Populismen

Jag har hört begreppet populism användas som ett skällsord och som något gravt nedsättande om förslag man av en eller annan anledning inte tycker om, åtminstone de som bygger på att förslagen är framtagna efter att man lyssnat på medborgarna. Det är finare om man presenterar förslag som ingen egentligen vill ha, och idealet är om väljarna/medborgarna har flera olika förslag de inte vill ha att välja mellan, men bara vart fjärde år. Sedan finns det inget krav på att man skall genomföra förslagen om man vinner, men det är en annan fråga.

Populism är för mig ett oerhört vagt begrepp, undflyende, där man inte kan bestämma position och hastighet samtidigt utan bara det ena. De politiska partierna strävar efter att vara relevanta, men bara så länge det inte innefattar att lyssna till folket? Märkligt. Fast det jag vet om politik efter ett långt liv i skuggan av de politiska partierna är naturligtvis också att folket som helhet är ointressant, och där till och med de egna väljarna i stor utsträckning är ointressanta när väl valet är överståndet. Det är de egna medlemmarna som är betydelsefulla för de politiska partierna, inte väljarna, inte medborgarna, inte "folket". Det jag undrar över är trots allt avståndstagandet till de som inte är medlemmar och till de som ändå röstat fram partiet till den maktposition det har.

Så, för att försöka få lite ytterligare pejling på begreppet för mig som inte är statsvetare utan som bara har ett i stort sett livslångt intresse av politik (det började när jag var ungefär femton år gammal) konsulterar jag Nationalencyklopedien och blev inte ett smack klokare efter att ha läst:

populism (ytterst av latin poʹpulus ’folk’), 

rörelse eller ideologi som vädjar till ”folket” som grupp oberoende av någon social klass.”Folket” är enligt populisterna nedtryckt av en elit som har monopol på makten i samhället. Populismen är därmed emot i varje fall delar av det etablerade politiska systemet men är sällan revolutionärt inriktad. Populistiska rörelser kämpar ofta med opportunistisk argumentation för ökad direkt demokrati inom det politiska systemet, men de följer inte alltid denna målsättning om de hamnar i en maktposition. Populistiska partier har ofta starka ledare som står för hela organisationens idéutveckling. Termen användes första gången för att beskriva två rörelser som uppstod under sent 1800-tal och ville tillvarata böndernas intressen: den ryska narodnikrörelsen och det amerikanska Populist Party. Poujadisterna är det mest kända och första europeiska populistiska partiet. 

I dag används termen om en mängd europeiska missnöjespartier, ofta högerextremistiska med starka rasistiska eller främlingsfientliga ideologier, t.ex. Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, Freiheitliche Partei Österreich i Österrike och Dansk Folkeparti i Danmark.

Det fascinerar mig att det skall vara nedsättande att lyssna till väljarna, men jag får fortsätta leta bland de källor som finns. Vidare till uppslagsordet Missnöjesparti.

missnöjesparti, 

politiskt parti som är kritiskt till det etablerade politiska systemet och som söker väljare bland dem som är missnöjda med den förda politiken samt samhällets utveckling. Missnöjespartier gör populära krav till sina oberoende av om de är höger- eller vänsterinriktade. Termen används ofta för högerextremistiska, populistiska eller småborgerliga partier som dels vill minska offentliga utgifter och skattetrycket, dels vill garantera medborgarnas rättigheter gentemot staten. Missnöjespartier är ofta nya partier, som hotar den politiska stabiliteten. De kan emellertid även vara etablerade partier, som söker fånga upp missnöje bland väljarna. Jämför populism.

Inte mycket klokare. Det är alltså en nedsättande beteckning att "vilja garantera medborgarnas rättigheter gentemot staten". Det måste (hoppas jag) finnas mer bakom detta än att eliten inte tycker om att bli ifrågasatt. I övrigt söker väl alla oppositionspartier väljare "bland dem som är missnöjda med den förda politiken samt samhällets utveckling". Jag är "missnöjd med den förda politiken samt samhällets utveckling", men jag röstade inte på den sittande regeringen och tänker inte göra det i nästa val heller.

Över till Wikipedia:

Populismens kännetecken
Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det "sunda förnuftet". Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket. Ofta förespråkar populisterna fler folkomröstningar och är allmänt skeptiska till den representativa demokratin

Här börjar man kanske närma sig någon förklaring om förenklade lösningar och sunt förnuft, fast jag undrar vad som menas med "tunn ideologi". Det är väl i många fall avsaknad av en ideologi över huvud taget det handlar om (Ny Demokratis ideologi kunde väl sammanfattas med orden "Hej och Hå"). Att det finns ett gap mellan elit och folk är däremot inte något märkligt - det märkliga är om någon förnekar att det finns. Det finns en skillnad mellan elit och folk i alla historiska perioder och i alla samhällen, där vårt eget inte är något undantag. Problem uppstår om eliten högt uppe i sitt elfenbenstorn inte förstår att deras upplevelse är unik just för dem och vägrar inse att deras lösningar kanske enbart gäller dem själva. Det är då en aningslös drottning kan undra om folket inte kan äta bakelser om de nu inte har något bröd.

Men, grunden är alltså att politiska partier definierar vad folket skall förhålla sig till. Om folket har uppfattningar som skiljer sig från detta skall man försöka motarbeta och hindra dessa så mycket som möjligt. Märkligt.

"All offentlig makt utgår från folket" står det skrivet i den svenska Regeringsformen, en av våra grundlagar, men om någon efterfrågar vad detta folk önskar är det alltså populism. Hur representativ skall då den representativa demokrati vara som man säger sig vilja ha? Kan företrädarna för denna representativitet, som konsekvent vägrar att lyssna på sagda folk, tappa legitimitet? Är det vi sett i Storbritannien och USA exempel på vad som händer när man tycker att representativiteten tappat legitimitet? Hillary Clinton som representant, inte för politiska visioner utan för en elit som tappat legitimitet? Hellre en rik, men skogstokig, dokusåpakändis än någon från elfenbenstornet?

Kan verkligen "all" offentlig makt "utgå från folket" om man inte är intresserad av vad folket tycker eller om man väljer att göra tvärt om? Det kanske är dags att skriva om Regeringsformen till "All offentlig makt utgår från en marxistiskt feministisk samhällsanalys och folkets åsikter skall hållas för betydelselösa". Folket tycker per definition alltid fel, så därför är det politik att inte bry sig om dem och populism att lyssna. Märkliga definitioner. Det blev inte klarare när jag försöker titta på andra försök till definitioner, utan det är hela tiden en indelning där man skiljer på elit och media å ena sidan och de otvättade massorna på den andra, där dessa massor alltid står för pöbelvälde medan eliten står för det seriösa och det goda. Detta samtidigt som man intensivt förnekar att det finns en elit...

Det fascinerar mig oupphörligen att den identitära vänstern i västvärlden inte förstår att den rasistiska indelning i "vi och dom" som de står för, där bara den som ingår i en grupp kan uttala sig om den gruppen och där åsikter och egenskaper tillskrivs hudfärg, sexualitet och etnisk grupp snarare än individ leder till en rasism och till motsättningar i samhället som vi aldrig tidigare skådat. Koppla detta till en utveckling där folket, de där som all makt (i teorin) skall utgå från, beskylls för att vara antifeministiska och rasistiska borgarbrackor så har vi en explosiv mixtur i samhället som inte bådar gott.

Välkommen till valet 2018, i en värld där Donald Trump är amerikansk president, Vladimir Putin flyttar fram sina positioner, britterna har börjat förhandla om utträde ur EU och Marine Le Pen kan vara fransk president. Jo, historien var nog inte riktigt slut i början av nittiotalet. Kanske är den liberala demokratin vid sin historias slutpunkt här, den vi haft i hundra år. Inte mer? Nej, inte mer. Det finns fortfarande nu levande svenskar som föddes i ett land där kvinnor inte hade rösträtt. Den är en del av ett historiskt förlopp, men inte ett slut på något sätt, och heller inte självklar, lika lite som fred är ett självklart tillstånd, inte ens här. Om vi inte börjar lyssna på folket kan framtiden nog bära på mer än en obehaglig överraskning. Den första kanske kommer redan i september 2018, eller rent av tidigare.