Pengarna eller välfärden

Från dagens Facebookflöde kommer de här två lästipsen, tillsammans.

Finns det ett samband, eller var det slumpen som gjorde att just de här två rubrikerna kopplades ihop i mitt flöde? Det vet jag inte, men så mycket vet jag att pengar är en ändlig resurs i samhället. Det räcker inte till allt, och man kan inte överkonsumera en sak utan att det drabbar något annat. Det går inte att skylla brister inom polisen, militären, socialtjänsten och pensionerna på migrationen, men utan kostnaderna för migrationen hade det funnits mer pengar till polis, militär, socialtjänst och pension.

För vissa är den slutsatsen renodlat rasistisk, för dem är det självklart att alla vi skall avstå från välfärd för att andra skall få det bättre, för andra är frågan bisarr eftersom vår välfärd gör att vi kan generera ett överskott som andra kan få del av.

Ur en renodlat liberalt perspektiv, där den osynliga handen styr, är det inte något problem. Öppna gränsen, se till att polis och militär fungerar och ha vissa lagar och regler som styr företagandet (ganska få, som går ut på att företag skall betala skatt så att staten kan sköta sitt nattväktaruppdrag). Låt resten sköta sig själv. Sjukvård, skola, transport, arbetsmiljö - allt löses som privata initiativ. Statens åtagande bortom den starka nattväktarstaten i detta scenario är obefintligt. Vi är inte vana vid att ha den fullständiga friheten detta ger, men det är en samhällsmodell som är tänkbar.

En annan samhällsmodell är den där alla får exakt vad de har behov av. Staten styr allt, alla får kuponger för att köpa mat, eller rent av mat levererad vid dörren, husrum förmedlas av staten som även äger allt som kan produceras. Ingen kan få mer än nödvändigt, men ingen kan hellre få mindre än nödvändigt. Den totala repressionen för att upprätthålla detta system torde bli rätt omfattande, men det fungerar. Det också. Mängden initiativ av medborgarna torde bli lågt, det är staten som står för initiativen, och inget kommer att hända utöver det staten bestämmer.

Två samhällsmodeller, två ytterligheter, båda tänkbara. Den totala friheten kontra den totala ofriheten.  Det finns naturligtvis de havererade staterna också, de som inte lyckas upprätthålla ens en nattväktarnivå på stat, där milisgrupper strider inbördes och milisgruppernas regeringar inte kan komma överens om vem av dem som är regering, men de kan vi lämna därhän just nu.

I den totala frihetens rike finns det de som går under för att de inte klarar av att upprätthålla sin status, i den totala ofriheten finns det de som går under för att de inte klarar att underordna sig. I mellanmjölkens rike har vi självklart valt mellanmjölksalternativet. Mellanmjölksalternativet ger också upphov till intressekonflikter. Pengar räcker inte till allt, inte i mellanmjölkens rike heller.

OM vi skall sänka välfärden för alla är det naturligtvis de som redan har minst marginaler som blir först drabbade. Det är inte något som är konstigt med det. Det konstiga uppstår när man gör rubriker runt det, eller om de politiker som genomförde försämringen agerar som om de blev förvånade över att det blev en försämring. Höjda bensinpriser, höjda konsumtionsskatter, sockerskatter, energiskatter, allt sådant drabbar den som redan har minst. Ur fördelningssynpunkt är skattehöjningar en katastrof för ekonomiskt svaga grupper men en axelryckning för de med höga inkomster.

Problemet är pedagogiskt. Fördelningen av de begränsade ekonomiska resurserna görs av regeringen i höstbudgeten. Vill man ha till stånd större förändringar finns val vart fjärde år, nästa gång den 9 september 2018. I övrigt är det regeringen som bestämmer vem som skall ha vad. Vill man ge mer pengar till pensioner, försäkringskassa, militär och polis måste, per definition, andra områden få mindre pengar. Idag är det tämligen uppenbart att pensioner inte är ett prioriterat område, och har inte varit sedan pensionsuppgörelsen på nittiotalet.

Pension och pensionärer betraktas som en belastning för samhället, och ju senare i livet människor går i pension desto fler kan vi ta om hand som av andra anledningar inte arbetar. Otvivelaktigt är det så att medellivslängden ökat, men knappast beroende på att vi är yngre högre upp i ålder. Riktigt så fungerar inte genetiken. Medellivslängden ökar för att sjukvården sett till att fler överlever sjukdomar som var dödliga tidigare. Alla andra tillstånd uppstår fortfarande vid samma åldrar som tidigare, och demens tenderar snarast att krypa ner i åldrarna. Politik är konsten att prioritera mellan olika skäl som upplevs som ömmande.