Sverige är ett i grunden socialistiskt land, ett av de sista i världen, där hela det politiska spektrumet finns inom ett smalt område långt till vänster. Det finns inget "etablerat" parti som har en agenda som ligger speciellt långt bortom den socialistiska verklighetsbeskrivningen. I detta politiskt tämligen extrema land är det inte förvånande att statstelevisionen och statsradion är vänster. I ärlighetens namn måste då också sägas att denna socialistiska stat har lyckats ganska väl med att förse befolkningen med välfärd under det senaste dryga halvseklet. Det totala haveri vi såg inom östblocket före 1990 har vi blivit förskonade från. Så sett har det som kallas "blandekonomi" varit rimligt framgångsrikt.
"Borgerliga" svenska intellektuella, som Fredrik hänvisar till är bara borgerliga i en svensk kontext. I princip alla andra länder hade troligen räknat in dem bland de vänsterintellektuella så länge de håller sig till den idétradition de argumenterar inom. Det finns i stort sett ingen i Sverige som står för ett renodlat konservativt eller libertarianskt alternativ. Ingen ledande politiker eller opinionsbildare i alla fall. I Sverige processas allt genom en socialistisk diskurs, anpassas efter överideologins krav och spottas ut som olika editioner av socialism. Alternativ till detta framhålls gärna som avskräckande exempel, eller omnämns med prefixet tok-. Inget parti argumenterar för att samhället skall dra sig tillbaka och det offentliga åtagandet minska mer än högst marginellt.
Naturligtvis kan jag tycka att det hade varit trevligt om det politiska samtalet i Sverige hade varit aningen bredare än det nuvarande hårklyveriet där partier försöker blåsa upp diminutiva skillnader i det socialistiska högskattesamhällets hantering av resurser till orimliga proportioner. Visst hade jag velat se något parti argumentera för ett renodlat libertarianskt alternativ, med en minimal stat som mål, och ett konservativt alternativ i linje med konservativa partier i andra länder. Men, att argumentera för att Public Service skall leva upp till en opartiskhet bortom det socialistiska enhetsuppdraget är aningen orimligt. Opartisk betyder inte opolitisk.
Public Service är en socialistisk tanke och ett vänsterprojekt, att det skall finnas ett statligt uppdrag att förmedla underhållning, nyheter, vasalopp och melodifestival. Det finns inget naturgivet i detta, och det kan lösas lika väl av privata aktörer. Man skall då ha i åtanke att privata alternativ på eterburet mediaområde var enligt lag förbjudet till helt nyligen, och det fanns till och med en strävan inom socialdemokratin att förbjuda parabolantenner för att begränsa människors möjligheter att ta emot kanaler som inte var godkända av staten. Nu blev det inte så, och idag har vi en vildvuxen flora av kanaler att välja mellan, och en än mer vildvuxen flora av internetsajter, seriösa likväl som oseriösa. Grunden till Public Service förblir dock att staten och socialdemokratin har ett intresse av att styra vilken information som ges till befolkningen. Att detta skulle kunna bli opartiskt är inte särskilt troligt vare sig på kort eller lång sikt.
Finns det då ett övergripande skäl till att ha Public Service kvar, trots dess status som vänsterprojekt och socialistisk propagandakanal? Jag har ett val i om jag vill titta eller ej även om jag inte har ett val när det gäller att betala för propagandan - det är jag enligt lag skyldig att göra. Dessa kanaler sätter agendan, styr det politiska samtalet och tillhör det där skrået som kontinuerligt ser till att socialdemokratins problemformuleringsprivilegium upprätthålls. Utan Public Service hade vi sannolikt sett att opinionssiffrorna för (s) hade sjunkit en bit till. Om det är önskvärt eller ej? Det är aldrig bra att en politisk rörelse blir så totalt dominerande som socialismen blivit i Sverige och det politiska samtalet hade förmodligen blivit mer dynamiskt om den järnhand ps lägger över etermedia hade försvunnit.
Det hade å andra sidan förmodligen inte varit bra om en libertariansk rörelse av internationellt snitt hade blivit så dominant heller säger jag mest för "damage reduction". Vi behöver i alla händelser fler libertarianska tankar i beslutsprocesserna. Staten är ingen bra företagare eller åsiktsmaskin.
Vi har ett samhälle som har förändrats enormt mycket under det senaste kvartsseklet. Efter östblockets fall och EU-inträdet har även Sverige öppnats mot omvärlden på ett sätt som var fullständigt otänkbart på åttiotalet. Om förändringen kommer att fortsätta i en positiv riktning, med mer frihet och större möjligheter, eller om pendeln svänger tillbaka mot det gamla slutna vet jag inte, men förhoppningen är naturligtvis mer frihet och större öppenhet. Att det sedan kanske skulle betyda att det intellektuella utrymmet för Public Service skulle minska eller försvinna skulle åtminstone inte jag finna vara värt att gråta över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar