Märkligt tvärtomprat

När en av värstingarna jag stött på i den svenska mediaoffentligheten, en journalist på Aftonbladet, tycker att tonen i debatten måste hyfsas är det naturligtvis bra. Problemet är bara att jag inte tror att han menar att han själv skall hyfsa tonen, utan att alla andra skall göra det. Jag är helt och hållet för en seriös diskussion där sanning vägs, men i dagens bisarra verklighet är sanning en bristvara, oavsett politisk avsändare. Hat har blivit ett modeord som inte nödvändigtvis har med hat att göra, utan med politisk åskådning. "Den som står för något jag hatar", ungefär.

I "bästa" fall är det någon som försöker vinna genom att hänvisa till "statistik" utan att ha förstått att statistik inte är en kvalitetsbeteckning eller ett mått på sanning. Statistik kräver att (minst) tre saker är uppfyllda; den skall vara reliabel, den skall vara valid och den skall sakna tendens. Den mesta statistik jag sett som används i politiska sammanhang havererar på minst en av dessa tre. Ofta är det tydligaste haveriet att statistiken är svaret på en beställning från ett politiskt parti i form av en sluten fråga till en utredare där man väljer period och frågeställning utifrån vilket svar man vill ha. Vill man bevisa att invandringen är lönsam för samhället väljer man perioden 1950-2015. Vill man bevisa att invandringen är en belastning för samhället väljer man perioden 1995-2015. Sedan måste man välja rätt fråga att studera, och förutsättningen. Vill man studera invandrarens sysselsättning kan man välja "alla som är i aktivitet minst en timme i veckan". Vill man studera kopplingen till arbetsmarknad kan man ställa frågan "alla som varit på en arbetsplats den senaste veckan", vill man studera arbete kan man välja frågan "alla som arbetar minst halvtid i ett arbete som inte är bidragsfinansierat". Problemet är att dessa tre premisser skulle ge tre helt olika svar, men i den politiska pajkastningen skulle de behandlas som likvärdiga, beroende på vilken bild som man vill förmedla till de otvättade, utan att man redovisar den nödvändiga förutsättningen, det vill säga vilken fråga som ställdes och vad svaret speglar.

Sak samma med statistik om ökande eller minskande kriminalitet, fortkörning, pensionsålder eller vad som helst. Med statistik kan man bevisa allt eller inget, men statistiken själv är stum. Det är frågorna, urvalet och tolkningen som är känsligt. Annars blir statistiken lika självklart meningslös som att konstatera att "Det finns statistiska belägg för att de flesta människor begår sin sexuella debut när de är mellan 15 och 20 år gamla" och samtidigt hänvisar till en helt annan undersökning som hävdar att "De flesta människor blev berusade första gången när de är mellan 15 och 20 år gamla". Därefter begår man det kvalificerade felslutet utifrån två sanna, men orelaterade, premisser att "De flesta människor var berusade när de begick sin sexuella debut". Det är inte ovanligt att man ser den typen av intellektuella haverier i den politiska debatten (även om det här exemplet var ytterst konstruerat).

Jag undrar, konstant, varför inte sanningen kan få stå för sig själv, utan varför det måste konstras till bakom "en politisk poäng". Varför måste man försöka bevisa sin egen ståndpunkt till varje pris, även om man uppenbart inte har torrt på fötterna. Hade det varit seriöst hade man redovisat allt som talar emot den egna uppfattningen också, och kanske kunnat koppla till ett "men vi trodde fel". I så fall hade jag kunnat respektera den som försöker slå siffror i huvudet på motståndaren. Just nu är det svårt, och vissa politiker är svårare att lita på än andra, ingen nämnd och ingen glömd.

I sämsta fall försöker man vinna debatter genom att förklara hur urbotat korkad den är som man diskuterar med. Eller, "i sämsta fall", det är väl så många debatter är idag, även tevesända dylika. Den som agerar på det sättet är inte värd respekt, inte från mig i alla fall. Den som försöker vinna poänger på någon annans bekostnad är bara värd mitt förakt och kommer aldrig att få min röst.