I dagens Aftonbladet har Anders Lindberg gjort en analys av den ickestundande regeringskrisen som inte utgår från det klickgenererande. Kudos till det. Sedan att hans syn på vad som händer avviker från min är en annan sak. Jag är ytterst sällan överens med Anders Lindberg om någonting över huvud taget. Det jag tycker är positivt är hans analys utan att ta till klickgenererande katastrofscenario.
Sedan tycker jag (jo, tycker - politik är tyckandets och tjattrandets ädla konst, även när man tittar på det utifrån. Den som vill ha objektivitet får hålla sig till matematik och fysik) att han landar inte så lite fel i sin betraktelse över MP som ett mittenparti. Min bild av det nutida MP är ett parti som är fast förankrat i vänstern, men som i vissa lägen är opportunistiskt pragmatiskt. Kan de få igenom sin politik genom att samarbeta med borgerliga partier så gör de det. Det gör dem inte till ett mittenparti. I mina ögon är den mest trolige MP-väljaren någon som väljer mellan att rösta på V och MP, inte en vars håg står till L eller C. Är man borgerlig, migrationsvänlig och miljömedveten är C det mest troliga alternativet, inte MP.
Utvecklingen av det politiska landskapet är organiskt, och partier genomför hela tiden positionsförflyttningar i förhållande både till varandra och i förhållande till opinionen. Den statiska höger-vänster-skalan där partier en gång för alla befinner sig i en viss position är enkel och lättfattlig, men oftast förenklad på ett sätt så att den blir oanvändbar.
För att kunna bedöma "mitten" måste man först välja fråga - alla partier placerar sig olika beroende på vilken fråga det handlar om. Det enklaste är väl frågan om privatisering kontra offentlig förvaltning. Superenkelt. Vänstern består av S+MP+V, högern resten. Det funkar ända fram tills man kommer på att L driver ett förstatligande av skolan, SD ett förstatligande av sjukvården och så vidare. Många sådana frågor spretar eftersom partierna sällan tänkt klart när det gäller konsekvenserna av förslagen och är trygga i sin förvissning om att det kommer att slipas ned i förhandlingar med andra partier.
Stefan Löfven sägs vilja arbeta för att S blir/är ett mittenparti. Det beror väl på var man definierar mitten och vilken fråga man väljer. Någon måste definiera mitten. Det som inte kan definiera är den tillfälliga opinionen i samhället. En fråga är inte "mitten" bara för att flest håller med om den. Vänster eller höger handlar väl till en del om ideologisk renlärighet. Den svenska "högern" definieras av låga skatter och privatisering, den svenska "vänstern" av höga skatter och offentlig förvaltning. Samtidigt finns det rätt många, speciellt på högerflanken, som inte tänkt klart. L är för privata skolor, men driver samtidigt ett förstatligande av skolan. Hur man kan få ihop de två ytterligheterna är beundransvärt om det lyckas. Partiets opinionssiffror visar väl på att det finns problem med att föra ut världsbilden. Det är i alla händelser ingen kioskvältare. Samma problem uppkommer med de som är för en privatisering av vården samtidigt som de vill förstatliga vården. När människor inte förstår vad politikerna klurat ut så kommer inte folk att rösta på dem.
Kompromisser inom ett parti är bra, men inte när det blir så spretigt att ingen förstår vad de säger. Att få två ytterkanter att tycka lika, både i det stora, Riksdagen, eller i det lilla, inom ett parti, är en utmaning som heter duga. Man kan bara titta på L idag, som, trots att det är ett litet parti, helt håller på att slitas sönder av konflikter mellan två ytterligheter, och därmed tankar betänkligt i opinionen. Ingen förstår ju vad de står för längre.
På samma sätt kan man argumentera för att MPs låga stöd i opinionen för ögonblicket bygger på tydlighet snarare än motsatsen. Genom att placera sig till vänster om S som konkurrent till V har de tappat en hel del av de mittenväljare som tidigare kunde tänka sig att rösta på dem. Politik är inget nollsummespel, men det bygger till stor del på att göra sitt alternativ attraktivt för så många som möjligt samtidigt som man behåller sin ideologiska identitet. Tydligen har V lyckats något bättre än MP med det eftersom de är större i opinionen. Jag ser idag ingen större skillnad mellan MP och V, och även om jag inte tänker mig att rösta på något av partierna så skulle jag ha svårt för att skilja på dem vid ett val. I det här fallet betraktar jag mig som "den vanlige väljaren", och kan inte jag se skillnaden utan att specialstudera partiprogram så tror jag inte att skillnaderna är så stora att det påverkar. V och MP är för stunden ekvivalenta på den politiska köttmarknaden. Det är intressant i sammanhanget att MP inte lyckats kapitalisera på det stora intresset och sympatierna för Greta Thunberg.
Anders Lindberg skriver "Feminismen, klimatfrågorna och antirasismen är av tradition vänsterns domän." och så kan det väl vara om man betraktar världen ur ett vänsterperspektiv. Jag håller inte med om att detta skulle vara särskilt definierande vänsterfrågor. Återigen det där med tyckonomi från oss i den tjattrande klassen. Är det något jag definierar som mitten så är det till stor del de här tre frågorna eftersom de samlar sympatier från ett oerhört brett fält av partier. Att överlämna "antirasismen" till stenkastarvänstern gör bara skit för frågan. Antirasism är något som inte skall vara polariserande, och stenkastarvänsterns livsluft är det extremt polariserade. Hur vänsterns svar på extremhögerns NMR kan vara mer accepterat är för mig en gåta. Hade extremhögern ställt till med upplopp på samma sätt som extremvänstern hade militär kallats in. Bara en randnotering - jag sympatiserar inte på något sätt med någon av extremerna.
Demonstrationer är också ett vänsterfenomen i och för sig. Jag har väl alltid sett det som lite märkligt att vänstern demonstrerar mot sig själva när det är vänstern som har makten i landet, men vad som helst som gungar din båt. Demonstrationer för hbtq, feminism och antirasism är egentligen breda och skulle kunna samla stöd från stora grupper, men tenderar att kidnappas av extremvänstern som tar tillfället i akt att i stället föra ut hatbudskap. Det är väldigt sällan vi ser demonstrationer från borgerligt håll. De demonstrationer som förekommer från höger planhalva är extremhögermanifestationer som extremt få sympatiserar med.
Jag länkar till ledaren:
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/K3dqBo/lofven-riskerar-mer-an-regeringsmakten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar