onsdag 23 november 2016

Kultur och politik

Kultur som ett offentligt åtagande är en problematisk struktur. Är det verkligen en av statens kärnuppdrag att driva museer i huvudstaden, eller i de största städerna i riket. Eller teatrar, samma sak där, nationalscenen i Stockholm, skall den verkligen bekostas med skattepengar. Är det viktigt att ha en nationalscen, och skall den i så fall inte bekostas med biljettintäkter? Hur är det med andra scener? Skall de också bekostas av det allmänna, och i så fall varför?

Jag är kluven i den här frågan. Jag tillhör kulturarbetarskrået, dessutom en av de där som borde kunna kallas professionella museibesökare. Passerar jag ett museum besöker jag det, för det kan alltid finnas något som väcker mitt intresse, oavsett om det är traktorer från femtiotalet eller öletiketter från nittonhundratalet som visas upp. Gränsen går väl ungefär vid "reklampennor i plast från åttiotalet". Jag tillhör de som tycker att det är värt att betala inträde på de ställen jag besöker, men jag är inte helt säker på att det alltid hade blivit så många besökare om de skulle stått för hela kostnaden för driften. Speciellt inte för ett större specialmuseum. Ett munspelsmuseum i Sveg (jag vet inte om det finns något munspelsmuseum över huvud taget, men jag har besökt ett dragspelsmuseum i en by bestående av en klunga hus och kanske femtio innevånare) drivs förmodligen av en eldsjäl som ändå samlar, men det känns självklart att ge en hacka bara för att jag fick komma in till hans samling. Om inte annat kan man handla något när man ändå är där. Jag köpte ett par kassettband med dragspelsinspelningar jag förmodligen aldrig ens lyssnade på.

Eller ett fordonsmuseum, där bara oljedoften är värd en hundring i inträde. Visst, det betalar jag gärna för. Jag är ivrig besökare av konstmuseer, nu senast ett besök på Louisiana i Humlebæck utanför Helsingör, där inträdet kostar en dryg hundring mot att man får strosa runt i några timmar och bara låta anden lätta och flyga några varv i evigheten. Med tanke på antalet besökare där så finns publiken, den som är villig att betala för en proffsig produkt med intressanta utställningar. Jag har regelbundet besökt Louisiana flera gånger om året under mer än trettio år vid det här laget, och jag har sällan eller aldrig blivit besviken. Det är naturligtvis därför jag återvänder hela tiden. Frågan är om det hade varit ett attraktivare besöksmål om det hade varit statligt och gratis att besöka. Jag tror inte det. Själva det faktum att det är en privat stiftelse som är beroende av sina besökare tror jag medför att de hela tiden ligger i framkant och känns relevanta. Stora, statligt finansierade, institutioner har sin försörjning tryggad oavsett besökarna, och risken finns naturligtvis att de blir bekväma då.

Förutom att vara ivrig besökare av museer så är jag också ivrig besökare av konserter och teatrar, och frapperas ofta av skillnaden i kostnad. Ett besök på en konsert kan kosta en tusenlapp eller mer, ibland flera tusenlappar, medan ett subventionerat besök på en teater eller i ett konserthus kostar några hundralappar, och kanske på sin höjd en halv tusenlapp. Är det ett korrekt sätt att använda skattemedel på? Kanske, ett brett kulturutbud är viktigt för ett dynamiskt och levande samhälle, men jag vill nog se kostnaden genomlyst ordentligt. Det finns inget givet i att statligt (eller regionalt) subventionerad kultur är nödvändigt för dynamiken. Det kan rent av vara precis tvärt om, att den statliga subventioneringen gör att det blir svårare för alternativ att komma fram med ett annat utbud.

Sedan finns naturligtvis en fördelningsaspekt. Frågan uppstår om det är rimligt att bara den som har råd skall få möjlighet att ta del av kulturutbud, men det uppstår självklart så fort man tar inträde på något ställe. Jag vill hemskt gärna att alla skall kunna se alla konserter med de stora världsartisterna gratis och gå in på alla teatrar och museer utan att betala en krona för att alla skall kunna ta del av allt utan att behöva tänka på om de har råd. Tänk vad fint om alla i befolkningen fick erbjudande om att gå och se Per Gessle sommaren 2017, utan att behöva betala för det. Tänk vad bra om vi hade kunnat låsa upp Per Gessle för konserter varje kväll tills hela befolkningen hade fått se showen minst en gång. Sedan hade vi kunnat låsa upp Jan Guillou på författaraftnar varje kväll tills hela befolkningen hade lyssnat.

Eller, nä, så kan man inte bedriva kultur. Kultur är lust, glädje och vilja. Det finns en naturlig begränsning i hur många som kan få ta del av utbudet av rena slitageskäl, men också att vi kulturnördar är en begränsad grupp i samhället. Vi skulle knappast bli speciellt många fler för att det var gratis. Det kanske är precis tvärt om, att vårt lokala museum, där inträdet är gratis, hade blivit attraktivare med en inträdesavgift. Det tål att studeras.

tisdag 22 november 2016

Märkligt tvärtomprat

När en av värstingarna jag stött på i den svenska mediaoffentligheten, en journalist på Aftonbladet, tycker att tonen i debatten måste hyfsas är det naturligtvis bra. Problemet är bara att jag inte tror att han menar att han själv skall hyfsa tonen, utan att alla andra skall göra det. Jag är helt och hållet för en seriös diskussion där sanning vägs, men i dagens bisarra verklighet är sanning en bristvara, oavsett politisk avsändare. Hat har blivit ett modeord som inte nödvändigtvis har med hat att göra, utan med politisk åskådning. "Den som står för något jag hatar", ungefär.

I "bästa" fall är det någon som försöker vinna genom att hänvisa till "statistik" utan att ha förstått att statistik inte är en kvalitetsbeteckning eller ett mått på sanning. Statistik kräver att (minst) tre saker är uppfyllda; den skall vara reliabel, den skall vara valid och den skall sakna tendens. Den mesta statistik jag sett som används i politiska sammanhang havererar på minst en av dessa tre. Ofta är det tydligaste haveriet att statistiken är svaret på en beställning från ett politiskt parti i form av en sluten fråga till en utredare där man väljer period och frågeställning utifrån vilket svar man vill ha. Vill man bevisa att invandringen är lönsam för samhället väljer man perioden 1950-2015. Vill man bevisa att invandringen är en belastning för samhället väljer man perioden 1995-2015. Sedan måste man välja rätt fråga att studera, och förutsättningen. Vill man studera invandrarens sysselsättning kan man välja "alla som är i aktivitet minst en timme i veckan". Vill man studera kopplingen till arbetsmarknad kan man ställa frågan "alla som varit på en arbetsplats den senaste veckan", vill man studera arbete kan man välja frågan "alla som arbetar minst halvtid i ett arbete som inte är bidragsfinansierat". Problemet är att dessa tre premisser skulle ge tre helt olika svar, men i den politiska pajkastningen skulle de behandlas som likvärdiga, beroende på vilken bild som man vill förmedla till de otvättade, utan att man redovisar den nödvändiga förutsättningen, det vill säga vilken fråga som ställdes och vad svaret speglar.

Sak samma med statistik om ökande eller minskande kriminalitet, fortkörning, pensionsålder eller vad som helst. Med statistik kan man bevisa allt eller inget, men statistiken själv är stum. Det är frågorna, urvalet och tolkningen som är känsligt. Annars blir statistiken lika självklart meningslös som att konstatera att "Det finns statistiska belägg för att de flesta människor begår sin sexuella debut när de är mellan 15 och 20 år gamla" och samtidigt hänvisar till en helt annan undersökning som hävdar att "De flesta människor blev berusade första gången när de är mellan 15 och 20 år gamla". Därefter begår man det kvalificerade felslutet utifrån två sanna, men orelaterade, premisser att "De flesta människor var berusade när de begick sin sexuella debut". Det är inte ovanligt att man ser den typen av intellektuella haverier i den politiska debatten (även om det här exemplet var ytterst konstruerat).

Jag undrar, konstant, varför inte sanningen kan få stå för sig själv, utan varför det måste konstras till bakom "en politisk poäng". Varför måste man försöka bevisa sin egen ståndpunkt till varje pris, även om man uppenbart inte har torrt på fötterna. Hade det varit seriöst hade man redovisat allt som talar emot den egna uppfattningen också, och kanske kunnat koppla till ett "men vi trodde fel". I så fall hade jag kunnat respektera den som försöker slå siffror i huvudet på motståndaren. Just nu är det svårt, och vissa politiker är svårare att lita på än andra, ingen nämnd och ingen glömd.

I sämsta fall försöker man vinna debatter genom att förklara hur urbotat korkad den är som man diskuterar med. Eller, "i sämsta fall", det är väl så många debatter är idag, även tevesända dylika. Den som agerar på det sättet är inte värd respekt, inte från mig i alla fall. Den som försöker vinna poänger på någon annans bekostnad är bara värd mitt förakt och kommer aldrig att få min röst.

fredag 18 november 2016

Censur och självcensur

"Det får man ju inte säga i det här jävla landet" verkar vara konsensus i alla strömningar som inte känns accepterade i det offentliga samtalet. Det kopplas till begreppet "Åsiktskorridoren" och "Politiskt korrekt" som ofta används av samma personer. Sakerna förnekas intensivt av de som inte anser att det finns en åsiktskorridor och att allt får sägas. Problemet är att båda har både fel och rätt. Det finns en åsiktskorridor som styr innehållet i det offentliga samtalet. Vi kan kalla det för annat än "Åsiktskorridor", till exempel "Hyfs", "God uppfostran" eller vad tusan som helst, men att inte allt är rimligt att torgföra i ett civiliserat samhälle är odiskutabelt sant. Den som förnekar att det finns har också ett politiskt syfte med sitt förnekande, exempelvis att framställa motståndaren i ofördelaktig dager eller som paranoid.

Senast i går fick vi ett bevis på att allt inte ryms i det offentliga samtalet när Kakan Hermansson fick sparken från en Audi-kampanj efter ett ytterst olämpligt uttalande på Twitter. Hennes Golgatavandring är sådan att hon idag har kommit ut med en debattartikel där hon offentligt ber hela poliskåren om ursäkt. Jo, hennes uttalande var grymt olämpligt och inte så lite korkat, men hade åsiktskorridoren inte existerat hade det stannat vid det. Då hade människor sett det hon skrivit, reflekterat över att det var dumt skrivet, eller hållit med, och sedan gått vidare med sina liv. Det kan vara en nyttig påminnelse att även vänsterextrema kan drabbas av "men det får man väl inte säga i det här jävla landet". Allt är inte lämpligt att uttrycka offentligt.

Man får alltså, tekniskt sett, uttrycka sig så som Kakan Hermansson gjorde, det finns ingen lagstiftning som hindrar det och det finns ingen statlig censur som går in och plockar bort eller ändrar. Så långt har den som protesterar mot begreppet "åsiktskorridor" rätt. Tekniskt sett finns inga hinder. Man får uttrycka i stort sett vilka åsikter som helst utan att det är straffbart.

Psykologiskt sett sysslar vi i stället med något som kallas "självcensur", och det räknas i bästa fall som omdömeslöst att inte göra det, och det gäller förmodligen för alla och i alla sammanhang. När vi praktiserar "självcensur" så ställer vi själva upp murarna för vad vi tror att omgivningen tolererar att vi säger eller uttrycker. Det är inte heller konstigt utan en grundläggande egenskap för oss som sociala varelser. Där har alltså den som inte accepterar att "åsiktskorridoren" finns fel. Det finns, rent faktiskt, saker man inte får säga i det här jävla landet, inte för att det finns ett statligt censurcentrum utan för att vi är sociala varelser som är beroende och påverkade av omgivningens bedömningar av oss. "Åsiktskorridoren" är unik för vilket socialt sammanhang man än rör sig i och styrs i hög grad av åsikterna hos dem som omger den som uttrycker sig. Vi justerar våra åsikter för att skapa en känsla av samhörighet och säger oftast inte sådant som kan tros vara kontroversiellt där vi för ögonblicket befinner oss.

Uttrycker man sig offentligt är det inte acceptabelt att kalla en minister för glädjeflicka (om än brutalare, så med samma innebörd). Han som sade det kanske verkligen tror det, han kanske kan tänka sig att vifta med en bunt tusenlappar framför ansiktet på henne, men det är ett fullständigt oacceptabelt beteende, och det är ett fullständigt oacceptabelt sätt att uttrycka sig. Normalt censurerar vi bort alla sådana saker ur vårt språk utan att någon ens behöver påpeka det för oss, eller ge oss sparken. Vi censurerar oss själva, och skapar vår egen åsiktskorridor utifrån vad vi tror är acceptabelt i det sammanhang vi för ögonblicket befinner oss. Det handlar om en grundläggande impulskontroll och ett inlärt socialt beteende.

Så vad menas då med de som klagar över "åsiktskorridoren" och "så får man inte säga i det här jävla landet"? För det mesta handlar det nog om att de känner att de får mothugg om de uttrycker sig på ett socialt oacceptabelt sätt. Skriver de en kontroversiell kommentar om något uppstår en storm av kritik, beroende på deras egna preferenser. Alla med en politisk agenda stöter på fler som tycker annorlunda, eller rent av helt motsatt än vad det är som håller med. Det är inte heller konstigt. Det största partiet i Sverige är Socialdemokraterna, med 30% av väljarna bakom sig. Det betyder att potentiellt är det 70% av läsarna som inte håller med. Befinner man sig på de politiska ytterkanterna är det ännu fler som inte håller med om vad man säger. 94% röstade inte på MP. 94% röstade inte på V. 87% röstade inte på SD. Och så vidare. Ju mindre rörelse, desto fler är det som inte håller med. Om man då uttrycker en åsikt i linje med ett partis åsikter får man räkna med att det uppstår en imaginär åsiktskorridor. Är de åsikter du för fram upprörande för 80% av befolkningen kommer man förmodligen att uppleva reaktionen som ett drev, och att "man inte får säga så i det här jävla landet". Det bottnar också i att vi är sociala varelser som strävar efter att bli godkända av omgivningen.

Den som sysslar med hatkampanjer i nätets olika forum är inte begränsade av någon åsiktskorridor. Hat är aldrig godkänt, i något sammanhang, vare sig mot enskilda eller mot grupper. Det borde gälla även hatarna på vänsterkanten, men tyvärr så har de etablerat begreppet "Det goda hatet", ungefär som om det någonstans i denna värld skulle kunna finnas ett gott hat, eller ett hat som lett till något gott. Hat är alltid destruktivt, oavsett om det kommer från höger eller vänster, eller om det är någon av tyckonomerna som står för det. Det intressanta uppstår när de värsta hatarna beskyller andra för att vara hatare. Pajkastning på hög nivå där man bara sysslar med att försöka vinna över mobbarna till sin sida. Patetiska figurer.

torsdag 17 november 2016

Rasist, fascist eller nazist

Jag undrar just vilket jag är. Enligt en tyckonom på Expressen så vet jag inte vad jag själv är, bara att jag är något av det. Den ende som inte är det är väl tyckonomen själv. Så då stämmer väl det. Jag är antingen rasist, fascist eller nazist utan att ens veta om det. Frågan är bara hur jag skall få veta det.

A: Rasist. Jag tycker att vi haft för generösa regler för invandring på en strukturell nivå. Vi har inte byggt upp infrastruktur i den omfattning som krävs. De som kommer är individer med individuella behov, och om vi inte kan uppfylla den lägsta nivån i Maslows behovspyramid så är det bara att inse att vi inte har förmågan att ta emot, skit samma hur stora och tomma skogarna än är. Finns inte sjukvård, socialtjänst, polis och bostäder som räcker till så går det inte. Det handlar inte om den som kommer utan om vår förmåga. Vi har heller inte de strukturer som krävs för att integrera på ett bra sätt. Vi erbjuder, men gör det frivilligt. Alltså möter jag dagligen människor i mitt arbete som bott i Sverige i mer än tjugo år och som inte kan tala mer än rudimentär svenska (om ens någon) och som aldrig arbetat här. Jag tror inte jag är rasist, men jag är skeptisk till vår förmåga att undvika parallellsamhällen och våra möjligheter till praktisk integration.

B: Fascist. Jag tror inte på korporativa lösningar generellt, men vissa föräldrakorporativ kan vara bra. I övrigt finns det inga starka ledare som kan attrahera mig. Min undfallenhet är helt enkelt för låg. Jag är en av de där skeptikerna som aldrig skulle kunna bli medlem i en sekt eftersom jag inte kan låta bli att ifrågasätta rimligheten av det som sägs, och jag ifrågasätter alltid auktoriteter. Jag tror inte att man kan vara fascist om man inte accepterar auktoriteter.

C: Nazist. Jag har mycket svårt att tro att man kan vara nazist utan att veta om det. Det handlar trots allt, likväl som när det gäller fascismen, om att förhålla sig till en väl utvecklad ideologi. Det går knappast att vara mellanmjölksnazist utan att veta om det. Man går liksom inte igång på "Viljans Triumf" utan att veta vad det är man tittar på.

Det intresserar mig varför kommunismen utelämnades ur tyckonomens antagandelista. Trots allt är de brott som begåtts i kommunismens namn under de senaste hundra åren ännu större än vad nazismen lyckades åstadkomma. Fast det bygger naturligtvis på den där märkligheten i landet Bizarro att kommunismens illgärningar alltid urskuldas, och att kommunistiska länder försvaras med näbbar och klor inte bara av svenska kommunister utan också av sossar. Fast jag är inte kommunist heller, med eller utan min vetskap. Kollektiva lösningar är ett rött skynke för en individualist som mig. Jag accepterar inte den sortens auktoriteter heller.

Det är lätt att raljera över den här sortens aningslösa krönikor av någon som inte tänkt klart, eller där det kanske blev fel när de tänkte. De här begreppen har ett innehåll, ett riktigt skrämmande innehåll. Det handlar om förföljelse, pogromer, likriktning, koncentrationsläger, miljoner människors död, och när man använder dem så som tyckonomen i fråga gör så devalveras de, innehållet urvattnas. Rasism är inte längre rasism utan ofta något som inte ens når upp till begreppet xenofobi. Det blir rasism att kritisera en religion, trots att det egentligen heter religionskritik. Att kritisera bruket av vissa religiösa attribut, hedersrelaterat våld eller kulturellt betingad könsstympning blir rasism i stället för en frihetsreform för de som är utsatta.

När man använder begreppet på det sättet blir det i stället oanvändbart för den rasism som trots allt förekommer i samhället och som naturligtvis är oacceptabel. Det är rasism när romer inte får hyra lägenheter eller bilar. Det är rasism när man urskuldar eller "förstår" den som inte hyr ut till färgade. Det är rasism när vita inte får komma in på ett möte. Det är rasism när människor tillskrivs åsikter utifrån sin hudfärg. Det är inte rasism när man förföljs på grund av sin sexuella läggning. Naturligtvis förkastligt, olagligt, omänskligt, men inte just rasism. Slutar vi blanda ihop begreppen blir det ett mycket enklare samtal. Om man kallar en boll för en boll och inte helt plötsligt börjar utsträcka det till att gälla även en curlingsten så vet vi enklare vad som avses när någon säger "kasta hit bollen".

Rasism är ett reellt problem i samhället, men religion är inte ras. Alltså kan inte religionskritik vara rasism utan just religionskritik, eller religionshat. Det finns ingen motsättning mellan att vara etnisk svensk och att vara muslim. Eller att vara svensk och jude. Eller svensk och buddhist. Svensk och kristen funkar också. Tror man att religionen sitter i hudfärgen är man rasist, men inte på grund av religionen utan på grund av att man ger hudfärgen egenskaper. Religion ≠ ras.

Samma gäller med politisk åskådning. Bara för att huden är brun har man inte en viss uppsättning åsikter som kopplas till hudfärgen. Man är inte vänster för att skinnet är brunt eller höger för att skinnet är vitt. Tror man att åsikten och den politiska inriktningen är knutet till hudfärgen är man rasist. Tror man att åsikter är knutet till kön är man inte rasist. Man kan vara feminist eller antifeminist, men inte rasist. Åsikter ≠ ras. Det betyder inte att det inte finns rasistiska åsikter, det gör det naturligtvis, och det kan vara ett exempel på rasism att återge rasistiska myter okritiskt, som om de vore sanning, men det är inte rasistiskt att relatera till Sions Vises Protokoll om man anger att det är just en rasistisk myt.

Det är heller inte rasism att kritisera den svenska förda politiken. Det är inslag i demokratin att åsikter finns som avviker från den förda politiken. Rasism hade det varit om man parlamentariskt för fram eller inför att romer inte skall få inresetillstånd till Sverige, eller att oönskade individer inom en viss folkgrupp skall steriliseras så att de inte skall kunna få barn. Rasism hade det varit om man säger att en viss folkgrupp är tjuvar eller terrorister (nej, islam är ingen folkgrupp eller någon ras. Det är en religion. Ett fåtal muslimer är terrorister. Ett fåtal kommunister är terrorister. Det betyder inte att alla muslimer eller alla kommunister är terrorister. Skärpning!). Det är inte rasism att politiskt arbeta för att minska invandringen. Det är inte rasism att politiskt arbeta för att öka invandringen. Det är inte rasism att kräva legitimation vid inresa till Sverige. Det är inte ens rasism att slumpvis välja de som inte ser svenska ut för legitimationskontroll vid inresa så länge som de inte hindras att resa in eller trakasseras på annat sätt på grund av hudfärg eller utseende. Det är heller inte rasism att kräva att svensk lagstiftning gäller för alla som bor i det här landet, även om de bor i ett utanförskapsområde, eller i Malmö.

Urholkningen av begreppen fascism och nazism är lika allvarlig, om inte allvarligare. När jönsar som Henrik Arnstad får utrymme är det Ebbe Karlsson-varning på det. Han är en journalist som inte ens klarat av en grundläggande akademisk examen inom det område han enligt egen utsago är "forskare" inom. Att vara forskare är en kvalitetsbeteckning från den akademiska världen som innebär att du minst har en Filosofie doktors-examen (det är samhällsvetenskap vi talar om, och då ligger det under filosofisk samhällsvetenskaplig fakultet, därav beteckningen filosofie doktor). När man själv utnämner sig till "forskare" blir det kontraproduktivt. Vem vid sina sinnens fulla bruk kan ta pellejönsen på allvar när det finns universitet fulla med forskare inom de aktuella områdena fascism och nazism både på statsvetenskapliga och historiska institutioner. Varför lyfter man inte fram riktiga forskare i stället för en alpolle? Jodå, jag vet svaret, eller tror mig veta svaret. Han är en del av vänsterns åsiktsmaskineri och i det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet passar han in som hand i handske, på samma sätt som Ebbe Karlsson gjorde det i Palmeutredningen för trettio år sedan. Hellre en glad amatör med "rätt" åsikter än ett kunnigt proffs som är åsiktsneutral och arbetar med forskaretiken framför ögonen.

Det betyder inte att slutsatsen att SD vilar på en fascistisk grund måste vara fel, men det hade känts avsevärt mer underbyggt om det hade kommit från en riktig forskare och inte en journalist som skrivit en bok för att framhålla sin åsikt och sedan kallar det "forskning". Det blir riktigt oseriöst när det tas upp och förmedlas vidare av statsministern som om det verkligen vore en sanning bara för att det finns en bok om det. Som sagt, Ebbe Karlsson-varning och en del av socialdemokratins problemformuleringsprivilegium. Det känns inte seriöst.

Fascism, nazism och kommunism är reella ideologier som orsakat i runda slängar femtio miljoner människors död bara i Europa. De förtjänar bättre än att relativiseras ned till meningslösheter av tyckonomskrået i massmedia både av hänsyn till oss, av hänsyn till alla efterlevande till de som dog i fångläger, gaskammare, krig och av hänsyn till alla de som dog för dessa ideologiers skull under förra seklet. Blir begreppen meningslösa genom vårdslöst användande tappar de sitt signalvärde, den röda lampan släcks. Om vi ropar på vargen för ofta kommer vi till slut inte att reagera förrän den står i farstun.

onsdag 16 november 2016

Mittåt, mittåt, omgruppera

Ja, eller något åt det hållet. I landet Bizarro har just en undersökning om vilken politiker som förstår "vanligt folk" bäst genomförts och i Washington Post har Carl Bildt publicerat en krönika. Samtidigt försöker vi förstå vad Brexit egentligen kommer att betyda och varför inte alla börser störtdyker efter valet av Donald Trump, och varför media går i spinn över att den förste europé som The Donald träffar är Nigel Farage, förre ledaren av Ukip i Storbritannien. Relationen mellan de tillställningarna kan synas lite diffus, men de hänger ihop, hela gänget.

Först och främst, eliten i Bizarro anser att den inte finns. Det är därför som den oduglige, och följaktligen sparkade, generaldirektören blir erbjuden ett annat jobb på samma nivå på en annan myndighet. Eller något i den stilen. Mycket av det som rör eliten, den som anser att den inte finns, påminner om Orwells Djurfarmen i praktiken, där vissa djur är mer jämlika än andra. Eliten i landet Bizarros tappning består av politiker från de etablerade partierna, inklusive lindrigt avbönade kommunister, allmänna muppar med vänsteråsikter, toppluvor, alpollar samt journalister och tyckonomer från etablerad media.

Den nya världen, med internet och så kallade "sociala medier" är något som ställer till problem. Förr i världen stod elitens åsikter oemotsagda, kanalerna för de som stod i opposition var begränsade. Även om de inte var förbjudna att agitera i formell mening så sträckte möjligheterna sig till att stå utanför systembolaget på fredagskvällen och dela ut en stencil. Genomslaget blev inte så stort för att uttrycka det lindrigt. Den lokala tidningen hade oftast en insändarsida där ett fåtal kunde få säga sin mening, bara den inte var allt för kontroversiell, då släpptes den aldrig igenom. Eliten i det socialistiska landet Bizarro diskuterade även under en period att införa förbud mot parabolantenner eftersom inflytande från omvärlden kunde rubba den socialistiska hegemonin.

Kommer så det nya seklet. Den tekniska grunden i samhället förändras i snabb takt. Internet hade dykt upp under nittiotalet, åtminstone som en tillgänglig produkt. På tjugohundratalet har helt plötsligt "alla" en smartphone, en surfplatta och en dator, alla med koppling till internet och där så kallade sociala medier finns ständigt närvarande. Dygnet runt, året runt, pågår samtalet som inte ens hindras av landsgränser. Och eliten börjar panikslaget diskutera hur man kan begränsa människors skärmtid.

Opinionsmätningar hade varit okontroversiella i landet Bizarro i femtio år, Sifo hade ringt upp, frågat om vilket parti Fröken Fräken skulle rösta på och resultatet publicerades. När det nya seklet kommer börjar också osäkerheten öka. Upplevelsen finns där att folk kanske till och med ljuger i telefonen för att de inte vill säga vad de tänker rösta på. Ljuger! Maken till fräckhet!

Eliten i landet Bizarro klappar sig på axeln och tycker de gör ett bra jobb samtidigt som missnöjesrösterna ökar. Vadan och vadfalls! Det är oacceptabelt. Vi gör ju ett så bra jobb, och vi i eliten tycker att ni, folket därnere, pratar strunt. Lyss på vår röst i öknen så kommer vi att höja våra bonusar för att vi gör ett så bra jobb. Fast vi finns inte egentligen, så ni pratar dubbelt strunt. Och massmedia med svansen av tyckonomer, elitens andra ben, applåderar.

Bekymmer uppstår i landet Bizarro när de missnöjda rösterna flyttar ut på internet och skapar egna kanaler för att uttrycka sitt missnöje, något som eliten omedelbart döper till hatsajter och försöker hata ihjäl, och försöker samtidigt hata tyst på alla som besöker sådana ställen. Jag antar att det är därför de kallas hatsajter, för att eliten så intensivt hatar dem och alla som besöker dem, i stället för att lyssna, läsa och försöka förstå drivkrafterna. Elitens tro på sin egen förträfflighet är till synes oändlig och orubblig.

2016 rymmer en hel del överraskningar för eliten, den som anser att den inte finns. Britterna röstar för att gå ur EU, trots att opinionsmätningarna visade att de skulle rösta för att stanna och The Donald vinner presidentvalet i USA, trots att opinionsmätningarna visade på att Hillary Clinton skulle vinna bekvämt - fortfarande på valdagen var det nästan 90% sannolikhet att hon skulle vinna enligt media. Tonen på de svenska politikerna och tyckonomerna har gradvis skruvats upp under hela tiden sedan valet 2014, då SD fick knappt 13 % av platserna i parlamentet. Senast bara häromdagen var det en svensk minister, Annika Strandhäll, som tyckte att man skulle ta ifrån männen sin rösträtt eftersom de röstar fel. Det är den demokratiska ådran i ett nötskal hos vänstern av idag i landet Bizarro. Fast där går tyckonomerna igång och hävdar att hon så klart bara skojade. att hon inte alls menade vad hon skrev, för hon skojade och förstod vi inte det så är vi innerligt korkade. På skoj, sabla högertroll.

Och så nu då, när en opinionsmätning visar att 48% av innevånarna i landet Bizarro tycker att SD's partiledare är den som förstår vanligt folk bäst. Ja, de där vanliga som Virtanen i Pravda tror består av lattepimplande hipsters med ett komplicerat förhållande till sig själv och sina olika genus på Söders caféer. Jag tror inte att vanligt folk håller med. Men, så länge som eliten uppe i sitt elfenbenstorn, de där som inte finns, vägrar att försöka se till att de talar samma språk som vanligt folk så kommer de att gå i otakt. Det var inget problem förr, när vi i lag var förbjudna att lyssna på något annat än statlig teve, statlig radio och läsa ocensurerad press som bara innehöll godkända åsikter, men idag krävs det en motprestation av eliten, vilket de möter med att mediatränas till att kunna undvika att svara på alla frågor som ställs. Jag tror inte den strategin är lyckad.

När Carl Bildt går ut och varnar i WP så är det något han vill säga, inte bara till amerikaner, men kanske fastmer till svenskar. Jo, världen vi känner håller på att brytas sönder av internet och av sociala medier. Helt plötsligt har alla de som tidigare fick nöja sig med att dela ut stenciler utanför systembolaget i Småköping en arena som inte kan kontrolleras av eliten, där de kan samlas runt ett gemensamt förhållningssätt. Det i sig betyder att världen förändras. På gott eller ont så säger Carl Bildt (han menar att det är på ont, enbart) att eliternas makt är hotad i och med valet av Donald Trump till Förenta Staternas näste president. Det kan han mycket väl ha rätt i. Problemet är djupgående eftersom det signalerar att kopplingen mellan elit och vanligt folk på båda sidorna av Atlanten kanske varit sisådär på sista tiden. De stora projekten som drivs, globalisering, migration, överstatlighet, kanske inte har något större folkligt stöd, och projekt som drivs utan folklig förankring tenderar att misslyckas. Tro fan han är orolig.

I svenska massmedia varierar tonen mellan förvirrad ("det går ju så bra för landet, BNP går upp, varför tänker inte de otvättade och lågutbildade som vi vill?") till panikslagen. Vi läser om kriminalitet, mord, hedersvåld, sjunkande skolresultat, en havererad rättvisa, poliser som inte kan fullgöra sitt uppdrag, bostadsbrist som är akut, stenkastning mot ambulanser, brinnande bilar, knark som säljs öppet vid dagisentréer, utanförskapsområden där man fått begränsa hur många som får bo i en lägenhet och allt detta redan i etablerade medier, till och med i Pravda förekommer det. Och så undrar de varför vanligt folk inte tycker att landet är på väg åt rätt håll. Samtidigt som tyckonomskrået försöker hata livet ur alla som inte är socialister. Jo.

Och politikereliten från de etablerade partierna försöker förmedla en bild av att om de bara får öppna ett genusdagis för hipsters till så löser vi alla problem (jodå, de beskyller invandrarkvinnor som vill göra något åt hedersförtrycket i förorten för rasism också. Landet Bizarro lever ofta upp till namnet). Samtidigt som hatsajterna (nej, Aftonbladet räknas inte in) får fler läsare går SD's opinionssiffror upp. Trots alla skandaler som grävs fram av etablerade sanningsvittnen som Aftonbladet och Expressen, och trots att vänsterns tyckonomer regelmässigt idiotförklarar lantisar utan pipskägg. Att Moderaterna har en partiledare som förföljs av sitt uttalande att Stockholmare är smartare än lantisar hjälper inte upp situationen...

Jimmie Åkesson alltså, 48% av befolkningen i landet Bizarro anser att han förstår vanligt folk bäst. Koppla detta till att mörkertalet när det gäller allt runt SD verkar vara stort, få vill fortfarande erkänna sina sympatier för det partiet, därav att deras opinionssiffror knappast påverkas av skandaler. De som kommit så långt att de erkänner sympatierna offentligt ändrar sig inte. Spänn fast säkerhetsbältena inför valet 2018...

tisdag 15 november 2016

Fascism idag

Jag tänker på begreppet fascism och hur det används utan styrsel i Sverige av idag, eller rättare sagt, där styrseln är ett eko av sovjetkommunismens bruk av begreppet.

Ur Nationalencyklopedien:
fascism (italienska fascismo, av fascio, egentligen ’spöknippe’, se vidare fasces), italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren.
...
Fascism är också en politisk ideologi, vars avgränsning och variationer över tid och rum är föremål för olika slags kontroverser. Till dess grundvalar kan ändå sägas höra ultranationalistiska och våldsbejakande aktivistiska idéer om nationens kris och offerskap, som måste mötas med kamp mot en inre och yttre fiende för återfödelse och högre värden. 
Många försök har gjorts att skapa ett allmänt fascismbegrepp under vilket alla de nämnda rörelserna, särskilt den tyska nazismen, skulle kunna inordnas. I kommunistiskt språkbruk har begreppet fascism sålunda konsekvent brukats i denna generella betydelse. Inom forskningen har dessa försök dock inte vunnit allmän anslutning.
Så, när Henrik Arnstad talar om fascism gör han det med en kommunistisk tolkning av begreppet, och samma med statsministern. I verkligheten borde det väl beteckna rörelser som åtminstone vagt påminner om den italienska fascismen. Man skall ju ha i åtanke att Berlinmuren i öst kallades för "den antifascistiska skyddsvallen" och propagandan gick ut på att den fanns för att inte medborgare i det fascistiska väst skulle fly till frihetens högborg i horder. Det var därför, antar jag, som tungt beväpnade vakter patrullerade längs minfälten och taggtråden på östra sidan medan muren täcktes av grafitti på västra sidan. Jag kan inte påminna mig om en enda som sköts för att de ville fly till DDR, däremot var det väl inte helt undantaget att motsatsen skedde med stor regelbundenhet, och de sköts inte på den västra sidan muren... Men i den kommunistiska propagandan var BRD ett fascistiskt land, liksom Frankrike, England, och, självklart, USA.

Om man ropar att vargen kommer tillräckligt många gånger finns det ingen som tror att vargen verkligen har kommit när den står i farstun, och det är vad som riskerar hända med en vårdslös användning av ett begrepp som fascism.

Det är ingen lek, och inget land är immunt mot den typen av rörelse. Det kan hända här också, men det finns inget parti (utöver någon promillerörelse) i Sverige som har neofascistiska dragningar just nu, om man inte, likt Henrik Arnstad och Stefan Löfven, använder begreppet i sin kommunistiska betydelse som mer är synonymt med kapitalism än med den fascism man säger att det är.

Det skall alltså vara präglat av förakt mot demokrati, vurma för en nationell revolution och med en kult av en karismatisk ledare. Vidare skall det vara ultranationalistiskt och med våldsbejakande idéer om nationens kris, som måste mötas med kamp mot fiender, inre likväl som yttre. Med det försöket till definition så påminner det väl till en del om dagens Ryssland, minus det där med nationell revolution, det kan jag väl inte hitta i Vladimir Putins begreppsvärld. Det påminner däremot inte om de rörelser som är under uppsegling i Turkiet, Ungern, Polen och så vidare, de där som framhålls som i rörelse. Och Sverigedemokraterna missar på varje punkt vad jag kan se. Det är ett konservativt mitten-högerparti (enligt den svenska skalan) som i stort sett skiljer ut sig från andra partier genom sin syn på invandringen, EU, nationalismen och vilka som skall omfattas av de svenska välfärdssystemen. Det är varken demokratiföraktande, förordande av en nationell revolution, eller företräder ultranationalism. Nationalistiska är de, men knappast ultranationalistiska. Och, Jimmie Åkesson är kanske inte urtypen för vad jag lägger in i begreppet "karismatisk ledare".

Det som idag händer i USA kan man betrakta med viss skepsis, inte för att Donald Trump är den buffel han är, utan för att han nog, under rätt omständigheter kan framstå som den där karismatiska ledaren. Han verkar ju dessutom välja en del personer i sin politiska omgivning med rötter långt till höger. Vi är inte där ännu, att vi kan betrakta framväxten av en fascistisk stat på andra sidan Atlanten, och förhoppningsvis är skydden i den amerikanska konstitutionen mot en sådan utveckling så starka att vi inte kommer att behöva bevittna det heller.

När det gäller Sverige finns i nuläget inget skydd mot en sådan utveckling. Var det något Decemberöverenskommelsen 2014 visade med förfärande tydlighet så var det att demokratin i Sverige kan avskaffas i praktiken genom ett fåtal människors samförstånd i ett slutet rum. Nej, jag menar inte att Sverigedemokraterna skall vara garanterade inflytande, men syftet med DÖ var bara delvis att hålla dem borta från inflytande, det var främst ett sätt att befästa blockpolitiken, att se till att sossarna skulle kunna lalla på med sin socialism utan att behöva söka stöd hos en majoritet för den i parlamentet.

Resultatet av valet 2014 var ju, gudbevars, inte en vänstervåg över huvud taget. Vänstern hade exakt lika svagt väljarstöd efter valet 2014 som de hade efter valet 2010. Det enda som skedde, den enda positionsförändringen som fanns i svensk politik i valet 2014, var en rörelse högerut, där Sverigedemokraterna vann röster av människor som inte tyckte att Reinfeldts hjärtöppnande tal var realistiskt. Så, någon vänstervåg fanns inte, högervågen var begränsad till människor som inte tyckte om öppna gränser och i övrigt stod opinionen stilla.

Så, neofascistiskt är SD enbart om man använder den gamla öststatsdemagogiken, men det finns all anledning att oroa sig för hur stresståligt det svenska demokratiska systemet är om det hamnar i ett känsligt läge. Nuvarande sammansättning ger ett fullständigt orimligt inflytande för ett vänsterextremt parti som samlat sex procent av väljarna och DÖ visade med all önskvärd tydlighet att en muntlig överenskommelse kan avskaffa demokratin i praktiken.

Det som händer i England skulle kunna vara oroande om det politiska systemet inte visar sig uthålligt. Det finns en del tendenser som tyder på att vissa politiker, både till höger och vänster, inte förstår sitt eget politiska system, och varför Theresa May inte på egen hand kan riva upp parlamentets lagstiftning. Det verkar heller inte som om de förstår att om de lagar som styr parlamentarismen rivs upp öppnar man fältet för diktatoriska ledare på ett sätt som är omöjligt idag. Men, det är fortfarande inte så att det vi ser hända där är någon utveckling mot fascism, snarare tvärt om. Även om Ukip är ett populistiskt parti (vad begreppet populism egentligen fylls med) så är kult av en karismatisk ledare inte ett utmärkande drag (utom i den svenska vänstersinnade mediafloden). Nationalistiskt, kanske, troligen, men knappast ultranationalistiskt.

Det finns flera partier i olika länder i Europa som kan rankas som nationalistiska och invandringsskeptiskt sinnade, men det gör dem inte till fascistiska, utom om man följer det kommunistiska språkbruket. Naturligtvis är det en utveckling som kan ske rätt snabbt, vad som gäller idag kanske inte gäller i morgon, men av vad vi kan se idag är det förmodligen bara Ryssland som ligger nära fascismen i Europa. Undantaget då alltså svensk media - även Henrik Arnstad är politisk journalist på vänsterkanten - och svenska vänsterpolitiker som föredrar att ropa på vargen och hålla sig till den gamla sovjetiska öststatsdefinitionen av fascism. Jag läste i en krönika häromdagen att jag kan vara fascist utan att ens veta om det själv. Då har man en oerhört kreativ tolkning av fascismen.

måndag 14 november 2016

Globaliseringen

Det brukar ofta talas om globaliseringens vinnare och förlorare utan ett egentligt helhetsgrepp om vilka parametrar som skall användas. Först och främst saknas en heltäckande definition av vad "globaliseringen" är, och sedan saknas definitioner gällande vad som utgör en vinnare och vad som utgör en förlorare.

Är globaliseringens vinnare enbart de kapitalstarka multinationella företagen, vilket det kan vara, så handlar det i väldigt stor utsträckning om stora ekonomiska strukturer som är svåra, för att inte säga omöjliga, att ändra. Men det kan mycket väl vara så att det internationella kapitalet som kan flytta sina produktionsanläggningar och vinstgenererande enheter mellan länder där löner och skatter är låga är de enda odiskutabla vinnarna. De politiska eliterna bör nog också räknas till de stora vinnarna. Å andra sidan är det långt från alla verksamheter som kan flytta till låglöneländer eftersom både produktion och konsumtion är lokal. Rörmokeri kan inte flytta till Indien. Ägandet av företaget kan möjligen göra det, men inte rörmokaren, det skulle bli en pendling som heter duga. Lokala politiker och rörmokarna är sannolikt varken vinnare eller förlorare i globaliseringens lotteri.

Globaliseringens vinnare, är det vi som kan köpa billig elektronik eller är det de som får tillverka billig elektronik? Globaliseringens förlorare är det vi som blir arbetslösa för att tillverkningen av billig elektronik har flyttat till låglöneländer eller är det den som får ett farligt jobb till slavlön för att tillverka billig elektronik?

Är Schengenavtalet en del av globaliseringen eller är det en praktisk justering av passfrihet mellan länder? Vi som bor i Norden har haft passfrihet och en öppen arbetsmarknad mellan våra länder under hela efterkrigstiden utan att det ställt till med problem. Det blir ett problem först när grupper som socioekonomiskt avviker från det gängse utnyttjar systemet till sin egen fördel. Schengenområdet blir ett problem när det gör det möjligt för människor som lever utanför lagen att flytta utan att bli upptäckta av myndigheterna - kriminella, människosmugglare, vapenhandlare, terrorister och så vidare. Schengen gör det lättare att leva och flytta sig utan att länder har möjlighet att upptäcka det.

Vilka som har en omedelbar nytta av passfriheten, utöver dessa grupper, är mer osäkert. Det kan naturligtvis vara praktisk att slippa ha med sig passet vid resor i Europa, men något större problem är det knappast. Det som är viktigt för rörelsefriheten är inte att behöva legitimera sig vid inresa i länder utan möjligheten att få arbets- och uppehållstillstånd inom EU så smidigt som möjligt. Visst, pendling kan ta längre tid över en gränspassage, men det är också ett problem som går att lösa på teknisk väg om bara viljan finns, genom smart elektronik i passet eller på körkortet som identifierar gränsgångare. För alla som inte är gränsgångare är problemet ringa, och handlar mest om bekvämlighet.

Personlig integritet då, det är kränkande att behöva registrera gränsövergången, kan man kanske misstänka. Fast även där borde det inte vara ett problem, vi har bara haft passfrihet inom unionen i femton år, och den gäller inte utanför unionen. Självklart måste ett land ha möjligheten att kontrollera vem som befinner sig på landets territorium. Men det är ingen grund för någon globalisering.

Facebook har ersatt brevvänner i fjärran länder, det är en globalisering vi omedelbart ser och upplever, och vi åker längre sträckor på semester idag. Jag vet bara inte om det är negativt eller positivt. Så, globaliseringens förlorare som det talas om så mycket idag, vilka är det egentligen? Du och jag, eller de där borta, de andra, de som fick elektronikjobb för svältlön när vi fick lära oss att göra latte med roliga mönster för svältlön?

... men kanske aningen naivt ...

Så har rikskommunisten Guillou underkänt demokratin i och med att USA valde en republikan sagde rikskommunist inte tycker om, och Virtanen definierar "Vanligt Folk" som de hipsters han ser på caféerna på Söder. Visst, de är kanske vanligt folk de också, åtminstone på hipstertäta Söder, men det är inte dem som Bert Karlsson avser. De Bert avser har förmodligen aldrig Virtanen ens mött. Hipsters som sitter och utför intersektoriella analyser och kränks av den flagranta mikroagressionen att man kan beställa en mugg kaffe "med vitt" på den otvättade landsbygden är "vanliga" i en viss miljö, men de utgör inte folkflertalet utom just i hipsterkretsar i storstadsmiljöer (och även i storstäderna är de en minoritet). På landsbygden finns det fler människor som dricker sitt kaffe svart och som gillar dansbandsmusik och Bruce Springsteen. Det är de, "rednecks" på amerikanska, "lantisar" på svenska, som Donald Trump kallade "den tysta majoriteten" och Bert Karlsson kallar "vanligt folk". Och, trots allt bor inte majoriteten av svenskar i storstäderna. Vi bor i mindre städer och orter mitt ute i spenaten.

Huruvida det är en majoritet som utgör "vanligt folk" i Bert Karlssons betydelse kan naturligtvis diskuteras, men kommer man utanför storstadsmiljöerna så är de åtminstone avsevärt vanligare än pipskägg som ägnar sig åt att analysera sitt känsloliv och fundera över nästa kirurgiskt utförda kroppsmodifikation. På något sätt sympatiserar jag nog mer med lantisen som lyssnar på Larz-Ronnyz till kasedansen på fredagskvällen och kör grävmaskin mellan sju och fyra måndag till fredag än med den där hipstern som sätter en ära i att bli kränkt av allt och alla. Så, jo, jag förstår vilka Bert Karlsson avser, och jag antar att jag förstår varför Virtanen inte begriper. Det kan hänga samman med att jag är en lantis som knappt aldrig mött en hipster i verkliga livet. Det betyder inte att jag lyssnar på dansband och vill ha grädde i kaffet, men de som gör det är avsevärt vanligare här än där, misstänker jag.

Det är nog ingen överdrift att anta att SD kommer att fortsätta växa så länge som eliten tror att det är en fungerande väg framåt att förlöjliga småfolket utanför storstäderna, och med den typen av analys som både Guillou och Virtanen gör behöver på det hela taget inte Jimmie Åkesson några vänner. Det funkar så fint med fiender som alienerar och idiotförklarar lantisarna. Det är troligtvis en dålig strategi att först idiotförklara en människa och sedan försöka få den att rösta så som den som idiotförklarade henom önskar. De är så många, faktiskt, lantisarna, att om de inte röstar traditionellt i valet 2018 så kan nästa statsminister mycket väl heta Jimmie Åkesson, liksom att näste president i USA kommer att heta Donald Trump, trots alla försök från eliten att idiotförklara rednecks på andra sidan pölen. Eller kanske tack vare. Med sådana fiender behöver man verkligen inga vänner.

Idag ser vi intervjuer i svensk massmedia av amerikaner om hur de upplever valet av Trump i tidningar och övrig media, utvalda röster främst av anhängare till Bernie Sanders som känner sig kränkta. När man läser och hör svensk media får man intrycket av att det snarast är en statskupp som skett, demokratin är under hot och en massiv majoritet av det amerikanska folket är panikslagna över det fascistiska maktövertagandet. Ja, och så är Trump naturligtvis också Klimatskeptiker förutom att han är fascist. Var svensk media och svenska journalister har sina sympatier går inte att missta sig på. Men, vill de att utvecklingen skall gå åt ett annat håll än den gör idag bör de nog byta strategi. Både Brexitomröstningen och presidentvalet i USA har väl bevisat tillräckligt tydligt att den inslagna vägen inte fungerar.

lördag 12 november 2016

Vart är vi på väg

Samhället har utvecklats och förändrats enormt under de senaste sjuttio åren, de där som har gått sedan andra världskrigen tog slut. Under tiden har vi gått från att vara ett ganska fattigt land, men som klarade sig undan kriget med ett nödrop - vi kunde inte försvara oss, så det var inte lönt att skicka hit soldater. Vi gjorde som andra ville ändå, beroende på vem som för ögonblicket verkade starkast. Att vara svensk är att vara ryggradslös (och naiv). När kriget bröt ut var det enda vi kunde säga "Amen, va fan". Vår försvar var nämligen nedlagt eftersom det aldrig mer skulle bli krig efter första världskrigets vansinne. Klokhet och förutseende har aldrig varit vår starka sida. Det handlar mer om "För lite och för sent". Vi har väl de politiker vi förtjänar antar jag, eftersom det enda de lärt sig av historien är att beslutsfattarna inte lärde sig av historien historiskt. Vi blev till slut ett av världens rikaste länder, inte så mycket av egen förtjänst som genom att det inte var lönt att anfalla oss. Vem bryr sig om att anfalla ett land som har en (1) kulspruta, som dessutom saknar ammunition, längs Öresundskusten. Vi kunde alltså bygga välstånd efter kriget, i stället för att återuppbygga efter bomber eftersom vi bland annat tillät tyska trupper och materiel att passera genom landet under flera år och genomförde baltutlämningen utan protester. Därav den glorifierade "neutraliteten".

Begreppet "En perfekt storm" har börjat röra på sig lite. Uttrycket "en perfekt storm" används för att beskriva ett samtidigt flöde av händelser som var för sig är tämligen obetydliga, men som förstärker varandra och leder till något katastrofalt. Begreppet används både bokstavligen, att hänvisa till pågående händelser, och hypotetiskt, att tala om potentiella katastrofscenarier. Samtidigt är vi ofta alldeles för snabba med att måla upp dystopier framför oss, men fortfarande är allt vi kan säga "Amen, va fan". Det enda vi lärt oss är att vi inte lär oss, och sannolikheten för att det håller på att ladda upp till en perfekt storm är fortfarande rätt liten. Inte på något sätt utesluten, men rätt liten.

Dystopierna målas upp som en respons på förändringar i omvärlden. Att valet av Donald Trump i USA målas upp som världens undergång är en följd av flera olika tillstånd. Dels är Sverige ett genomgående socialistiskt land där hela den politiska arenan finns på vänsterkanten av Demokraterna i USA. Bernie Sanders hade varit ett utmärkt val enligt detta, Hillary Clinton var en hök, men kvinna, så det hade väl kunnat vara okej. Men Bernie hade varit bättre.

För det andra har svenska representanter för media kraftig övervikt av sympatisörer av vänsterpartiet och miljöpartiet, ofta kombinerat med att de agerar aktivister för samma parti. En av de stora invändningarna är att Donald Trump är klimatskeptiker. Mmm, det krävs nog en miljöpartist för att bli upphetsad över det faktumet. Alla de republikanska kandidaterna samt de flesta av demokraterna i primärvalen var sannolikt klimatskeptiker. Inget att förvånas över, men svenska journalistaktivister och tyckonomer gör en stor affär av det.

För det tredje är Donald Trump ondskan personifierad. Utifrån en amerikansk synvinkel bör Vänsterpartiet räknas till de vänsterextrema partierna. Förmodligen utifrån varje annat perspektiv än det snävt socialistiska, och varför det inte är samma avståndstagande mot dem som det är mot Sverigedemokraterna vet jag inte. Det är ett vänsterextremt parti med en stor aggressiv svans av stenkastarvänster. Skall det partiet bedöma en republikan blir det alltid med brösttoner av det är antikrist som landat på jorden. Jodå, republikaner och vänsterextrema går inte så bra ihop, men minns att det var samma oväsen från de vänsterextrema när Ronald Reagan tillträdde, en av det moderna USA's bästa presidenter. Klyftan i det amerikanska samhället är inte större nu än när Obama blev vald, men den här gången förlorade demokraten knappt, förra gången vann demokraten knappt. Inget att hetsa upp sig över. Det löser sig, och det betyder inte att demokratin är på väg att avskaffas i USA.

Brexit då, och det franska valet, herregud, det franska valet. Världen håller på att gå under. Jo, om man inte gillar demokrati så underkänner man naturligtvis att befolkningarna skall rösta. Att journalistkåren bara tycker om demokrati när utslaget följer deras egna preferenser är rätt tydligt efter årets två stora val. Nå, inte bara journalister. Vi har en svensk minister som tycker att det vore på sin plats att hindra vita män från att rösta eftersom de röstar fel. I den svenska grundlagen Regeringsformen står "All offentlig makt utgår från folket". Denna grundlag skrevs under en annan tid, och skulle helt säkert formulerats på ett annat sätt idag. "Folket" är för vagt. Tänk om "folket" röstar fel? Som de gjorde i Storbritannien. Som de gjorde i USA. Som det finns en risk för att de gör i Frankrike och Österrike. Och, för den delen, i Sverige 2018. Tänk om man kunde begränsa vilka som skulle ha rösträtt. Då hade man kunnat behålla makten för evigt. Kanonbra.

Nej, världen är inte på väg att gå under, men det är ganska dumt om eliten är så världsfrånvänd att "folket" är ett störande inslag i det stora projektet. Då finns alltid en risk att "folket" vänder eliten ryggen. Det är väl den stora risken när man tjatar om populism så fort man börjar utforska frågor som är betydelsefulla för den som inte tillhör eliten.

fredag 11 november 2016

Populismen

Jag har hört begreppet populism användas som ett skällsord och som något gravt nedsättande om förslag man av en eller annan anledning inte tycker om, åtminstone de som bygger på att förslagen är framtagna efter att man lyssnat på medborgarna. Det är finare om man presenterar förslag som ingen egentligen vill ha, och idealet är om väljarna/medborgarna har flera olika förslag de inte vill ha att välja mellan, men bara vart fjärde år. Sedan finns det inget krav på att man skall genomföra förslagen om man vinner, men det är en annan fråga.

Populism är för mig ett oerhört vagt begrepp, undflyende, där man inte kan bestämma position och hastighet samtidigt utan bara det ena. De politiska partierna strävar efter att vara relevanta, men bara så länge det inte innefattar att lyssna till folket? Märkligt. Fast det jag vet om politik efter ett långt liv i skuggan av de politiska partierna är naturligtvis också att folket som helhet är ointressant, och där till och med de egna väljarna i stor utsträckning är ointressanta när väl valet är överståndet. Det är de egna medlemmarna som är betydelsefulla för de politiska partierna, inte väljarna, inte medborgarna, inte "folket". Det jag undrar över är trots allt avståndstagandet till de som inte är medlemmar och till de som ändå röstat fram partiet till den maktposition det har.

Så, för att försöka få lite ytterligare pejling på begreppet för mig som inte är statsvetare utan som bara har ett i stort sett livslångt intresse av politik (det började när jag var ungefär femton år gammal) konsulterar jag Nationalencyklopedien och blev inte ett smack klokare efter att ha läst:
populism (ytterst av latin poʹpulus ’folk’), 
rörelse eller ideologi som vädjar till ”folket” som grupp oberoende av någon social klass.”Folket” är enligt populisterna nedtryckt av en elit som har monopol på makten i samhället. Populismen är därmed emot i varje fall delar av det etablerade politiska systemet men är sällan revolutionärt inriktad. Populistiska rörelser kämpar ofta med opportunistisk argumentation för ökad direkt demokrati inom det politiska systemet, men de följer inte alltid denna målsättning om de hamnar i en maktposition. Populistiska partier har ofta starka ledare som står för hela organisationens idéutveckling. Termen användes första gången för att beskriva två rörelser som uppstod under sent 1800-tal och ville tillvarata böndernas intressen: den ryska narodnikrörelsen och det amerikanska Populist Party. Poujadisterna är det mest kända och första europeiska populistiska partiet. 
I dag används termen om en mängd europeiska missnöjespartier, ofta högerextremistiska med starka rasistiska eller främlingsfientliga ideologier, t.ex. Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, Freiheitliche Partei Österreich i Österrike och Dansk Folkeparti i Danmark.
Det fascinerar mig att det skall vara nedsättande att lyssna till väljarna, men jag får fortsätta leta bland de källor som finns. Vidare till uppslagsordet Missnöjesparti.
missnöjesparti
politiskt parti som är kritiskt till det etablerade politiska systemet och som söker väljare bland dem som är missnöjda med den förda politiken samt samhällets utveckling. Missnöjespartier gör populära krav till sina oberoende av om de är höger- eller vänsterinriktade. Termen används ofta för högerextremistiska, populistiska eller småborgerliga partier som dels vill minska offentliga utgifter och skattetrycket, dels vill garantera medborgarnas rättigheter gentemot staten. Missnöjespartier är ofta nya partier, som hotar den politiska stabiliteten. De kan emellertid även vara etablerade partier, som söker fånga upp missnöje bland väljarna. Jämför populism.
Inte mycket klokare. Det är alltså en nedsättande beteckning att "vilja garantera medborgarnas rättigheter gentemot staten". Det måste (hoppas jag) finnas mer bakom detta än att eliten inte tycker om att bli ifrågasatt. I övrigt söker väl alla oppositionspartier väljare "bland dem som är missnöjda med den förda politiken samt samhällets utveckling". Jag är "missnöjd med den förda politiken samt samhällets utveckling", men jag röstade inte på den sittande regeringen och tänker inte göra det i nästa val heller.

Över till Wikipedia:
Populismens kännetecken
Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det "sunda förnuftet". Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket. Ofta förespråkar populisterna fler folkomröstningar och är allmänt skeptiska till den representativa demokratin
Här börjar man kanske närma sig någon förklaring om förenklade lösningar och sunt förnuft, fast jag undrar vad som menas med "tunn ideologi". Det är väl i många fall avsaknad av en ideologi över huvud taget det handlar om (Ny Demokratis ideologi kunde väl sammanfattas med orden "Hej och Hå"). Att det finns ett gap mellan elit och folk är däremot inte något märkligt - det märkliga är om någon förnekar att det finns. Det finns en skillnad mellan elit och folk i alla historiska perioder och i alla samhällen, där vårt eget inte är något undantag. Problem uppstår om eliten högt uppe i sitt elfenbenstorn inte förstår att deras upplevelse är unik just för dem och vägrar inse att deras lösningar kanske enbart gäller dem själva. Det är då en aningslös drottning kan undra om folket inte kan äta bakelser om de nu inte har något bröd.

Men, grunden är alltså att politiska partier definierar vad folket skall förhålla sig till. Om folket har uppfattningar som skiljer sig från detta skall man försöka motarbeta och hindra dessa så mycket som möjligt. Märkligt.

"All offentlig makt utgår från folket" står det skrivet i den svenska Regeringsformen, en av våra grundlagar, men om någon efterfrågar vad detta folk önskar är det alltså populism. Hur representativ skall då den representativa demokrati vara som man säger sig vilja ha? Kan företrädarna för denna representativitet, som konsekvent vägrar att lyssna på sagda folk, tappa legitimitet? Är det vi sett i Storbritannien och USA exempel på vad som händer när man tycker att representativiteten tappat legitimitet? Hillary Clinton som representant, inte för politiska visioner utan för en elit som tappat legitimitet? Hellre en rik, men skogstokig, dokusåpakändis än någon från elfenbenstornet?

Kan verkligen "all" offentlig makt "utgå från folket" om man inte är intresserad av vad folket tycker eller om man väljer att göra tvärt om? Det kanske är dags att skriva om Regeringsformen till "All offentlig makt utgår från en marxistiskt feministisk samhällsanalys och folkets åsikter skall hållas för betydelselösa". Folket tycker per definition alltid fel, så därför är det politik att inte bry sig om dem och populism att lyssna. Märkliga definitioner. Det blev inte klarare när jag försöker titta på andra försök till definitioner, utan det är hela tiden en indelning där man skiljer på elit och media å ena sidan och de otvättade massorna på den andra, där dessa massor alltid står för pöbelvälde medan eliten står för det seriösa och det goda. Detta samtidigt som man intensivt förnekar att det finns en elit...

Det fascinerar mig oupphörligen att den identitära vänstern i västvärlden inte förstår att den rasistiska indelning i "vi och dom" som de står för, där bara den som ingår i en grupp kan uttala sig om den gruppen och där åsikter och egenskaper tillskrivs hudfärg, sexualitet och etnisk grupp snarare än individ leder till en rasism och till motsättningar i samhället som vi aldrig tidigare skådat. Koppla detta till en utveckling där folket, de där som all makt (i teorin) skall utgå från, beskylls för att vara antifeministiska och rasistiska borgarbrackor så har vi en explosiv mixtur i samhället som inte bådar gott.

Välkommen till valet 2018, i en värld där Donald Trump är amerikansk president, Vladimir Putin flyttar fram sina positioner, britterna har börjat förhandla om utträde ur EU och Marine Le Pen kan vara fransk president. Jo, historien var nog inte riktigt slut i början av nittiotalet. Kanske är den liberala demokratin vid sin historias slutpunkt här, den vi haft i hundra år. Inte mer? Nej, inte mer. Det finns fortfarande nu levande svenskar som föddes i ett land där kvinnor inte hade rösträtt. Den är en del av ett historiskt förlopp, men inte ett slut på något sätt, och heller inte självklar, lika lite som fred är ett självklart tillstånd, inte ens här. Om vi inte börjar lyssna på folket kan framtiden nog bära på mer än en obehaglig överraskning. Den första kanske kommer redan i september 2018, eller rent av tidigare.

torsdag 10 november 2016

Två dagar efter det amerikanska presidentvalet

Newsflash: Svenska partiledare, från höger till vänster, har kommit ut som Demokrater med Hillary-affischer på kontoret. Nej, jag är inte förvånad över att både Anna Kinberg Batra och Jonas Sjöstedt förenas i sin syn på lämplig politisk ledare på andra sidan Atlanten. Spännvidden mellan ytterligheterna i svensk politik mindre än vad de förmodligen är på något annat ställe på jorden utom i (vissa) diktaturer och där rena petitesser kan blåsas upp till krigsrubriker i pressen.

Huruvida vi skall ha 13 eller 14 barn i en barngrupp på dagis torde på det hela taget vara en mindre skillnad i marginalen. Stridslinjen mellan riktig höger och vänster borde naturligtvis vara om vi över huvud taget skall ha offentligt finansierad barnomsorg eller ej. Då hade krigsrubrikerna varit berättigade. Skall föräldrarna betala sin barnomsorg själva eller skall skattebetalarna stå för omsorgen om andras glyttar? Skall universitetsutbildningar vara gratis eller skall man betala terminsavgifter som speglar vad utbildningen kostar? Då skulle vi ha skiljelinjer som idag är otänkbara i svensk politik, där alla partier cirklar runt exakt samma socialdemokratiska ståndpunkt och sedan käbblar om detaljer, utan att ifrågasätta statens eller det offentligas ansvar. Samma sak kan sägas om alla områden i den så kallade "välfärdsstaten" eller "folkhemmet". 

Vad som är det offentligas ansvar och vad som är den enskildes är inte möjligt att diskutera i svenskt politiskt liv där problemen formuleras av socialdemokratin och enbart av socialdemokratin och alla partier i grunden hyser samma åsikt. Det är inte livsavgörande om en burk kaffe innehåller 450 eller 500 gram, men i svensk politik hade den marginalen fått journalistkåren att explodera i indignation.

Dessutom sker rapporteringen med en förment aura av objektivitet, trots att det enbart återges ett perspektiv, en utgångspunkt, och med illusionen att det finns en absolut sanning, den svenska, där alla andra länder "har fel". "Världssamvete" och "världens moraliska stormakt" är sådant jönsigt snömos som den svenska journalistkåren och de svenska politikerna producerar på löpande band och som det tyvärr verkar som om befolkningen faktiskt tror på. Vi är ett litet socialistiskt land nära nordpolen som de flesta människor på jorden inte ens hört talas om, än mindre ser upp till. Men, vi är ett land där åsiktspluralitet ses som ett hot, inte som en möjlighet, likt vissa andra länder långt ut på vänsterkanten i global politik.

En sak som framhävs i svensk massmedia idag, den 10 november 2016, om Trump, uttalat som en anklagelse, är att han är "klimatförnekare". Det sägs i aggressiv ton av samma personer som sekunden innan bokat en flygresa till Thailand "för att det är skönt med sand mellan tårna" och "de har så fantastisk kultur". Äkta klimatförnekare bokar flygresor till Thailand utan att över huvud taget fundera över flygets klimatpåverkan. Den sorten har vi gott om här i Sverige, men skulle de följa upp sin Thailandsresa med att säga att de tycker att den egna rekreationen är viktigare än klimatet på jorden hade de fått schavottera i pressen. Såvida de inte är en del av pressen. Vissa saker "gör man bara". Sverige är ett land fullt av dubbelmoral, på detta och på andra områden. Men världsbäst på att förhärliga sig självt och sin egen brist på fritt politiskt samtal och där den som påpekar att kejsaren inte har några kläder häcklas offentligt. Bristen på fritt politiskt samtal ursäktas med att vi lever i en konsensuskultur, och gud nåde den som inte strävar efter konsensus i den socialistiska andan.

Vad man säger och vad man gör finns det ingen koppling mellan, oavsett politisk färg (där nyansen av röd, från rosa längst till "höger" till mörkröd längst till "vänster", är den viktigaste beståndsdelen). Jag blir stundtals beklämd av detta komprimerade politiska landskap, där det egentligen inte spelar någon roll vad man röstar på, det blir ändå en huvudsakligen socialistisk politik som genomförs, där det är socialdemokraterna och LO som formulerar problemen i samhället.


onsdag 9 november 2016

Dagen då Trump vann valet

Det låter som titeln på en B-film från en av Hollywoods mindre förorter.

Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet på åsikter som i det socialistiska Sverige minst sagt är tveksamma. Sverige är sannolikt världens mest socialistiska land, där socialismen är så inlärd av befolkningen att den aldrig ens ifrågasätts. Det finns inget politiskt alternativ till det storebrorssamhälle som drivs av världens högsta skatter vi lever inom sedan många decennier. De tillåtna åsikterna återfinns inom ett mycket smalt område som avgränsas av socialismen och det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet.

Donald Trump befinner sig mycket tydligt utanför detta, och har därmed fått hela det politiska livet och massmedia i Sverige att gå i spinn, svårartat, där alla från "höger" till "vänster" samfällt sjunger på Magnus Ugglas gamla slagdänga "Jag mår illa" och där till och med Sverigedemokraterna uttrycker tveksamhet. Jo, han är inte socialist av svenskt snitt, så som Bernie Sanders hade varit. Nej, Bernie hade inte vunnit om han inte redan blivit utslagen. Svensk socialism är inte så särdeles gångbar i USA, där det politiska spektrat är många gånger bredare än den smala politiska springan långt till vänster som vi rör oss inom.

Frågan är väl snarast kanske varför det politiska livet i Sverige blivit så begränsat, varför meningsutbytet saknas, varför libertarianska och konservativa partier saknas och har ersatts av olika socialliberala schatteringar som alla egentligen hade kunnat rymmas inom socialdemokratin där diminutiva skillnader överdrivs på ett närmast absurt sätt. Vi är ju ingen diktatur. Vi tror oss inte om att vara en diktatur. Vi får välja i fria val. Vilhelm Moberg kallade oss för "demokratur" i stället. Inte demokrati, inte diktatur, men något mellanting.

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.

— Vilhelm Moberg, Dagens Nyheter, 1965
Det kan väl tyckas vara en tämligen god beskrivning av Sverige, för femtio år sedan lika väl som idag. Möjligen då förutom att åsiktsförtrycket inte är så väl dolt längre. Det raljeras om det i stället (samtidigt som man intensivt förnekar att det finns).

Alltså förmedlas resultatet av det amerikanska valet inom ramen för det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet, där bristen på socialism är det första och största problemet. Nästa problem är att Trump inte är Demokrat. Alla svenska politiker med självaktning hade varit Demokrater och förstår inte alls varför GOP inte försvinner eftersom de som återfinns inom den rörelsen inte har "vettiga åsikter" och vill köpa vapen fritt. Att USA har ett dynamiskt politiskt liv med större bredd än det svenska framställs inte som positivt utan entydigt som negativt. För det tredje är han inte europé och han har inte åsikter som passar in i en europeisk standardmall.

Alltså sänder valet av honom "chockvågor över världen". Eller åtminstone genom Rosenbad och på ledarredaktionerna i svensk media. Resten av världen är väl mer osäkra på vad valet skall föra med sig, men: om inte jag är överraskad föreställer jag mig att jag inte är ensam om att ha förväntat mig det här utslaget i valet. Om det är rätt eller fel, klokt eller oklokt, ligger inte i den förväntan, bara att jag har trott på det här utfallet i några veckor. På samma sätt kändes valvinden blåsa starkt i Brexit-omröstningen i somras, långt före valdagen. Det var "bara" opinionsinstitut och den samlade svenska journalistkåren som missade den.

fredag 28 oktober 2016

Integration

Ett av de mest använda orden med politisk laddning i Sverige av idag är integration, och detta utan att någon troligen vet eller förstår vad det innebär. Det är ett konturlöst tillstånd som inte är samma som assimilering, men där slutresultatet skall vara detsamma, utan att en assimilering skett, eftersom "alla" som talar om integration samtidigt förfasas över att det uppstår parallellsamhällen mitt ibland "oss" och den latenta rasismen som ligger i ordet assimilering. Visst låter det lite som Borg - "Resistance is futile".

Det vill säga man skiljer mellan "oss" och parallellsamhällets "dem". Frågan är bara vad man förväntar sig skall hända när grupper invandrar som tillhör en minoritet, ofta förföljd, i de länder de utvandrar från. Kurder har kunnat förbli kurder eftersom de har skapat sitt eget parallellsamhälle vid sidan av det turkiska, arabiska, persiska de levt i. Om de inte hade skapat sitt parallellsamhälle hade de blivit assimilerade, och därmed turkar, araber, perser. Skillnaden mellan kurder och de andra är inte att de är något utvalt folk, utan att de har värnat om sin kultur i ett parallellt samhälle som har hållits så åtskilt som möjligt från majoritetens samhälle.

Palestinier får inte bli medborgare i andra länder i mellanöstern. De får leva i flyktingläger som statslösa, men de får inte bli medborgare och de är omgärdade av hinder. De är inte på något sätt integrerade i Libanon, Syrien, Saudiarabien, Jordanien, och existerar som individer i ett parallellt samhälle.

Hazarer i Afghanistan är en förföljd minoritet som har levt i sitt parallella samhälle, mer eller mindre avskilt från majoritetssamhället, knappast integrerat vare sig med Afghanistan, Iran eller Pakistan.

Så kan vi hålla på med andra grupper - romer, yazidier, listan kan bli rätt lång. Det är de grupperna som kommer, de som är förföljda, de som är utsatta. De har oftast aldrig varit integrerade i sina hemländer utan levt i parallella samhällen som minoritetsfolk, eller med en minoritetsreligion.

Sedan kommer de hit, till Sverige, och vi vill "integrera" dem. Till vad? Vill de bli "integrerade" eller vill de leva sitt parallella liv, men fritt från förföljelse? På vilket sätt vill den som kommer bli integrerad? Vad menar vi när vi säger att de blir integrerade? Att de får ett jobb? Att de talar svenska på SFI A-nivå efter två års halvtidsstudier som delas med andra ur samma folkgrupp? Är det inte någon mer än jag som talat med en analfabet på SFI A-nivå utan tolk? Fem år efter SFI avslutades? Efter tio år i Sverige kan de knappt ens presentera sig på svenska och de har aldrig arbetat, däremot har de varit på en "språkpraktik" i en liten butik som ofta drivs av en landsman, ibland i flera år.

Jag förstår inte varför någon blir förvånad när människor som tillhör minoriteter fortsätter att söka sig inåt, till den egna gruppens trygghet, i ett främmande land. Minoriteter som dessutom överlevt i sina hemländer för att de haft ett starkt parallellt samhälle. Det ändras inte för att de kommer till Sverige. Det går inte att integrera en individ som inte strävar efter att bli integrerad. De vill fortsätta vara kurder, hazarer, palestinier, yazidier ... fast utan förföljelse. Integration är i det ljuset en illusion. Det är lika kränkande att försöka påtvinga dem ett "svenskt" integrationstänkande som att försöka klumpa ihop yazidier med muslimer och smälla ihop allting till en blekt kristen mellanmjölkssoppa de aldrig bett om. Yazidier vill fortsätta vara yazidier och kurder vill fortsätta att vara kurder, muslimer vill fortsätta be fem gånger om dagen vända mot Mecka.

Så vad är integration? Att kunna passa tider och stå i kö? Tala svenska? Fredagsmysa? Ha gula gummistövlar och gå på skogspromenader? Fira midsommar med nubbe och helan går? Är det inte i så fall bättre att vi accepterar att vi har låtit en räcka människor som alltid tillhört parallella samhällen och vill fortsätta att tillhöra parallella samhällen invandra och arbeta på att försöka hitta beröringspunkter mellan "dem" och "oss" i stället för att stånga pannan blodig mot en dröm om en integration som aldrig kommer att ske.

måndag 24 oktober 2016

Tid för eftertanke

Om 22 månader befinner vi oss mitt uppe i en valrörelse som förmodligen kommer att bli den elakaste vi någonsin sett. Allt tyder på att polariseringen kommer att öka, samtidigt som utmaningarna i samhället kommer att explodera. I dagens HD (Helsingborgs Dagblad, 2016-10-24) kan vi bland annat läsa:
Larmrapport: Bostadsbristen i Skåne förvärras månad för månad
Bostadsbristen i Skåne byggs bort med hyreslägenheter som den fattige inte har råd med och som den rike inte ser som prisvärda. Det hävdar Hyresgästföreningen i en larmrapport där man varnar för att bostadsbristen nu går från "svår" till "akut". 
Att det är bostadsbrist i Skåne är ingen nyhet. Inte heller att det råder svår brist på bostäder i 29 av Skånes 33 kommuner.
Att det här kommer att ha sprängkraft i valet 2018 kan vi nog utan vidare utgå från. Att det knappast går att bygga bort det på ett enkelt sätt kan vi nog också utgå från. Även om byggandet ökar svagt så blir nybyggnationen så dyr att bo i att ytterst få normalinkomsttagare har råd med en nyproducerad hyresrätt. Gäller boendet en kommunplacerad flykting kommer hela kostnaden för bostad att landa på skattebetalarkollektivet.
Men ökningen är för liten. Den når inte upp till 1990-talets rekordnivåer. Byggtakten når inte heller upp till den nivå som behövs för att hålla bostadsbristen oförändrad. Och den når definitivt inte upp till de nivåer som kommer att behövas för att skapa husrum för tiotusentals kommunplacerade flyktingar.
Trångboddhet och utanförskap i miljonprogramsområden har vi redan idag, och det lär inte bli bättre inom överskådlig tid. Man frågar sig hur integrationen skall kunna lyckas med dessa förutsättningar. Parallellsamhällen har vi redan, och det lär nog bli ännu mer av den varan, fler områden som kommer att gå samma väg som Bergsjön och Rosengård, samtidigt som de områden som redan idag är parallella världar kommer att bli det i än högre utsträckning. Maslows behovspyramid gäller nyanlända likväl som för oss som redan lever här.
När det gäller flyktingmottagande i stort går det inte att hoppa över den nedersta nivån i behovspyramiden och enbart koncentrera sig på nivån över. Då uppnår man inget mer än frustration och ilska, och frågor om varför det lät som om vi kunde ta emot men inte hade någon annan plan än att sova under en gran. Det räcker inte att ingen längre skjuter skarpt. Mat, vatten, husrum, kläder, värme - de fysiska behoven är nödvändiga att fylla för att ens skapa motivation hos individen.

http://www.hd.se/2016-10-23/larmrapport-bostadsbristen-i-skane-forvarras-manad-for-manad

söndag 23 oktober 2016

Pengarna eller välfärden

Från dagens Facebookflöde kommer de här två lästipsen, tillsammans.

Finns det ett samband, eller var det slumpen som gjorde att just de här två rubrikerna kopplades ihop i mitt flöde? Det vet jag inte, men så mycket vet jag att pengar är en ändlig resurs i samhället. Det räcker inte till allt, och man kan inte överkonsumera en sak utan att det drabbar något annat. Det går inte att skylla brister inom polisen, militären, socialtjänsten och pensionerna på migrationen, men utan kostnaderna för migrationen hade det funnits mer pengar till polis, militär, socialtjänst och pension.

För vissa är den slutsatsen renodlat rasistisk, för dem är det självklart att alla vi skall avstå från välfärd för att andra skall få det bättre, för andra är frågan bisarr eftersom vår välfärd gör att vi kan generera ett överskott som andra kan få del av.

Ur en renodlat liberalt perspektiv, där den osynliga handen styr, är det inte något problem. Öppna gränsen, se till att polis och militär fungerar och ha vissa lagar och regler som styr företagandet (ganska få, som går ut på att företag skall betala skatt så att staten kan sköta sitt nattväktaruppdrag). Låt resten sköta sig själv. Sjukvård, skola, transport, arbetsmiljö - allt löses som privata initiativ. Statens åtagande bortom den starka nattväktarstaten i detta scenario är obefintligt. Vi är inte vana vid att ha den fullständiga friheten detta ger, men det är en samhällsmodell som är tänkbar.

En annan samhällsmodell är den där alla får exakt vad de har behov av. Staten styr allt, alla får kuponger för att köpa mat, eller rent av mat levererad vid dörren, husrum förmedlas av staten som även äger allt som kan produceras. Ingen kan få mer än nödvändigt, men ingen kan hellre få mindre än nödvändigt. Den totala repressionen för att upprätthålla detta system torde bli rätt omfattande, men det fungerar. Det också. Mängden initiativ av medborgarna torde bli lågt, det är staten som står för initiativen, och inget kommer att hända utöver det staten bestämmer.

Två samhällsmodeller, två ytterligheter, båda tänkbara. Den totala friheten kontra den totala ofriheten.  Det finns naturligtvis de havererade staterna också, de som inte lyckas upprätthålla ens en nattväktarnivå på stat, där milisgrupper strider inbördes och milisgruppernas regeringar inte kan komma överens om vem av dem som är regering, men de kan vi lämna därhän just nu.

I den totala frihetens rike finns det de som går under för att de inte klarar av att upprätthålla sin status, i den totala ofriheten finns det de som går under för att de inte klarar att underordna sig. I mellanmjölkens rike har vi självklart valt mellanmjölksalternativet. Mellanmjölksalternativet ger också upphov till intressekonflikter. Pengar räcker inte till allt, inte i mellanmjölkens rike heller.

OM vi skall sänka välfärden för alla är det naturligtvis de som redan har minst marginaler som blir först drabbade. Det är inte något som är konstigt med det. Det konstiga uppstår när man gör rubriker runt det, eller om de politiker som genomförde försämringen agerar som om de blev förvånade över att det blev en försämring. Höjda bensinpriser, höjda konsumtionsskatter, sockerskatter, energiskatter, allt sådant drabbar den som redan har minst. Ur fördelningssynpunkt är skattehöjningar en katastrof för ekonomiskt svaga grupper men en axelryckning för de med höga inkomster.

Problemet är pedagogiskt. Fördelningen av de begränsade ekonomiska resurserna görs av regeringen i höstbudgeten. Vill man ha till stånd större förändringar finns val vart fjärde år, nästa gång den 9 september 2018. I övrigt är det regeringen som bestämmer vem som skall ha vad. Vill man ge mer pengar till pensioner, försäkringskassa, militär och polis måste, per definition, andra områden få mindre pengar. Idag är det tämligen uppenbart att pensioner inte är ett prioriterat område, och har inte varit sedan pensionsuppgörelsen på nittiotalet.

Pension och pensionärer betraktas som en belastning för samhället, och ju senare i livet människor går i pension desto fler kan vi ta om hand som av andra anledningar inte arbetar. Otvivelaktigt är det så att medellivslängden ökat, men knappast beroende på att vi är yngre högre upp i ålder. Riktigt så fungerar inte genetiken. Medellivslängden ökar för att sjukvården sett till att fler överlever sjukdomar som var dödliga tidigare. Alla andra tillstånd uppstår fortfarande vid samma åldrar som tidigare, och demens tenderar snarast att krypa ner i åldrarna. Politik är konsten att prioritera mellan olika skäl som upplevs som ömmande.

fredag 21 oktober 2016

Valvindar blåsa

Några artiklar i tidningar, dels Aftonbladet, dels Metro, i båda fallen deras onlineutgåva. Lena Mellin, Aftonbladet, talar om en svag valvind som blåser från de rödgröna mot Alliansen och Sverigedemokraterna, tittar man på procentuella förändringar är det verkligen inte mycket att hänga i julgranen. I Aftonbladets undersökning är Sverigedemokraterna tredje största parti och i den som refereras till i Metro är de största parti. I båda fallen är det webbrekryterad panel, men Aftonbladet godkänner inte metoden för Yougovs rekrytering. Skillnader kan förklaras med rekrytering eller hur frågor ställs.

Om jag citerar Lena Mellin, en av de få sansade politiska kommentatorer vi har, som sällan låter texter flöda över av eget tyckande utan refererar och analyserar sakligt och bra där hon konstaterar:

Väljarna är pragmatiska. De vet att det inte är någon större idé än att fördjupa sig i frågan om vilket parti som ska få deras röst den 9 september 2018 redan nu. Fram till dess kommer nämligen mycket att hända. Vad vet vi inte, men däremot att.
Jag misstänker att det också finns ett element av osäkerhet rörande anonymitet och vem som kan ta del av informationen. Även om Inizio/Yougov säger att det är anonymt så vet man inte i vad mån det går att lita på det, och därmed är kanske de som svarar inte helt ärliga när de lägger sitt svar. Vid valet 2014 var Yougov ett av de instituten som hamnade närmast valresultatet. Frågan är då om det berodde på att algoritmerna tog hänsyn till denna osäkerhet och räknade om svaren utifrån det, eller om de bara är ett torrt återgivande av faktiska siffror. Jag tror på det förstnämnda, att man har ett antagande som rör i vilken mån man är helt ärlig när man lägger sitt svar i undersökningen, och att detta osäkerhetstal variera mellan olika partier. Tror man inte helt och fullt på anonymiteten så kanske man svarar att man tänker rösta på något annat parti än det som faktiskt är aktuellt.

Valvindar blåsa över gammal och ung. Naturligtvis finns det skillnader i hur unga och äldre skulle rösta, liksom för kvinnor och män, storstadsbor kontra lantisar och så vidare, men det kan man inte ha synpunkter på, annat än när det gäller urvalet och i vilken mån de är tillgängliga för röstningen. Sedan är urvalet så litet att ytterligare nedbrytning ur helheten (ungdomar röstar på miljöpartiet, pensionärer på sossarna, rörmokare på vänstern) knappast låter sig göras med någon grad av säkerhet. Antalet unika individer i varje kategori blir så få att det inte säger något.

Opinionen för SD tycker jag är det intressanta i sammanhanget. Enligt Aftonbladet/Inizio har de 20% av opinionen och enligt Metro/Yougov 24,3%. Det är en väldigt stor skillnad, mycket större än för något annat parti. Båda bör inte kunna ha rätt eftersom det ligger bortom felmarginalen. Valet 2018 ligger knappt 23 månader bort, mycket kan hända på den tiden, och egentligen är opinionssiffror ointressanta eftersom de inte påverkar de omedelbara styrkeförhållandena mellan partierna. Grejen är nog att två år ändå går rätt fort, och styrkan i opinionen kan ge en ledtråd till med vilket självförtroende man kan gå in i en valrörelse eller sköta sin argumentation.

Varje gång de andra partierna har dundrat på med det tunga artilleriet upplever jag det som om det är SD som hoppat upp någon procentenhet. Hade jag varit en del av politiken hade jag nog övervägt att lägga om strategin eftersom målet knappast bör vara att motståndaren skall öka i opinionsmätningar. Tvärt om levererar man hela tiden mer av samma argumentation och hoppas att resultatet skall bli ett annat. Det är väldigt skönt att kunna hålla sig till ett analyserande som inte kräver partistrategiskt tänkande, men jag tycker inte det verkar begåvat att upprepa misslyckade förhållningssätt och tro att resultatet blir ett annat bara man talar med högre röst... Man kan anklagande ställa frågor till SD om Ryssland, man kan kalla dem rasister och fascister och till och med nazister. Det spelar ingen roll vad det verkar. Efter varje kanonad har de ökat någon procentenhet ytterligare. Gör då för guds skull inte samma sak igen och igen. Hitta en ny strategi.

Men tänk om det är så att Yougov har rätt och att resultatet blir att SD är största parti efter valet om den 9 september 2018... Nu är resultatet tveksamt, inte för SD utan för KD men det skapar en osäkerhet över hela linjen. Det vi vet historiskt är att SD hela tiden underskattats i opinionen och att stödet kontinuerligt ökat i några decennier. I de senaste valen har stödet fördubblats varje gång. Det kan naturligtvis inte pågå mycket längre, det skulle i så fall peka på egen majoritet för SD i valet 2022.

För de mindre partierna är skillnaderna mellan undersökningarna mycket mindre - L får 4,9 i Inizio och 5,1 i Yougov. I praktiken är det samma utfall, eftersom underlaget är så litet att enstaka röster hit eller dit påverkar decimalsiffran.

SD som största parti i Riksdagen 2018 skulle sända chockvågor genom det politiska etablissemanget vi knappt kan förutse vidden av. Det skulle inte påverka SD's möjligheter till inflytande eftersom jag gissar på att resultatet av ett sådant utfall skulle bli en stor koalition mellan S och M och eventuellt något tredje parti som skulle kunna styra med egen majoritet. Naturligtvis kan det bli en ny decemberöverenskommelse i stället, eller ett mindre formaliserat samarbete än i en gemensam regering, likt det som S och C hade på nittiotalet.

Det finns en föreställning bland många att man skall ha inflytande i förhållande till väljarunderlaget i valet, men då har man missuppfattat hur det demokratiska systemet fungerar. Man har inte rätt till något som helst inflytande om man inte klarar av att skapa en majoritet för sina förslag, eller åtminstone undvika att få en majoritet mot sig. Under åtta års Alliansstyre hade S inget inflytande alls, trots att de var största parti. Det är så det funkar, bygg majoriteter genom samarbete. Nu kan man i och för sig överleva genom att vara största minoriteten också, om övriga partier är splittrade. Det är den situationen vi har idag. Går övriga partier samman fäller man regeringens förslag, men det händer rätt sällan. Utvecklingen under de närmaste två åren blir spännande att följa...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article23702678.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article23755905.ab
http://www.metro.se/nyheter/senaste-matningen-fran-yougov-det-ar-hapnadsvackande/EVHpjs!yuTXf3B0sfPzI/

torsdag 20 oktober 2016

Medicinska ålderstest av ungdomar

Jag läste i tidningen idag att Statens Medicin-etiska råd tyckte att det kan vara okej med medicinska ålderbedömningar av ensamkommande ungdomar, men bara om den som skall åldersbedömas ger sitt samtycke. För mina öron låter det som att man ber systembolagskunden om legitimation, men att han själv får avgöra om han vill visa upp den eller ej. Finns det någon som tror att tjugoåringen visar upp legitimationen medan nittonåringen vägrar? Finns det någon enda som tror att tjugoåringen vägrar medan nittonåringen visar? Varför är vissa svenska myndighetspersoner så totalt och outsägligt korkade att de skulle ha problem att vistas ute i ett område där det finns risk för angrepp av husbock? Medicinska ålderstest blir fullständigt meningslösa om man har rätt att neka. Det är ungefär som om dopningstester hade varit frivilliga inom idrotten. Finns det någon som tror att den som injicerar Nandrolon hade valt att låta testa sig?

I det här fallet hade det blivit exakt samma resultat om de hade sagt att nej, ålderstester skall inte förekomma. Vi litar på att alla är ärliga, och om det är någon som inte är ärlig med sin ålder är det något vi får hantera då. Vem, mer exakt, är det de försöker lura?

tisdag 18 oktober 2016

Public Service

En debattartikel i Expressen, "Vänstervridningen i public service måste upphöra" av Fredrik Segerfeldt, en liberal debattör som upprörs över att perspektivet är vänster. Mmm.

Sverige är ett i grunden socialistiskt land, ett av de sista i världen, där hela det politiska spektrumet finns inom ett smalt område långt till vänster. Det finns inget "etablerat" parti som har en agenda som ligger speciellt långt bortom den socialistiska verklighetsbeskrivningen. I detta politiskt tämligen extrema land är det inte förvånande att statstelevisionen och statsradion är vänster. I ärlighetens namn måste då också sägas att denna socialistiska stat har lyckats ganska väl med att förse befolkningen med välfärd under det senaste dryga halvseklet. Det totala haveri vi såg inom östblocket före 1990 har vi blivit förskonade från. Så sett har det som kallas "blandekonomi" varit rimligt framgångsrikt.

"Borgerliga" svenska intellektuella, som Fredrik hänvisar till är bara borgerliga i en svensk kontext. I princip alla andra länder hade troligen räknat in dem bland de vänsterintellektuella så länge de håller sig till den idétradition de argumenterar inom. Det finns i stort sett ingen i Sverige som står för ett renodlat konservativt eller libertarianskt alternativ. Ingen ledande politiker eller opinionsbildare i alla fall. I Sverige processas allt genom en socialistisk diskurs, anpassas efter överideologins krav och spottas ut som olika editioner av socialism. Alternativ till detta framhålls gärna som avskräckande exempel, eller omnämns med prefixet tok-. Inget parti argumenterar för att samhället skall dra sig tillbaka och det offentliga åtagandet minska mer än högst marginellt.

Naturligtvis kan jag tycka att det hade varit trevligt om det politiska samtalet i Sverige hade varit aningen bredare än det nuvarande hårklyveriet där partier försöker blåsa upp diminutiva skillnader i det socialistiska högskattesamhällets hantering av resurser till orimliga proportioner. Visst hade jag velat se något parti argumentera för ett renodlat libertarianskt alternativ, med en minimal stat som mål, och ett konservativt alternativ i linje med konservativa partier i andra länder. Men, att argumentera för att Public Service skall leva upp till en opartiskhet bortom det socialistiska enhetsuppdraget är aningen orimligt. Opartisk betyder inte opolitisk.

Public Service är en socialistisk tanke och ett vänsterprojekt, att det skall finnas ett statligt uppdrag att förmedla underhållning, nyheter, vasalopp och melodifestival. Det finns inget naturgivet i detta, och det kan lösas lika väl av privata aktörer. Man skall då ha i åtanke att privata alternativ på eterburet mediaområde var enligt lag förbjudet till helt nyligen, och det fanns till och med en strävan inom socialdemokratin att förbjuda parabolantenner för att begränsa människors möjligheter att ta emot kanaler som inte var godkända av staten. Nu blev det inte så, och idag har vi en vildvuxen flora av kanaler att välja mellan, och en än mer vildvuxen flora av internetsajter, seriösa likväl som oseriösa. Grunden till Public Service förblir dock att staten och socialdemokratin har ett intresse av att styra vilken information som ges till befolkningen. Att detta skulle kunna bli opartiskt är inte särskilt troligt vare sig på kort eller lång sikt.

Finns det då ett övergripande skäl till att ha Public Service kvar, trots dess status som vänsterprojekt och socialistisk propagandakanal? Jag har ett val i om jag vill titta eller ej även om jag inte har ett val när det gäller att betala för propagandan - det är jag enligt lag skyldig att göra. Dessa kanaler sätter agendan, styr det politiska samtalet och tillhör det där skrået som kontinuerligt ser till att socialdemokratins problemformuleringsprivilegium upprätthålls. Utan Public Service hade vi sannolikt sett att opinionssiffrorna för (s) hade sjunkit en bit till. Om det är önskvärt eller ej? Det är aldrig bra att en politisk rörelse blir så totalt dominerande som socialismen blivit i Sverige och det politiska samtalet hade förmodligen blivit mer dynamiskt om den järnhand ps lägger över etermedia hade försvunnit. 

Det hade å andra sidan förmodligen inte varit bra om en libertariansk rörelse av internationellt snitt hade blivit så dominant heller säger jag mest för "damage reduction". Vi behöver i alla händelser fler libertarianska tankar i beslutsprocesserna. Staten är ingen bra företagare eller åsiktsmaskin. 

Vi har ett samhälle som har förändrats enormt mycket under det senaste kvartsseklet. Efter östblockets fall och EU-inträdet har även Sverige öppnats mot omvärlden på ett sätt som var fullständigt otänkbart på åttiotalet. Om förändringen kommer att fortsätta i en positiv riktning, med mer frihet och större möjligheter, eller om pendeln svänger tillbaka mot det gamla slutna vet jag inte, men förhoppningen är naturligtvis mer frihet och större öppenhet. Att det sedan kanske skulle betyda att det intellektuella utrymmet för Public Service skulle minska eller försvinna skulle åtminstone inte jag finna vara värt att gråta över.

måndag 17 oktober 2016

Den som gör samma sak idag som igår...

...och förväntar sig ett annat resultat är nog tämligen korkad...

Man undrar över hur partistrategerna tänker i partier från KD ända bort till V. Nu går man till förnyat frontalangrepp på SD där både partier och tyckonomer enas om att det man gjort under de senaste femton åren, då SD gått från nästan ingenting till nästan en femtedel av väljarna, är ett framgångsrikt sätt att bekämpa nämnda parti. Så nu gastar alla i kör, partiföreträdare såväl som tyckonomer, ut samma budskap en gång till.

Och så anklagar de SD för att sakna lösningar...

Hade det inte, som omväxling, varit bättre om de hade presenterat lösningar på de utmaningar som vi har, i fråga om integration, i fråga om arbete, i fråga om skola, ifråga om bostäder, i fråga om sjukvård och en rad andra samhällsfunktioner där låt-gå-mentalitet inte löser något. Så länge de andra partierna vägrar att ta i integrationsproblematiken, i bostadsfrågan, i utanförskapets dynamik så kommer SD att växa, hur mycket än AKB och Svetsar-Steffe säger att SD inte har en lösning och att de vilar på en nazistisk grund. Det är inte mycket till lösningar de presenterar själv heller.

Tyckonomskrået tillsammans med de rödgröna skriker sig återigen hesa med nazistanklagelser mot SD. Jo. Hur gick det senast? Har ni några lösningar på de problem som utgör grunden för ett växande SD skulle det vara intressant att höra om dem i stället. Väljarna är nämligen inte nazister. Det parti som presenterar en hållbar lösning kommer troligtvis att stiga som en raket i opinionen. Vem tar tag i bostadsfrågan? Vem vågar röra den heta potatisen att runt hälften av de som kommer inte har någon utbildning eller en utbildning som understiger svensk grundskola? I nordvästra Skåne är andelen strax under 50%. Vem vågar säga att det är en liten andel av de som kommer som är högutbildade, och att de som har kompetens vi saknar dels är oerhört fåtaliga och dels inte kan språket? Majoriteten av de som har arbetat har haft vanliga jobb utan krav på specialkompetens, där likväl som här är det de vanligaste typerna av jobb, men många har haft arbeten i ett lågtekniskt yrke det inte finns något större behov av här.

Samtidigt är detta ofta flyktingar som kanske varit på flykt i flera år, om inte annat har de suttit på ett asylboende i ett par år, en situation som troligen är ännu besvärligare än vanlig långtidsarbetslöshet. Ändå vet vi att ett av de vanligaste hindren för att få ett arbete för en svenskfödd är just långtidsarbetslöshet. Så, förutom att de är födda utanför Europa, inte kan språket, har kompetens som inte är efterfrågad och har kort utbildning är de också tämligen extremt långtidsarbetslösa, ibland parat med en PTSD. Det är en utmaning som heter duga. Sluta upp med att tala om "snabbspår" för ett fåtal och se till att börja tala om hållbara lösningar för många, det är vad vi behöver. Vem vågar säga att flerbarnsföräldrar som är analfabeter sannolikt aldrig kommer att få ett arbete, och vem kan lägga fram en rimlig lösning som inte bygger på ett långvarigt försörjningsstödsberoende där det är den enskilda kommunen som får stå för fiolerna?

Strunta i att anklaga SD som ni gjort i decennier, hittills utan framgång, och presentera i stället egna lösningar på utmaningarna. Vi, folket, de röstberättigade, lyssnar, men just nu ekar det tomt på vinden. Det ni gör nu får bara SD att växa ytterligare eftersom det andas desperation över att ni själva inte har några lösningar, alternativt att ni vägrar att se problemen med livstids försörjningsplikt av allt mer radikaliserade människor hopgyttrade i slumområden.

Nej, det är ingen lösning att hyra ut hus i Norrland. Det är inte människor som skapar arbete, det är kapital. Det är därför folk flyttat därifrån. Det ändras inte för att det flyttar in ett antal utomeuropeiska fattiga lågutbildade invandrare. De belastar avfolkningsbygdens kostnad för försörjningsstöd i några år innan de flyttar vidare till det utanförskapsområde i någon större stad i södra Sverige där släkt, vänner och landsmän finns.

Så, kommer jag att vinna en bil i Bingo-Lotto om jag, i stället för att presentera ett förslag på lösning av en komplex problematik, anklagar motståndaren för att vara rasist och kryptonazist? Kan ni sluta upp med att bete er som svagbegåvade, men priviligierade, nollor i de "etablerade" partierna och i stället börja fundera runt de lösningar vi, skattebetalarna, arvoderar er rundligt för att ta fram?