Fascism idag

Jag tänker på begreppet fascism och hur det används utan styrsel i Sverige av idag, eller rättare sagt, där styrseln är ett eko av sovjetkommunismens bruk av begreppet.

Ur Nationalencyklopedien:

fascism (italienska fascismo, av fascio, egentligen ’spöknippe’, se vidare fasces), italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren.
...
Fascism är också en politisk ideologi, vars avgränsning och variationer över tid och rum är föremål för olika slags kontroverser. Till dess grundvalar kan ändå sägas höra ultranationalistiska och våldsbejakande aktivistiska idéer om nationens kris och offerskap, som måste mötas med kamp mot en inre och yttre fiende för återfödelse och högre värden. 

Många försök har gjorts att skapa ett allmänt fascismbegrepp under vilket alla de nämnda rörelserna, särskilt den tyska nazismen, skulle kunna inordnas. I kommunistiskt språkbruk har begreppet fascism sålunda konsekvent brukats i denna generella betydelse. Inom forskningen har dessa försök dock inte vunnit allmän anslutning.

Så, när Henrik Arnstad talar om fascism gör han det med en kommunistisk tolkning av begreppet, och samma med statsministern. I verkligheten borde det väl beteckna rörelser som åtminstone vagt påminner om den italienska fascismen. Man skall ju ha i åtanke att Berlinmuren i öst kallades för "den antifascistiska skyddsvallen" och propagandan gick ut på att den fanns för att inte medborgare i det fascistiska väst skulle fly till frihetens högborg i horder. Det var därför, antar jag, som tungt beväpnade vakter patrullerade längs minfälten och taggtråden på östra sidan medan muren täcktes av grafitti på västra sidan. Jag kan inte påminna mig om en enda som sköts för att de ville fly till DDR, däremot var det väl inte helt undantaget att motsatsen skedde med stor regelbundenhet, och de sköts inte på den västra sidan muren... Men i den kommunistiska propagandan var BRD ett fascistiskt land, liksom Frankrike, England, och, självklart, USA.

Om man ropar att vargen kommer tillräckligt många gånger finns det ingen som tror att vargen verkligen har kommit när den står i farstun, och det är vad som riskerar hända med en vårdslös användning av ett begrepp som fascism.

Det är ingen lek, och inget land är immunt mot den typen av rörelse. Det kan hända här också, men det finns inget parti (utöver någon promillerörelse) i Sverige som har neofascistiska dragningar just nu, om man inte, likt Henrik Arnstad och Stefan Löfven, använder begreppet i sin kommunistiska betydelse som mer är synonymt med kapitalism än med den fascism man säger att det är.

Det skall alltså vara präglat av förakt mot demokrati, vurma för en nationell revolution och med en kult av en karismatisk ledare. Vidare skall det vara ultranationalistiskt och med våldsbejakande idéer om nationens kris, som måste mötas med kamp mot fiender, inre likväl som yttre. Med det försöket till definition så påminner det väl till en del om dagens Ryssland, minus det där med nationell revolution, det kan jag väl inte hitta i Vladimir Putins begreppsvärld. Det påminner däremot inte om de rörelser som är under uppsegling i Turkiet, Ungern, Polen och så vidare, de där som framhålls som i rörelse. Och Sverigedemokraterna missar på varje punkt vad jag kan se. Det är ett konservativt mitten-högerparti (enligt den svenska skalan) som i stort sett skiljer ut sig från andra partier genom sin syn på invandringen, EU, nationalismen och vilka som skall omfattas av de svenska välfärdssystemen. Det är varken demokratiföraktande, förordande av en nationell revolution, eller företräder ultranationalism. Nationalistiska är de, men knappast ultranationalistiska. Och, Jimmie Åkesson är kanske inte urtypen för vad jag lägger in i begreppet "karismatisk ledare".

Det som idag händer i USA kan man betrakta med viss skepsis, inte för att Donald Trump är den buffel han är, utan för att han nog, under rätt omständigheter kan framstå som den där karismatiska ledaren. Han verkar ju dessutom välja en del personer i sin politiska omgivning med rötter långt till höger. Vi är inte där ännu, att vi kan betrakta framväxten av en fascistisk stat på andra sidan Atlanten, och förhoppningsvis är skydden i den amerikanska konstitutionen mot en sådan utveckling så starka att vi inte kommer att behöva bevittna det heller.

När det gäller Sverige finns i nuläget inget skydd mot en sådan utveckling. Var det något Decemberöverenskommelsen 2014 visade med förfärande tydlighet så var det att demokratin i Sverige kan avskaffas i praktiken genom ett fåtal människors samförstånd i ett slutet rum. Nej, jag menar inte att Sverigedemokraterna skall vara garanterade inflytande, men syftet med DÖ var bara delvis att hålla dem borta från inflytande, det var främst ett sätt att befästa blockpolitiken, att se till att sossarna skulle kunna lalla på med sin socialism utan att behöva söka stöd hos en majoritet för den i parlamentet.

Resultatet av valet 2014 var ju, gudbevars, inte en vänstervåg över huvud taget. Vänstern hade exakt lika svagt väljarstöd efter valet 2014 som de hade efter valet 2010. Det enda som skedde, den enda positionsförändringen som fanns i svensk politik i valet 2014, var en rörelse högerut, där Sverigedemokraterna vann röster av människor som inte tyckte att Reinfeldts hjärtöppnande tal var realistiskt. Så, någon vänstervåg fanns inte, högervågen var begränsad till människor som inte tyckte om öppna gränser och i övrigt stod opinionen stilla.

Så, neofascistiskt är SD enbart om man använder den gamla öststatsdemagogiken, men det finns all anledning att oroa sig för hur stresståligt det svenska demokratiska systemet är om det hamnar i ett känsligt läge. Nuvarande sammansättning ger ett fullständigt orimligt inflytande för ett vänsterextremt parti som samlat sex procent av väljarna och DÖ visade med all önskvärd tydlighet att en muntlig överenskommelse kan avskaffa demokratin i praktiken.

Det som händer i England skulle kunna vara oroande om det politiska systemet inte visar sig uthålligt. Det finns en del tendenser som tyder på att vissa politiker, både till höger och vänster, inte förstår sitt eget politiska system, och varför Theresa May inte på egen hand kan riva upp parlamentets lagstiftning. Det verkar heller inte som om de förstår att om de lagar som styr parlamentarismen rivs upp öppnar man fältet för diktatoriska ledare på ett sätt som är omöjligt idag. Men, det är fortfarande inte så att det vi ser hända där är någon utveckling mot fascism, snarare tvärt om. Även om Ukip är ett populistiskt parti (vad begreppet populism egentligen fylls med) så är kult av en karismatisk ledare inte ett utmärkande drag (utom i den svenska vänstersinnade mediafloden). Nationalistiskt, kanske, troligen, men knappast ultranationalistiskt.

Det finns flera partier i olika länder i Europa som kan rankas som nationalistiska och invandringsskeptiskt sinnade, men det gör dem inte till fascistiska, utom om man följer det kommunistiska språkbruket. Naturligtvis är det en utveckling som kan ske rätt snabbt, vad som gäller idag kanske inte gäller i morgon, men av vad vi kan se idag är det förmodligen bara Ryssland som ligger nära fascismen i Europa. Undantaget då alltså svensk media - även Henrik Arnstad är politisk journalist på vänsterkanten - och svenska vänsterpolitiker som föredrar att ropa på vargen och hålla sig till den gamla sovjetiska öststatsdefinitionen av fascism. Jag läste i en krönika häromdagen att jag kan vara fascist utan att ens veta om det själv. Då har man en oerhört kreativ tolkning av fascismen.