Varför gör ni inte som vi säger ...

... vi har ju berättat hur det ÄR

Jag hade nästan tänkt att sätta underrubriken "En historia om socialdemokratisk hegemoni" men struntar i det. I alla händelser handlar det om problemforumleringsprivilegiet igen, och hur det blev så här. Jag gör inte anspråk på att sitta inne med hela sanningen, långt ifrån, och missförstånd kommer säkert att förekomma i en sådan här text, men den handlar om Landet Lagom och det socialistiska högskattesamhälle vi tar för fullständigt naturligt.

Det handlar också om att problemformuleringsprivilegiet är intimt sammanbundet med ett sanningsprivilegium. Det som kan framhållas då är bristen på statiskhet i detta. Sanningen förändras i takt med att problemformuleringen förändras och det är enbart socialdemokratin som har privilegiet att förändra den. Det är därför som Stefan Löfven kan börja med att hävda att det inte finns något tak i det svenska flyktingmottagandet för att några månader senare förändra problemformuleringen och den tillhörande sanningen till den raka motsatsen. Det är inget problem förrän socialdemokratin säger att det är ett problem, och sanningen knuten till detta ("det finns inget tak" kontra "taket är nått") kan då utan hinder förändras till sin spegelbild. Försöker sig någon annan på att förändra problemformuleringen kommer det inte att lyckas eftersom varje försök aktiverar alla de opinionsbildare som är stöttepelarna i privilegiet. Det handlar alltså inte alls om hur stort eller litet socialdemokratin är i opinionen, eller hur stödet förändras i valen utan i vad mån man lyckas entusiasmera tyckonomerna. Hittills har det aldrig varit ett problem för socialdemokratin, oavsett hur majoritetsförhållandet sett ut i Riksdagen. Socialdemokratin har ett närmast obegränsat stöd i tyckonomiskrået.

Det finns inget offentligt system som straffar den som avviker, men informella strukturer är strikta. Det där som kallas mediedrev och utfrysning drabbar i vissa fall snabbt och hårt. Det finns åsikter man inte får torgföra om man fortfarande skall tas på allvar eller befinna inne i värmen. I dagens värld är det svårare att hantera detta eftersom Internet är en i princip obegränsad arena för den med avvikande åsikter och som inte hade fått en plattform att agera från före sekelskiftet. När plattformarna har flyttat ut på nätet går de inte att kontrollera längre, och det skapar frustration hos de styrande, och kan utnyttjas inte bara för godkänd opinionsbildning utan även för den som är luddig i kanterna. För att sätta gränser för medborgare börjar man propagandamässigt skapa murar och hinder genom att kalla vissa media för exempelvis "hatsajter" där det egentliga syftet är att få människor att inse att åsikterna som förs fram där är inte godkända av det offentliga Sverige. För tio-femton år sedan kallades samma sajter för "alternativ media", en benämning nämnda sajter helst använder själva än idag, medan traditionell media mer och mer har övergått till att använda begreppet "hatsajter".

Om jag saxar ur uppslagsordet Alternativa medier i Wikipedia så finner jag följande beskrivning:

Exempel på alternativa medier enligt en av de gängse definitionerna är däremot Indymedia, ett globalt nyhetsnätverk som vem som helst kan publicera nyheter i och som har sitt ursprung i protesterna mot Världshandelsorganisationen WTO:s toppmöte i Seattle 1999. Här tar man inte bara kontroll över innehåll utan även hur det framställs. Genom att använda sig av en så kallad öppen publiceringsform så bjuder Indymedia in personerna som besöker hemsidan att skriva och publicera sina egna nyheter. Besökaren uppmanas på detta sätt att bli skribent och genom detta utmanas det symboliska maktförhållande som är inlindat i medieringen, ( makten över representationen och makten över informationen). 

Ytterligare exempel på alternativa medier kan vara fanzines och undergroundpress; piratradio och videoaktivism; bloggar och medborgarjournalistik på nätet. 

Medieteoretikern Leah Lievrouw menar att Wikipedia tillhör en genre av alternativa medier som manifesterar en utmaning av ämnesexperters roll och särskilda ställning som auktoriteter på kunskap, och även ägandeförhållandet och den traditionella kontroll som funnits av information och medieinnehåll.

Bland denna flora av åsikter som publiceras finns naturligtvis en del som befinner sig i den zon där politiska ytterkantspartier använde stencilerade blad på sjuttiotalet. De omfattas också av yttrandefriheten, även om det verkar som om många idag vill avskaffa den för misshagliga åsikter. Skillnaden mellan nu och förr är inte budskapet utan hur många som nås och hur snabbt. Det är ingen grund för att inskränka yttrandefriheten.

Yttrandefrihet behövs inte för den som håller med makten. De åsikterna får alltid framföras. Inte ens Nordkoreas ledare har något emot den som håller med honom. Yttrandefrihet gäller alltid den som har avvikande åsikter, ju mer avvikande, desto viktigare är det - även kommunister och nazister omfattas av den. Det är inte straffbart att tycka om Jan Myrdal eller Sven Wollter, gå på konsert med Röda Bönor, lyssna på Joddla Med Siv eller Ultima Thule, ha allmänt dålig smak, dricka hemkört brännvin med sockerdricka, tycka om tavlor med gråtande barn från Kiviks Marknad eller dansbandsmusik heller (alldeles oavsett att alla grejerna är lika förkastliga fast på olika sätt).