PK, finns det?

En politiskt inkorrekt text om PK

Jag ser ofta i debatten PK och prefix och suffix kopplade till detta. Bokstäverna skall uttydas Politiskt Korrekt och det känns som om befolkningen är indelade i två grupper - de som bestämt hävdar att det existerar och de som lika bestämt, eller ännu mer bestämt, hävdar att det inte existerar. Sedan finns naturligtvis även jag, som alltid har metatankar om allt. "PK finns" är för mig en utsaga som kan verifieras eller falsifieras, "finns PK" är för mig en fråga som kan besvaras jakande eller nekande, men det finns inget av den laddning jag tycker mig uppleva i tidens upphetsade debatt om begreppet.

Antingen finns det ett utrymme i debatten som är politiskt korrekt eller också finns det inte det. Jag är inte riktigt säker på vad de som förnekar att det finns egentligen vill säga, för samtidigt med sin förnekelse argumenterar de på ett sätt som gör mig övertygad om att begreppet verkligen finns. Det motsatta är också giltigt, att de som hävdar att begreppet äger giltighet driver sin argumentation på ett sådant sätt att jag ifrågasätter om det verkligen finns. Inte helt enkelt det där.

Först och främst, vad är det som avses med begreppet, egentligen. I vissa fall kan jag ana en antiintellektuell nyans, att var och en har rätt till sin sanning, men det är orimligt att hänföra historiska sanningar till politisk korrekthet. Det är inte PK att hävda att påven är katolska kyrkans överhuvud, att Dalai lama är tibetan eller att Finland är självständigt. Det är sanningar, men aktuell sanning och PK kan inte vara samma sak. Det finns mängder med sanningar som inte är politiskt korrekta, som inte har någon sådan komponent.

Politiskt korrekt är något jag tolkar som att det har en ideologisk del, vilket då även kan gälla naturvetenskap. Det kan vara PK att hävda att universum börjar med Big Bang, eftersom man i detta uttalande negerar den bibliska skapelseberättelsen. Man rör sig alltså från ett oproblematiskt registrerande av enkla faktum ("det är 8°C idag") mot ett laddat fält av åsikter och metafysik ("Jesus lever").

Det som är vanligast i den svenska debatten idag, när det gäller att kasta PK i ansiktet på varandra, är när debatten handlar om invandring, främlingsfientlighet, HBTQ och liknande områden där absolut och odiskutabel naturvetenskapligt och matematiskt verifierad kunskap knappast finns.

Min ingång är att det är självklart att det finns politiskt korrekta ingångar givet den hantering som är frekvent förekommande i den svenska riksdagen. Samtidigt kan jag fånga upp en underton av att det politiskt korrekta är det som de andra partierna, exkluderande SD, står för. Varför inte V också exkluderas är för mig en gåta. Eller, det var så för ett år sedan. Senare har den svenska politiken på vissa av dessa områden förändrats, men innehållet i det "politiskt korrekta" verkar inte alls ha förändrats, vilket än mer får mig att fundera runt begreppet som sådant.

Det skall, naturligtvis, vara omöjligt att beslå den "politiskt korrekte" med lögn. Underförstått att motståndaren alltså ljuger. När jag tittar på argumentationen är det tämligen tydligt att "lögn" och att "undanhålla delar av sanningen", ibland till och med större delen av sanningen, är närbesläktade, men den politiskt korrekte utnyttjar oftast undanhållandet av sanningen som en ersättning för lögnen. Å andra sidan är det en teknik som den politiskt inkorrekte också försöker utnyttja ibland, med mer blandat resultat.

Sverige är vidare ett tydligt socialistiskt land, där den socialistiska världsbilden hos befolkningen ligger som en bas i all politisk verksamhet. Det är ytterst få gånger som något parti rör sig bort från den socialistiska mittfåran i det politiska livet eftersom man (troligen med rätta) tror sig om att bli hårt straffad av väljarna om man gjorde det. Det politiska mittfältet i svensk politik ligger ganska långt till vänster i ett internationellt perspektiv, och vänstern äger också problemformuleringsprivilegiet i landets offentliga debatt. Allt som ligger vid sidan av detta vänsterinriktade problemformuleringsprivilegium kan nog i stor utsträckning sägas vara politiskt inkorrekt.

Det är PK att tala om "skattehöjningar för höginkomsttagare" men inte om att "man skall kunna få vård utifrån vad man har råd med". Skolan skall vara "lika för alla" och inte "bättre för de som har möjlighet att betala mer". Samtidigt med detta sysslar "högern" med småjusteringar i marginalen, men ändrar inte, och har inga planer på att ändra, i det socialdemokratiska samhällsbygget med höga skatter och offentligt finansierade åtaganden i människors vardag. Att överlämna makt till individer är inte aktuellt, vare sig nu eller senare, oavsett om det sitter en "rödgrön" eller en "brandgul" regering och styr, och ett "samhälle som det amerikanska" är en skräckvision för en överväldigande majoritet. Så, utifrån denna världsbild finns det en definitiv "politiskt korrekt" verklighetsbeskrivning med rötter i socialdemokratin och i vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Nå, men är det då verkligen detta som avses när det talas om "PK-media", "PK-maffia" och liknande? Min tolkning är att det är skilda saker. När det talas om "PK" på det här sättet så handlar det mer om att man vill föra fram sin åsikt (ofta rasistisk eller homofob, ibland båda samtidigt) oemotsagd. Så fungerar inte ett offentligt samtal. Om jag för fram en klassiskt liberal tanke förväntar jag mig mothugg, inget konstigt med det eftersom tanken strider mot det socialistiska samhällsbygget, och därmed mot det politiskt korrekta. Men det är en del av den liberala demokratins grunder och inte det minsta märkligt. Konstigt blir det när en önskan om att fakta skall presenteras blir misstänkliggjord som främlingsfientlig. Nej, det är inte politiskt inkorrekt att begära fram fakta. Det är grunden för att kunna ta bra beslut. Det är heller inte PK att vägra att leverera de fakta som finns. Det är kanske korkat. Det är möjligen ett brott mot offentlighetsprincipen. Det är, däremot, inte politiskt korrekt. Det är möjligen att luras utan att ljuga, vilket kanske även det borde betecknas som politiskt inkorrekt i ett demokratiskt samhälle.

Då kommer vi till nästa fråga rörande det politiskt korrekta, om det finns något hinder för att framföra sanningen, om sanningen i sig kan vara farlig för den diskussion som förs i ett samhälle som vårt, och det kan den naturligtvis vara. Att sträva efter sanning i varje läge kan vara att sträva efter ett samhälle som faller samman. I varje läge har staten ett våldsmonopol den måste upprätthålla, oavsett att detta innebär att sanning är ett glidande begrepp. Om staten tappar sitt våldsmonopol är anarkin hotande nära. Staten strävar i nuläget inte efter att upprätthålla våldsmonopolet, det ligger, för stunden, långt utanför det politiskt korrekta att göra eller framföra (även om socialdemokratin börjar ändra sig, åtminstone lite i marginalen) vilket jag, med min liberala grund, finner tveksamt. Våldsmonopolet, den s.k. nattväktarstaten, är grunden för samhället vi lever i. Allt annat är fluff ovanpå. Stater där man inte lyckas med att upprätthålla våldsmonopolet utvecklas ofta till extremt våldsamma områden.

Sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen är en illusion. Världen är subjektiv, och diskussioner om det politiskt korrekta landar i subjektiva åsikter. Befinner sig något utanför vänsterns problemformuleringsprivilegium kommer de att aktivera en flod av skribenter som på olika sätt försöker tvinga bort den misshagliga åsikten. Det är det som menas med "problemfomuleringsprivilegium". Det är inte politiskt korrekt, eller inkorrekt, men det är det som de som talar om "PK-maffia" etc menar. Det är inte "PK", det är bara "så det funkar" i ett demokratiskt samhälle. Ta över problemformuleringsprivilegiet så löser det sig, annars inte. Samma sak gäller sjukvård för rika, skolor enbart för akademikerbarn, repatriering av invandrare, dödsstraff och alla andra frågor där "sjuklöverpartierna" och "sjuklövermedia" håller sig till det problemformuleringsprivilegium som finns inom "arbetarrörelsen" i Sverige, alldeles oavsett att den krympt till en skugga av sitt forna jag.

Har jag någon egen åsikt då? Är PK bra, dåligt eller överskattat? Jo, det behövs någon form av överenskommelse på samhällsnivå för att få det offentliga samtalet att fungera. Det är förkastligt om denna (troligen formella) överenskommelse påverkar yttrandefriheten som trots allt är grundlagsfäst. Jag upplever att det finns en pressetisk överenskommelse om vad som är OK och inte, och mycket av den debatt som finns om PK handlar om att det finns media, främst på Internet, som inte håller sig till denna överenskommelse (fullt naturligt, det har inte deltagit, var inte inbjudna och behöver därmed inte förhålla sig till detta).

Etablerad media och etablerade politiker har dessutom ett stigmatiserande språk mot de som befinner sig utanför problemformuleringsprivilegiet (och ett godhetsanspråk på de som befinner sig innanför), vilket gör att man förstärker känslan av uppror och kan därmed medverka till att åsikterna drivs åt ett ännu extremare håll. Observera att detta inte gäller rasisthögern, utan lika mycket den identitetsvänster och den islamism som heller inte kan förhålla sig till olikheter. Fundamentalistisk kristenhet är vi ju rimligt förskonade från, men de ligger också utanför i den mån de finns.

Man har sysslat med stigmatiserandet i några decennier nu, och jag vill bara fråga: Hur tycker ni att det har gått? Jo, man kan fortsätta att tala om "rasister" (och andra liknande benämningar) med gradvis allt högre röst, men har verkligen de stigmatiserade försvunnit ut i periferin? Är det kanske dags att börja fundera på att lägga om strategin, eller vill ni fortsätta att göra samma saker i morgon som ni gjorde igår i den vilda förhoppningen att det skall bli ett annat resultat då? Är inte risken uppenbar att ert eget beteende gör att ännu fler blir stigmatiserade och försvinner ut till den extrema högern eller vänstern?