för liten för att tänka på sådant, även om jag tekniskt sett var med om det som tvååring. Ingen jag talat med som var med på den tiden minns någon samhällspanik, trots att det globalt sett dog ännu fler människor än när Hongkong drog runt. Vissa källor nämner att det dog fem miljoner i influensan Asiaten globalt. Folk jobbade, handlade, reste, gick i skolan, fotbolls-VM spelades och ingen påpekade någonsin nödvändigheten för samhället att stänga ner helt för att undvika smittspridning.

När jag var sex år gammal (decemberbarn fyller år i slutet av höstterminen) började jag skolan. Av någon anledning skulle vi, jag och mina kamrater, gå i en skola på andra sidan staden jag bodde i, inte i den skola vi hade kortast väg till. På vägen till skolan passerade vi och följde gator i staden och passerade över den å som stilla flyter genom centrum. Föräldrarna följde oss till skolan första veckan, sedan fick vi klara oss själva när de blev säkra på att vi hittade dit och hem. Det fanns biltrafik även på den tiden, men till skillnad från idag var inte gågator eller cykelvägar något som existerade. Vi fick inte börja cykla till skolan förrän vi började i femte klass.

Jag pratade med en förälder i den lilla byn jag bor i idag (min barndoms stad var ungefär tio gånger större än den här orten) där man inte vågar låta barnen ens på mellanstadiet gå 200-500 meter till skolan ensamma, i en omgivning som saknar bilar och andra farliga element. Inga isflak att jumpa på under vintern, inga vilda eller giftiga djur (vi är i Skåne), bara promenadstigar och cykelstigar i anslutning till villor och radhus. Föräldrar kör barnen i bil till skolan, eller följer dem till och hämtar dem vid skolan till fots.

När jag slutade mellanstadiet och var i de tidiga tonåren hade vi redan utforskat allt i staden och omgivningarna på egen hand. Som tolv-trettonåring cyklade man (ensam eller med kompisar) ut till olika ställen på klippkusten för att fiska och bada, man klängde som en stenget över snorhala klippor, utan att samhället visade någon panik över det. Inte enskilda föräldrar heller för den delen. De visste naturligtvis huvudsakligen vad vi gjorde, men inte var vi var, bara att vi tagit ett fiskespö med oss efter skolan och kastat oss upp på cykeln. Bara vi var hemma när middagen serverades på kvällen så var det okej. Dansställena i staden blev tillgängliga för oss när vi fyllde femton, bara inte den delen som serverade alkohol, där fick vi vänta tills vi fyllde arton. Mitt intryck är att ungdomar tilläts att göra mycket mer på egen hand och växa upp tidigare, och även ta ansvar tidigare, för ett halvsekel sedan.

Jag undrar varifrån paniknivån som finns i samhället idag kommer, både när det gäller den nuvarande pandemin - det finns ingen rimlig anledning till att paniken är så mycket större idag än vad den var vid Asiaten eller Hongkong - och när det gäller allt annat? Barnens och ungdomarnas frihet att göra grejer på egen hand är naturligtvis bara en illustration, det finns annat man hade kunnat illustrera det med också. Jag undrar vad som egentligen är förändrat från tiden när jag var barn och tonåring, mer än teknisk utveckling. Visst, det finns fler bilar idag, men också fler cykelbanor och gågator. Och så finns det de som frågar sig varför barnen rör sig och är utomhus så lite idag, och tillbringar så mycket tid framför bildskärmar. En förklaring kan naturligtvis vara att deras möjligheter att röra sig ute på egen hand har kringskurits betänkligt under det senaste halvseklet. Kontrollen ger förmodligen säkerhet, men jag är fundersam över vad det gör med ungdomarnas självständighet, om vi inte försenar deras mognadsprocesser genom att agera hönsmammor.

Men, säger då vän av ordning, det händer så mycket skit idag så man vågar inte. Frågan är väl om "det händer så mycket skit idag" eller om nyhetsrapporteringen ändrats. På den tiden, då, förr i världen, hade vi lokala papperstidningar med lokala nyheter och en sida eller ett uppslag som fördelades mellan riksnyheter och världsnyheter, en kvällstidning som inte räknades som sanningens källa och på kvällen hade man Aktuellt på teve i trettio minuter och Dagens Eko kvart i fem. Det var så nyhetsbevakningen man mötte såg ut. Idag befinner vi oss i ett konstant brusande nyhetsflöde via internet, ett medium där det gäller att skrika högst för att höras, och rubriker tenderar att vara klickbeten. Skummar man bara rubriken ser man ingen skillnad mellan var saker händer eller när de hände. Ofta finner man att tio år gamla artiklar letar sig upp igen och låter saker hända på nytt tio år efter de egentligen hände. Ibland, inte helt sällan, låter det som om något som hände i Islamabad hände i grannbyn. Terrorattack, trettio döda, hundratals sårade!!!! Okej? Hände det i Landskrona eller i Bagdad? I går kväll eller 2004? Framgår inte förrän du klickat på rubriken och börjat läsa, och årtalet hittar du kanske inte ens då. Nyhetsrapporteringen har ändrats i grunden genom Internet. Letar man inte efter datum och plats blir man lätt lurad, man skall inte utgå från att det tydligt framgår. Det har aldrig varit så viktigt att läsa källkritiskt som idag, även om man håller sig till erkända medier. Sociala medier förstärker det hela till tämligen absurda nivåer. Om inte twitter, facebook, instagram och liknande funnits hade säkert inte paniken varit lika påtaglig heller. Det finns alltid individer som överreagerar på allting, och idag har de plattformar för att uttrycka sin rädsla som inte fanns förr, oavsett om det gäller teknikutveckling, sjukdomar eller risker längs skolvägen.

Det förklarar ändå inte helt varför hela världen reagerar med panik gällande nuvarande pandemi, på ett sätt som inte skett vid tidigare pandemier under de senaste dryga sextio åren. I det postmoderna samhället verkar det inte finnas plats för sjukdomar som inte kan kontrolleras. Vi har blivit så vana vid penicillin, vaccin och att allt skall vara botbart att när vi stöter på det som var vardag ända fram till helt nyligen kan vi inte kontrollera rädslan. Kan vi inte kontrollera sjukdomen så har vi inte längre någon fungerande strategi för hur vi skall bete oss.

Men, säger då vän av ordning, du är ju kritisk till hur regeringen skött hanteringen runt pandemin? Sant, men den uppmärksamme läsaren kan då konstatera att det jag är kritisk mot är att Sverige stakat ut en egen väg och låtit stuprörsmyndigheter sköta hanteringen av ett skeende som på vissa sätt är mer politiskt än pandemiskt. Jag vill inte bli sjuk i den här infektionen, men det är i stor utsträckning mitt eget ansvar att undvika det. Regeringens ansvar är att se till att Sverige har goda relationer med sina grannar, låta UD sköta diplomatin, och samordna det olika stuprörsmyndigheter säger på ett sådant sätt att samhället fungerar så bra som möjligt. Gör man ungefär som grannarna gör, ungefär samtidigt som grannarna och låter diplomater sköta diplomatin tror jag att det fungerar optimalt. Det jag efterfrågar är en utredning av vad vi kan göra bättre så snart som möjligt, inget annat.

Tyckande och objektiva fakta

Jag har stött på uttalandet "men vår politik bygger på objektiva fakta, inte bara tyckande" vid en hel del tillfällen. Märkliga uttalanden från någon som ingår i den tjattrande klassen (det gör jag också, det är inte nedvärderande, bara ett kallt, men subjektiv, konstaterande att vi bygger vår existens på att prata, konstant, även om vi inte alltid säger något).

Objektiva fakta finns, men är stumma. Det finns ingen värdering i objektiv fakta, bara konstateranden. Det är inget man kan bygga politik på. Man kan inte bygga ett politiskt program som ser ut som SCB's årssamling (i och för sig är även de frågor som besvaras där subjektivt utvalda, men vi kan bortse från det). Först och främst skulle det partiet vara så värderingsfritt att ingen skulle begripa varför man skulle rösta på dem. Politik är önskan om förändring, och all önskan om förändring bygger på subjektiv tyckande.

Objektiva fakta är exempelvis klimatkurvor, subjektiva reaktioner på klimatkurvorna handlar om de är positiva eller negativa, och om de påkallar någon åtgärd. Klimataktivism bygger i stort sett hela sin existens på åsikten att klimatkurvornas nuvarande utveckling är negativ, men det har ingenting med klimatkurvorna i sig att göra, utan allt med tyckandet att utvecklingen av dem är negativ. Det är ingen egenskap som är inbyggd i klimatkurvorna. Jordens klimat har varierat oerhört mycket under de 4,5 miljarderna år planeten har existerat. Det nuvarande huvudsakliga klimatet med konstant nedisning av delar av krustan har funnits i cirka eller drygt två miljoner år, i ett geologiskt perspektiv en blinkning mot evigheten. Jorden klarar en temperaturhöjning (och en temperatursänkning), livet på jorden klarar en temperaturhöjning (och en temperatursänkning), det är rätt sällsynt under de senaste 4,5 miljarderna år att jordens klimat varit så kallt som det är nu, med nedisning av vissa områden/kontinenter. Det är inte klimatkurvorna som ligger till grund för aktivismen, det är tyckandet om klimatkurvorna, tyckandet som inte har något med objektiv fakta att göra. Detta stycke får naturligtvis alla klimataktivister att gå i taket eftersom de självklart uppger att de inte sysslar med tyckande utan med objektiva fakta. Alla partier och aktiviströrelser har företrädare som uppger att just deras rörelse bygger sin politik/aktivism på objektiva fakta, medan alla andra bygger på lösa antaganden och tyckande. Det är dessa som också hänvisar till forskares enighet (som om dessa skulle vara fria från subjektivitet). All värdering, om klimatförändringar är positiva eller negativa, om glaciärtillväxt är positiv eller negativ, om plastanvändning är positiv eller negativ är en subjektivitet som inte kan deriveras från det objektiva. Det är lätt att ha en åsikt om det, men åsikten är ett subjektivt tyckande.

Observera vidare att jag inte framför någon egen åsikt om klimatkurvorna, glaciärtillväxten eller plastanvändningen. Om läsaren uppfattar en sådan är det läsarens helt egna, subjektiva, antagande som inte grundas i vad jag skrivit.

Om något är positivt eller negativt, eftersträvansvärt eller förkastligt, är inte inbyggt i objektiva fakta. Det är alltid subjektiva tolkningar av fakta. Inte ens en skogsbrand är i sig positiv eller negativ. Den bara är. Effekten av den kan tolkas som positiv eller negativ beroende på om du är ett frö som kräver en skogsbrand för att kunna gro, om du är ett skogslevande djur vars livsmiljö går förlorad eller om du är en skogsägare som blir av med en förmögenhet, men skogsbranden i sig, den bara är.

Objektiva fakta är värderingsfria. Återigen, de bara är. På ett sätt är det behagligt, för om man bara noterar fakta behöver man inte agera. All aktion kräver subjektiv insats, subjektivt tyckande, en önskan om förändring, kanske aktivism. Släck skogsbranden, få ner dödstalen, minska biltrafiken, åtgärda konsumismen, minska utsläppen, minska plastanvändningen. Inget av det ligger inbäddat i de objektiva fakta som framförs.

Därför stör det mig när det finns politiker som genom härskartekniker försöker reducera de som inte håller med om deras specifika ståndpunkt till "tyckande", som om tyckande skulle vara något negativt i den tjattrande klassen, den som bygger hela sin existens på eget och andras "tyckande".

Som liberal tycker jag att det är bra att folk, även politiker och journalister, tycker en hel massa. Jag kanske inte håller med om vad du tycker, med tanke på att jag tillhör ett parti med runt fyra procent av opinionen så är det långt sannolikare att vi har avvikande uppfattningar än att vi tycker lika, men du är i din fulla rätt att tycka på ett annat sätt än jag gör. Jag dristar mig till och med att tycka att det är positivt både att du gör det och att vi vågar uttrycka det. Jag blir besviken när jag upplever att det finns de som försöker tysta det fria ordet även här i Sverige, inte bara bland kommentarfältstrollen.

Vad är politik? Dags för en ny tillgänglighetsreform.

När man tittar på den offentliga debatten idag verkar det som om precis allting är partipolitik och följer de gamla vanliga linjerna i svensk politik. I vissa fall är det naturligtvis sant, mycket är politik även om vi inte tänker på det som så. Just nu är det Covid-19 som är på tapeten, där den svenska hanteringen, lagstiftningen och myndighetsmodellen försvaras med näbbar och klor, inklusive härskartekniker, av de som rent generellt stödjer regeringen, medan de som är allra mest kritiska mot den svenska hanteringen är de som också är allra mest kritiska mot regeringen. Sådana som jag, som ligger någonstans mittemellan hänförs till antingen det ena eller andra lägret beroende på vem det är som diskussionen förs med. Svart eller vitt. Nyanser eller gråskala godkänns inte.

Även om jag vet att en utredning om vad som gått fel i den svenska hanteringen kommer att bli politiskt färgad (opolitiska utredningar är en dröm att stilla bedja om, men kommer aldrig att inträffa) önskar jag ändå en ordentlig genomlysning så fort som möjligt. Den borde, egentligen, vara genomförd redan så att vi hade haft möjlighet att åtgärda de brister som medfört att vi har mer än tio gånger så hög dödlighet som våra grannländer. Men politik är det, regeringstrogna vill inte se en utredning förrän om ett år och vill inte se något resultat förrän efter valet, självklart. Det kan ju vara så att det som blir uppenbart är brister i regeringens hantering, och det vill de självklart inte skall komma fram så att det påverkar valrörelsen och eventuellt valresultatet.

Jag då? Jo, tackar som frågar. Jag är kritisk mot de höga dödstalen, men vet inte vad de beror på, alltså vill jag ha en utredning nu, som presenterar sina slutsatser snarast, så vi kan åtgärda dem snarast. Det kan vara saker som går att åtgärda på kort varsel, och de sakerna bör vi i så fall åtgärda omedelbart. Jag skyller inte på regeringen, det kan lika väl vara att svensk lagstiftning inte tillåter att vi agerar på annat sätt, och då måste vi naturligtvis börja justera lagstiftningen så den fungerar bättre. Och så vidare. Jag är kritisk, men anser inte att det går att hålla någon (enskild, myndighet, minister eller regering)  ansvarig just nu. Vi behöver en utredning.

Andra saker, många saker i samhället är mera självklart politik, som pensioner, lagstiftning med mera, men det finns saker som kanske inte är lika uppenbara. En sådan sak är äldres datorvana. I takt med att samhället snabbt digitaliseras lämnas också många äldre på efterkälken i allt högre takt. Jag har mött många, även sådana födda på sextiotalet, som inte klarar av att använda en dator, som inte kan språket, som inte vet vad man skall göra eller hur man skall göra det, och som är rädda för att förstöra något bara genom att trycka på en knapp. Dessa individer får allt svårare att klara sig själva, och om det inte finns några barn som kan hjälpa till så är de prisgivna.

Men hur kan det vara politik? Det är samhällets skyldighet att skapa inkludering och möjligheter för samtliga medborgare. Det är inte samhällets rätt att åldersdiskriminera på grunden att man inte längre klarar av eller har råd med dator och internetförbindelse. Samhället måste fånga upp den åldersdiskriminering som sker och se till att skapa strukturer så att man kan undvika den. Ibland fungerar det, jag blev vid ett myndighetssamtal för något år sedan tillfrågad om jag hade tillgång till dator och om jag klarade av att utföra det de sade, men det tillhör tyvärr undantagen. De utgår, ofta säkert med all rätt, från att alla klarar av och om man inte klarar av så frågar man. Det menar jag är fel ingång. Det bör vara obligatoriskt att fråga innan man går igenom mer eller mindre komplicerade tankefigurer med människor. Det är inte bara oss äldre det gäller utan även alla med en kognitiv funktionsnedsättning eller språkliga brister. Många blir generade om de inte förstår vad som sägs och skäms för att fråga.

Det kontantlösa samhället är en annan sådan sak som många äldre har svårt med. Jag stod i affären häromdagen och hörde när en annan senior medborgare inte förstod kassapersonalen när de sade åt honom att blippa kortet så han kunde slippa att knappa in den kod han hade glömt. De hade lika gärna kunna tala swahili, det hade varit lika begripligt för honom. När samhället rusar iväg och är entusiastiska över den nya tekniken så finns det en skyldighet hos den tjattrande klassen att hålla emot, och att framför allt se till att även äldre, invandrare utan svenskkunskaper och de med kognitiva funktionshinder kan vara en del av samhället. Dels kan man göra det genom att säkra att det finns tillgång till kontanter i samhället, men också att tekniska lösningar inte skall vara det enda sättet. Samhället kan inte kräva av medborgare att de ska kunna använda mobila tjänster, eller att ha tillgång till tekniken för att kunna använda dessa tjänster.

För tjugofem år sedan sjösattes en satsning som hette Datortek, vars syfte var att ge de som saknade datorvana och var drabbade av ungdomsarbetslöshet grundläggande förståelse av vad de kunde göra med en dator. De människorna är i femtioårsåldern idag, och det riktade sig dessutom bara till de som var arbetslösa på nittiotalet. De jag talar om är de som tillhör en äldre grupp, de som kanske aldrig varit intresserade av teknik och som aldrig använt en dator. Jo, det finns sådana, och de blir fler och fler ju äldre gruppen man tittar på är. Det man kan befara i spåren av Covid-19 är att fler och fler personliga möten, oavsett vad det än gäller, kommer att ersättas av skärmkontakter. Det måste vara samhällets skyldighet att rusta de utsatta grupperna för att kunna klara detta på ett så bra sätt som möjligt. Det kan inte vara ett uppdrag för pensionärsorganisationer. Dels är alla inte medlemmar i PRO eller SPF Seniorerna, dels är det inte alla föreningar som har något som är tränad i att undervisa äldre i datoranvändning och telefonanvändning. Ytterligare lök på denna lax så gäller utmaningen alltså även de med kognitiva funktionsnedsättningar och med bristfällig språknivå.

Så, är äldres datorvana politik? Ja absolut, eftersom samhället i allt högre takt kräver av även våra äldsta, språkligt svagaste och förståndsmässigt klenast utrustade att hänga med på ett teknikutvecklingståg som accelererar i ett svindlande tempo. Även teknik som var het och modern för tio år sedan är nära stenåldersnivå idag, det här är något som måste satsas på kontinuerligt för att säkerställa att alla hänger med på det nya. Ett elitistiskt samhälle som bara fungerar för skärpta akademiker i trettioårsåldern är inte eftersträvansvärt för någon. Men det kostar att skapa tillgänglighet, och det är där politiken kommer in. Problemet måste uppmärksammas, strukturer skapas för hur man åtgärdar det, pengar tillföras för att man skall ha råd att åtgärda det. Det är inte något som kan lösas av frivillig gratisarbetskraft. Det behövs en digital tillgänglighetsreform, och det snabbt.

SCB 2020-06-08

En ny SCB-mätning av opinionen är presenterad idag. Det är egentligen inget överraskande resultat att Socialdemokraterna går starkt framåt, Sverigedemokraterna tappar kraftigt, övriga partier ligger mer eller mindre stilla. Under nuvarande coronakris gynnas sittande regering. Det enda märkliga är väl i så fall att Miljöpartiet ligger kvar på mycket låg nivå. Om det hade varit val idag är det på gränsen att S+MP hade kunnat bilda regering med stöd av V, det är nästan egen majoritet för den sidan.

Liberalerna hade trillat ur Riksdagen, C skulle bli vågmästare, men skulle med all sannolikhet fortsätta stödja Stefan Löfven för att undanhålla SD från inflytande. Det finns inget som talar för att något parti mer än V i nuläget skulle tjäna på ett extra val, så Socialdemokraterna kan av allt att döma sitta stilla i båten och genomföra vad de vill och strunta i resten av januariöverenskommelsen. C och L kommer inte att bryta stödet till regeringen för det, eftersom konsekvenserna skulle bli för allvarliga.

De som så här långt vunnit på Corona-pandemin är alltså Socialdemokraterna. Någon annan vinnare är svår att identifiera utifrån denna SCB-opinionsundersökning.

Socialdemokraterna: 33,7 ± 1,1 procent
Moderaterna: 20,1 ± 0,9 procent
Sverigedemokraterna: 17,1 ± 0,8 procent
Vänsterpartiet: 8,2 ± 0,6 procent
Kristdemokraterna: 6,4 ± 0,6 procent
Centerpartiet: 6,0 ± 0,5 procent
Miljöpartiet: 4,1 ± 0,5 procent
Liberalerna: 3,3 ± 0,5 procent
Övriga partier: 1,1 ± 0,3 procent


https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/demokrati/partisympatier/partisympatiundersokningen-psu/pong/statistiknyhet/partisympatiundersokningen-i-maj-2020----val-idag/

Nationalism, inte nationalism

Nationalism är ett sådant där märkligt begrepp som jag tycker förändrar innehåll beroende på från vilket håll man betraktar det. Konsensus verkar vara att nationalism alltid är dåligt, och det talas en hel massa om nationalismens återkomst och liknande.

Samtidigt är jag uppvuxen i ett Sverige som alltid sett sig som bättre, förmer, och på alla sätt framhävt "it's our way or the highway". Blott Sverige svenska krusbär har. För mig har den svenska arroganta överlägsenheten alltid luktat nationalism, sällan eller aldrig på något positivt sätt. En arktisk lilleputtnation som illustrerat "musen som röt".

Hur blev det så här? Har det "alltid" varit så? Är det ett arv från den svenska stormaktstiden? Det är intressanta frågor, men inga som jag har ens tillstymmelsen till funderingar om, så de släpper jag för stunden.

Åter till nationalismen alltså. Med tanke på den konsensus som det ges uttryck för nu, att nationalism är dåligt alltså, så känns det märkligt att se den oförblommade arroganta nationalism som omger oss varje dag i Sverige. Åtminstone hos mig väcker det frågan om det finns olika typer av nationalism, eller åtminstone om det finns olika acceptans för nationalismen beroende på var den emanerar och vad den tar sig för uttryck, ungefär som vänsterns omhuldade "goda hat".

Alla människor, sägs det, söker ett "vi" att utgå från. Men det "vi" som förs fram i Sverige känns schizofrent. Å ena sidan är Sverige världens bästa land, med världens bästa mat, världens bästa bilar, världens bästa politik, världens bästa moraliska stormakt, världens bästa sommar, världens bästa allting, så bra att vi kan kosta på oss att tycka att "osvensk" är något positivt, å andra sidan är nationalism fel och skadligt.

På sista tiden har jag hört antydningar om att Danmark och Norge hänger sig åt nationalism när de inte vill öppna gränsen mot Sverige, medan det inte gäller när Sverige avviker från det andra nationer gör. Någonstans ligger det här i ett gränsland mellan det bibliska grandet och bjälken och prinsessan på ärten. Nationalism definierat som något "de" gör, medan det "vi" gör är rätt och rimligt.

Covid 19 - i backspegeln redan nu?

Vem vet om det Sverige gör är rätt eller fel? En utvärdering av hur det slutar kan ske först när det slutat. Då frågar sig naturligtvis vän av ordning när det slutar. Det svaret är enklare att ge, hur konstigt det än låter - det slutar när en tillräckligt stor del av befolkningen regelbundet vaccinerar sig mot sjukdomen så att den inte får fotfäste eller när det kommit fram ett effektivt botemedel för den som blir allvarligt sjuk. Det är inte svårare än så, och med tanke på hur intensiv forskningen är på området lär både vaccin och botemedel finnas inom en rimlig tid. Jag talar inte om den epidemiologiska hanteringen här, utan om politikens sittande i baksätet under den här för samhället svåra tiden.

Den svenska strategin innebär att politiken tagit ett steg tillbaka och överlåtit besluten åt myndigheter som inte nödvändigtvis gjort samlade politiska bedömningar utan som tagit fram föreskrifter utifrån sina kompetensområden. Det innebär naturligtvis att vissa politikområden utelämnats eller hanterats styvmoderligt vid bedömningen eftersom inga inblandade expertmyndigheter har haft den inriktningen.

Det som hänt är vidare att det uppstått en politisk samling runt den valda linjen på ett sådant sätt att nästan ingen kritik förekommit eller tillåtits förekomma. Samhället har i ett slag blivit auktoritetstroende på ett mycket märkligt sätt och i just den här frågan har allt ifrågasättande undertryckts. Alla som försökt uttrycka en avvikande åsikt har på alla sätt som är möjligt hånats för att vara "amatörepidemiologer" och frågan har reducerats till ett enkelt problem om epidemiologi.

Med tanke på att den rymmer många aspekter är det ett märkligt cyklopbeteende. Som i alla andra frågor är Sverige ingen isolerad ö i världen, utan i denna fråga smyger sig också in utrikespolitik, nationalekonomi, industripolitik och så vidare. För att öka möjligheterna för drabbade företag att övervintra krisen har vissa paket gjorts tillgängliga. Om de är tillräckliga eller ej, och om de lättar på rätt saker vet jag inte, men pengar har skjutits till, och det är bra. När man så överlåter all hantering av själva pandemin till en folkhälsomyndighet så kommer av naturliga anledningar utrikespolitiken att stå på undantag. Det finns områden där man måste göra ungefär som grannarna gör för att kunna upprätthålla goda relationer och handelsförbindelser, och det är kass diplomati att börja förklara för omkringliggande stater att de gör fel. Detta samband stod klart redan för våra vikingatida förfäder och är den stora anledningen till att vi blev kristna för cirka 1000 år sedan. Handel med dåtidens Hamburg-Bremen-område var viktigare än vilka gudar vi tillbad i Skåne.

När det då finns de som påpekar detta faktum i offentligheten får de genast smaka på åsiktspiskan som försöker förminska dem till tystnad genom extrem användning av härskartekniker, trots att det egentligen inte handlar om kritik mot FHM (Folkhälsomyndigheten), Johan Carlsson eller Anders Tegnell. Det är nämligen varken den myndighetens eller statsepidemiologens roll att vara diplomater eller styra en stat. Det är heller inte socialstyrelsens roll att agera internationella diplomater. Sådana har vi däremot gott om på UD (Utrikesdepartementet) och det är regeringens uppdrag att regera.

När politiken tar ett steg tillbaka så tar vi bort den expertis som finns på departementen för att sköta internationella relationer och överlåter åt en epidemiolog att på presskonferenser berätta för alla andra stater att de dels gör fel och dels inte har tillförlitliga data.

Det upplevs säkert inte som vare sig positivt eller professionellt och det stärker inte vår ställning vare sig inom EU eller på den internationella marknaden. I stället framstår vi som obegripligt arroganta givet våra höga tal över antalet döda, något som kommer att drabba övriga relationer, handel, utbyte och så vidare.

Det är tämligen säkert att i sådana här fall finns det ett substantiellt värde i att försöka göra på samma sätt som grannländerna för att bibehålla så mycket som möjligt av gränsöverskridande samarbete. Sverige är inte Finland, Norge eller Danmark, men är så likt, har så mycket gemensamt, och har så många gränspassager av varor, tjänster och människor varje dag att kostnaden för att avvika lätt kan bli högre än värdet av att följa sin egen väg. Det handlar inte så mycket om vid vilken tidpunkt dödstalen går ner eller upp eller hur mycket, utan att man gör ungefär samma saker ungefär samtidigt som grannarna med ömsesidig respekt.

Efternotering: Jimmie Åkesson skrev tydligen en debattartikel i DN idag den 7 juni 2020 där han kräver Anders Tegnells avgång. Blanda inte ihop hans eller det partiets åsikter med mina. Jag är inte Sverigedemokrat.

Jag har inga som helst invändningar mot Anders Tegnell, Folkhälsomyndigheten eller det arbete de utfört under krisen. Jag är inte epidemiolog och utger mig inte för att vara det. Min fasta övertygelse är dock att detta inte uteslutande är en fråga om epidemiologi utan i ännu högre utsträckning om politik. Mina invändningar gäller helt och hållet att den politiska sfären med regeringen i spetsen satt sig på soldäck och undvikit att styra skutan Sverige.

Amerikansk politik

Jag uppehåller mig inte vid amerikansk (eller annan utländsk) politik eftersom jag har allt för dåliga kunskaper om den. När det gäller svensk politik har jag varit mer eller mindre engagerad sedan de tidiga tonåren, i år är det femtio år sedan jag började engagera mig politiskt, så att även om jag inte är statsvetare har jag lång erfarenhet av det svenska politiska livet och ett stort intresse för det svenska politiska spelet, även om jag säkert har förstått helt fel när det gäller vissa saker.

Det jag tycker mig se när det gäller amerikansk politik är att det inte går att dra paralleller till svensk politik. Samtliga svenska partier skulle räknas till vänstern i USA, det finns inga svenska politiska rörelser som kommer i närheten av det GOP (Grand Old Party, republikanerna) står för, därför blir det också svårt att förhålla sig till amerikansk inrikespolitik. Den svenska demokratin fungerar också helt olikt den amerikanska, vilket i sig inte gör att det ena eller andra systemet är mer demokratiskt, bara att det fungerar olika. Att kritisera utifrån en svensk horisont upplever jag som omöjligt.

På ett personligt plan tycker jag att Donald Trump är obegriplig, men farlig med starka fascistoida tendenser. Det är inte något som går att överföra på planet av en politisk analys utan är en personlig värdering av någon jag inte skulle kunna tänka mig att lägga min röst på. Det är intressant att Mr. Trump lägger tid och möda på att kritisera en arktisk lilleputtnation som Sverige, men anledningen till det är svår att förstå.

Länge sedan sist

Hej världen, eller nåt. Det var länge sedan jag skrev i den här bloggen senast, men jag skall försöka hålla igång den fram till valet 2022 nu. Utvecklingen under de kommande två åren blir förmodligen ytterst intressant när det gäller svensk politik. Covid-19 är en vattendelare. Just nu är det nationell samling vi ser, men det kommer sannolikt inte att vara länge till, även om min tidigare utsaga om att hela det politiska livet i Sverige har en socialistisk grundsyn är giltig, även den delen jag kallar "konservativ". Den är bara konservativ i en svensk kontext men ifrågasätter inte det statligt och kommunalt offentligt drivna högskattesamhället.

Valet 2018 stökades över, ett par partier hoppade över skaklarna och bytte politisk sida. Vi har sedan ett par år tillbaka fem (från mer till mindre) vänsterpartier i Riksdagen - V, MP, S, C och L. Både C och L har vacklat i sin positionering under många decennier. Det har funnits starka krafter inom L som förespråkat intimt samarbete med S allt sedan sjuttiotalet och C har en lång historia av att vara stödparti till S, senast med Olof Johansson som partiordförande på nittiotalet. Så, sidbytet borde inte förvåna någon. Båda partierna har traditionellt kortare väg till socialdemokratin än till konservatismen. Även internationellt räknas liberalismen till vänsterrörelserna.

Problemet är alltså inte så mycket vad som hände utan hur valmanskåren uppfattade det och vad partiföreträdarna dyrt och heligt lovade före valet. Annie Lööf skulle hellre äta upp en sko än stödja en socialdemokratisk regering, men när alternativet blev att stödja en konservativ regeringsbildning som skulle regera med stöd av SD så stödde hon ändå i slutändan Stefan Löfvens regering. Centerns väljarkår verkar inte ha haft några invändningar mot detta ställningstagande, så det var förmodligen rätt beslut av partiledningen att fatta. Opinionssiffrorna har inte påverkats mer än marginellt av sidbytet, troligtvis eftersom C-väljarna är vana vid partiets funktion som stödparti till S. Risken finns att C-väljarna hade uppfattat ett stöttande av Ulf Kristerssons Moderater och därmed ett indirekt stöd till SD som mer problematiskt.

När vi kommer till Liberalerna verkar inte sidbytet fallit lika väl ut. Partiet är djupt splittrat mellan en "högerliberal" och en "vänsterliberal" falang. Efter valet vann den "vänsterliberala" grenen och partiet valde att stödja Stefan Löfven. Detta verkar ha lett till att en stor del av de väljare som röstat på L som borgerligt parti lämnade för andra partier, och opinionssiffrorna för L ligger stadigt runt eller under 4% allt sedan dess. Efter regeringsbildningen avgick partiledaren Jan Björklund och en intensiv strid mellan de partiaktiva "högerliberala" och "vänsterliberala" bröt ut om vem som skulle efterträda. Denna strid vanns överraskande nog av de "högerliberala", vars kandidat Nyamko Sabuni tillträdde som partiledare. Hon har dock varit bakbunden av det avtal som slutits med sittande regering samt en strävan att ena det svårt splittrade partiet, vilket då medfört att de väljare som betecknar sig som "borgerliga" (a.k.a. "högerliberala") inte sökt sig tillbaka och heller inte verkar vara välkomna av "vänsterliberala" företrädare, som inte ens dragit sig för att kalla "högerliberala" för fascister och nazistkramare. Stämningen i partiet är sådant att risken för att deras historia som riksdagsparti börjar närma sig sitt slut är överhängande. Det är drygt två år till nästa riksdagsval, och även om det på vissa sätt är god tid måste det nuvarande tvåkommasjuprocentspartiet börja finna en väg framåt som de skall följa för att hanka sig upp över fyraprocentsspärren. De verkar på alla sätt befinna sig i kris eftersom splittringen är så djup att man har svårt att se "vänsterliberala" och "högerliberala" som tillhöriga samma parti. Vilken borgerlig väljare skall våga rösta på L i nästa val? Vilka stödröster kan detta blödande parti hoppas på? Om partiet väljer Moderaterna och Ulf Kristersson inför nästa val, kommer verkligen de "vänsterliberala" att finnas kvar då? Kommer de "högerliberala" att finnas kvar om partiet landar i att även fortsatt stödja S? Det finns också de "vänsterliberala" företrädare som (åtminstone verbalt uttryckt i slutna kretsar) hellre ser att partiet utplånas än att det stödjer en moderat regering med nuvarande riksdagssammansättning.

Socialdemokraterna själva verkar vara nästa offer. Avtalet med C och L driver S mot mitten, vilket får partiets vänsterfalang och LO att gå i taket. Det är svårt för S att acceptera att man inte längre är ett fyrtiofemprocentsparti som kan styra landet på egen hand. Om partiet enbart kompromissar vänsterut får de inte någon styrande majoritet, inte ens en styrande minoritet räcker siffrorna till för om man inte kompromissar med liberala krafter. Resultatet är lika svårsmält för de mörkröda vänstersossarna som för de borgerliga L-företrädarna. Resultatet är också svårsmält för V, eftersom de tappat i inflytande jämfört med förra mandatperioden. Just nu, med covid-19 som samlande kraft, så verkar väljarstödet för S vara ganska stort, men det har nog förutsättningar att förändras under kommande månader. Sittande ministär har inte tagit sig an frågorna om pandemihanteringen med kraft utan delegerat ut uppdraget. Det har kanske verkat vettigt initialt, men i takt med stigande dödstal verkar opinionen svänga en del. Brister i kommunikation, svävande uttalanden, tveksamheter i utförande, allt är sådant som med stor sannolikhet kommer att avspeglas i opinionen under hösten. Nu går vi in i sommarstiltjen, politiskt om än inte sjukdomsmässigt, så opinionen lär ligga stilla och skvalpa oavsett hur många som dör. Om oppositionen reagerar på hanteringen så kan vi få se väljarrörelser under hösten. Nu är det som det är och ligger stilla där det ligger. Tror jag.