Amerikansk politik

Presidentvalet är en månad bort. Hillary eller Donald?

Presidentvalet närmar sig och Donald Trump och Hillary Clinton representerar Republikanerna respektive Demokraterna. Det finns säkert någon oberoende kandidat också, men som vanligt kommer de knappast att göra något avtryck. Det är Donald och Hillary det handlar om.

Följer man svensk medias rapportering är det givetvis inte ens ett val. Varje begåvad människa inser naturligtvis med bedövande klarhet att Hillary Clinton spelar mot öppet mål och att GOP redan har straffat ut sig själv genom att låta ett stolpskott till felrekrytering företräda partiet. I nästa andetag förstår media inte alls varför opinionssiffrorna trots allt är tämligen jämna. Anledningen är delvis vänsterns problemformuleringsprivilegium i Sverige, men också att Trumps framtoning inte är fullt lika problematisk där som här.

De politiska journalisterna har samma svårighet att förklara varför inte Sverigedemokraterna raderas ut efter alla de skandaler som sagda journalister grävt fram, även det utgående från vänsterns problemformuleringsprivilegium. Att det, här likväl som där, finns en stor grupp som inte accepterar det privilegiets överideologiska ställning har man svårt att förhålla sig till. Situationen i USA är alltså annorlunda, men likartad. Det finns en kandidat där man i svensk media har svårt att förklara varför människor sympatiserar med åsikterna eftersom ingen svensk journalist med självaktning gör det (eller erkänner offentligt att man gör det).

Problemet, som glider förbi på apotekets glidmedel, är att Hillary Clinton inte är särdeles populär i USA. Att hon är Demokratisk kandidat och dessutom, som grädde på moset, är kvinna är tillräckligt för att svensk media skall tycka att hon är självklar som president. De åsikter som GOP står för är så gott som alltid förkastliga. Samtliga svenska tidningar hade nog kunnat sätta "Feel the Bern" på framsidan i våras, för första gången någonsin fanns det en sosse av europeiskt snitt (eller, ja, nästan i alla fall) att älska i det amerikanska valracet. Att sossarna inte är något självklart val längre här heller var knappast uppe på dagordningen.

Men The Donald då? Jo, han är så inihelvete osvensk att det gör ont. Han står för allt som inte ingår i svenska problemformuleringar, är en pubertal och vulgär machobuffel som upplevs som gravt glappkäftad och utan intellektuell förmåga. Hur utgången av valet blir har vi idag ingen aning om och spekulationerna utifrån svenska problemformuleringar känns inte intressanta. Trots det är det sannolikt att han går hem i Redneck County, i konservativa kretsar och i den kristna mellanvästern.

Som helhet tvingas jag nog tyvärr konstatera att den här valrörelsen verkar utgöra ett svårunderträffat lågvattenmärke i att hålla en genomgående låg nivå på debatten, från båda sidorna.

Det är lite som spekulationerna om vem som tar vem i svensk politik efter nästa val. Fullständigt poänglösa med tanke på att vi inte har en aning om valutgången, och beroende på den kommer möjliga konstellationer att variera. Att skapa fantasier om framtida regeringar beroende på opinionsmätningar två år före valet är meningslösa eftersom vi inte ens vet vilka partier som sitter i riksdagen efter valet, än mindre något om styrkeförhållandet mellan partierna. Samma sak gäller The Donald. Han är inte president ännu, men han kan mycket väl bli det, oavsett svensk motvilja. Vi är inte tillfrågade och har inget inflytande, men OM han skulle bli världens mäktigaste man har vi en nationell utmaning i att försöka förstå varför...