När man tittar på den offentliga debatten idag verkar det som om precis allting är partipolitik och följer de gamla vanliga linjerna i svensk politik. I vissa fall är det naturligtvis sant, mycket är politik även om vi inte tänker på det som så. Just nu är det Covid-19 som är på tapeten, där den svenska hanteringen, lagstiftningen och myndighetsmodellen försvaras med näbbar och klor, inklusive härskartekniker, av de som rent generellt stödjer regeringen, medan de som är allra mest kritiska mot den svenska hanteringen är de som också är allra mest kritiska mot regeringen. Sådana som jag, som ligger någonstans mittemellan hänförs till antingen det ena eller andra lägret beroende på vem det är som diskussionen förs med. Svart eller vitt. Nyanser eller gråskala godkänns inte.
Även om jag vet att en utredning om vad som gått fel i den svenska hanteringen kommer att bli politiskt färgad (opolitiska utredningar är en dröm att stilla bedja om, men kommer aldrig att inträffa) önskar jag ändå en ordentlig genomlysning så fort som möjligt. Den borde, egentligen, vara genomförd redan så att vi hade haft möjlighet att åtgärda de brister som medfört att vi har mer än tio gånger så hög dödlighet som våra grannländer. Men politik är det, regeringstrogna vill inte se en utredning förrän om ett år och vill inte se något resultat förrän efter valet, självklart. Det kan ju vara så att det som blir uppenbart är brister i regeringens hantering, och det vill de självklart inte skall komma fram så att det påverkar valrörelsen och eventuellt valresultatet.
Jag då? Jo, tackar som frågar. Jag är kritisk mot de höga dödstalen, men vet inte vad de beror på, alltså vill jag ha en utredning nu, som presenterar sina slutsatser snarast, så vi kan åtgärda dem snarast. Det kan vara saker som går att åtgärda på kort varsel, och de sakerna bör vi i så fall åtgärda omedelbart. Jag skyller inte på regeringen, det kan lika väl vara att svensk lagstiftning inte tillåter att vi agerar på annat sätt, och då måste vi naturligtvis börja justera lagstiftningen så den fungerar bättre. Och så vidare. Jag är kritisk, men anser inte att det går att hålla någon (enskild, myndighet, minister eller regering) ansvarig just nu. Vi behöver en utredning.
Andra saker, många saker i samhället är mera självklart politik, som pensioner, lagstiftning med mera, men det finns saker som kanske inte är lika uppenbara. En sådan sak är äldres datorvana. I takt med att samhället snabbt digitaliseras lämnas också många äldre på efterkälken i allt högre takt. Jag har mött många, även sådana födda på sextiotalet, som inte klarar av att använda en dator, som inte kan språket, som inte vet vad man skall göra eller hur man skall göra det, och som är rädda för att förstöra något bara genom att trycka på en knapp. Dessa individer får allt svårare att klara sig själva, och om det inte finns några barn som kan hjälpa till så är de prisgivna.
Men hur kan det vara politik? Det är samhällets skyldighet att skapa inkludering och möjligheter för samtliga medborgare. Det är inte samhällets rätt att åldersdiskriminera på grunden att man inte längre klarar av eller har råd med dator och internetförbindelse. Samhället måste fånga upp den åldersdiskriminering som sker och se till att skapa strukturer så att man kan undvika den. Ibland fungerar det, jag blev vid ett myndighetssamtal för något år sedan tillfrågad om jag hade tillgång till dator och om jag klarade av att utföra det de sade, men det tillhör tyvärr undantagen. De utgår, ofta säkert med all rätt, från att alla klarar av och om man inte klarar av så frågar man. Det menar jag är fel ingång. Det bör vara obligatoriskt att fråga innan man går igenom mer eller mindre komplicerade tankefigurer med människor. Det är inte bara oss äldre det gäller utan även alla med en kognitiv funktionsnedsättning eller språkliga brister. Många blir generade om de inte förstår vad som sägs och skäms för att fråga.
Det kontantlösa samhället är en annan sådan sak som många äldre har svårt med. Jag stod i affären häromdagen och hörde när en annan senior medborgare inte förstod kassapersonalen när de sade åt honom att blippa kortet så han kunde slippa att knappa in den kod han hade glömt. De hade lika gärna kunna tala swahili, det hade varit lika begripligt för honom. När samhället rusar iväg och är entusiastiska över den nya tekniken så finns det en skyldighet hos den tjattrande klassen att hålla emot, och att framför allt se till att även äldre, invandrare utan svenskkunskaper och de med kognitiva funktionshinder kan vara en del av samhället. Dels kan man göra det genom att säkra att det finns tillgång till kontanter i samhället, men också att tekniska lösningar inte skall vara det enda sättet. Samhället kan inte kräva av medborgare att de ska kunna använda mobila tjänster, eller att ha tillgång till tekniken för att kunna använda dessa tjänster.
För tjugofem år sedan sjösattes en satsning som hette Datortek, vars syfte var att ge de som saknade datorvana och var drabbade av ungdomsarbetslöshet grundläggande förståelse av vad de kunde göra med en dator. De människorna är i femtioårsåldern idag, och det riktade sig dessutom bara till de som var arbetslösa på nittiotalet. De jag talar om är de som tillhör en äldre grupp, de som kanske aldrig varit intresserade av teknik och som aldrig använt en dator. Jo, det finns sådana, och de blir fler och fler ju äldre gruppen man tittar på är. Det man kan befara i spåren av Covid-19 är att fler och fler personliga möten, oavsett vad det än gäller, kommer att ersättas av skärmkontakter. Det måste vara samhällets skyldighet att rusta de utsatta grupperna för att kunna klara detta på ett så bra sätt som möjligt. Det kan inte vara ett uppdrag för pensionärsorganisationer. Dels är alla inte medlemmar i PRO eller SPF Seniorerna, dels är det inte alla föreningar som har något som är tränad i att undervisa äldre i datoranvändning och telefonanvändning. Ytterligare lök på denna lax så gäller utmaningen alltså även de med kognitiva funktionsnedsättningar och med bristfällig språknivå.
Så, är äldres datorvana politik? Ja absolut, eftersom samhället i allt högre takt kräver av även våra äldsta, språkligt svagaste och förståndsmässigt klenast utrustade att hänga med på ett teknikutvecklingståg som accelererar i ett svindlande tempo. Även teknik som var het och modern för tio år sedan är nära stenåldersnivå idag, det här är något som måste satsas på kontinuerligt för att säkerställa att alla hänger med på det nya. Ett elitistiskt samhälle som bara fungerar för skärpta akademiker i trettioårsåldern är inte eftersträvansvärt för någon. Men det kostar att skapa tillgänglighet, och det är där politiken kommer in. Problemet måste uppmärksammas, strukturer skapas för hur man åtgärdar det, pengar tillföras för att man skall ha råd att åtgärda det. Det är inte något som kan lösas av frivillig gratisarbetskraft. Det behövs en digital tillgänglighetsreform, och det snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar