Konsensus och min uppfattning av liberalism

När alla går åt samma håll blir det oerhört svårt att gå emot strömmen. Även om det finns ett talesätt som säger att endast döda fiskar flyter med strömmen så stämmer det bara för fiskar. I ett land som Sverige finns starka krafter som kräver likriktning och att alla skall tycka lika. Att yttra kritiska tankar, att avvika från konsensus, straffas i dagens offentliga debatt. Så har det i och för sig varit under lång tid. I Sverige skall alla tycka lika, oavsett vad det än gäller och massmedia är snabb att hänga på med att starta drev mot företeelser de inte tycker om. Att någon först blir offentligt hudflängd bara för att långt senare bli frikänd i rättegång är regel snarare än undantag.

I dagens läge skall alla hylla en svensk (brist på) coronastrategi som, åtminstone vad man kan se idag, har misslyckats totalt, trots eller tack vare att den totalt avvikit från omvärlden låter jag vara osagt, det överlämnar jag åt en utredning att kolla. Den har i alla händelser lett till fyra gånger fler döda än grannländerna tillsammans (och nej, det beror inte på olika sätt att mäta. Norge, Danmark, Finland och Island har samma sätt att mäta som Sverige, och för lika noggrann statistik). Likt förbaskat blir den, svenska eller utländska, expert som kritiserar strategin hånad, både politiskt och i press. Det är inte epidemiologi utan politik, och den svenska strategin har styrts av politiker som handlingsförlamade sitter på händerna, inte vågar ta egna beslut och som förlitar sig på stuprörsmyndigheter. Denna menlösas förening stiger sedan i opinionen, mer ju fler som dör vad det verkar. Svensk konsensuskultur är obegriplig.

Nej, det här handlar inte om Anders Tegnell. Han är en statlig tjänsteman som gör sitt jobb. Jag har inga invändningar mot honom, Johan Carlsson, FHM som helhet, MSB, Socialstyrelsen et al. Det är regeringens uppdrag att agera, att se bortom stuprören, att väga samman alla faktorer och där brister det. Regeringen har inte levt upp till krav på att balansera olika myndigheter. Man agerar snarare som om det bara handlar om siffror i stället, på ett sätt som jag upplever som ytterst cyniskt. Regeringen fick till och med tillstånd av Riksdagen att införa snabba åtgärder utan att dra det genom Riksdagen först, det räckte om det togs upp där i efterhand. Det tillståndet har inte använts en enda gång på ett enda område.

På samma sätt skall alla ställa sig bakom hbtq. Den som inte går i det tåget blir också hudflängd. Jag, personligen, är positiv till att människor har frihet att finna sin egen väg, oavsett om det gäller att söka sig till en religion eller utforska sin könstillhörighet eller sexualitet. Som liberal måste jag hävda att pluralism inte bara gäller en sida av myntet. Jag måste också hävda att det är helt okej att representanter från vissa partier inte vill gå i pridetåg, att det finns de som med emfas hävdar att det bara finns två kön och att det finns präster som hävdar att de stödjer sig på bibelord när de inte vill acceptera kvinnliga präster. Det kan inte ens kritiseras utifrån min ateistiska utgångspunkt. Man kan argumentera för rättigheter för [sätt in grupp här] och försöka få människor att byta åsikt, men man kan inte kritisera de som inte håller med. Det är åsikter på tyckonomiets område, och för mig, som liberal, är åsiktsfrihet lika viktigt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Jag kan argumentera för min åsikt men inte hindra din, oavsett vad det än gäller. 

Det är religion, inte feminism, om kvinnliga präster/imamer/rabbiner är möjliga att utse, och om religionen inte tillåter kvinnliga präster så går det inte att argumentera för att religionen har fel utifrån en feministisk agenda. Religioner kan bara bemötas utifrån en teologisk utgångspunkt eftersom det handlar om metafysik och inte fysik. Religioner har ytterst sällan rätt, men många människor är religiösa. Som liberal tycker jag att det också är helt okej, liksom att det finns en uppsjö av religiösa sammanhang att välja mellan. Även om jag vet att för religiösa handlar det inte om ett val, så är min utgångspunkt ateism, och jag kan inte på djupet förstå varför man blir religiös eller på annat sätt auktoritetstroende. 

Jag tycker inte om auktoritära religiösa rörelser, men det är enligt samma grundprincip som gör att jag inte tycker om auktoritära politiska rörelser, eller andra auktoritära uttryck över huvud taget. Jag har däremot inget moraliskt övertag när det gäller deras rätt att existera. De får finnas även om jag inte sympatiserar med dem. Det jag kan göra är att argumentera för min ståndpunkt på ett sådant sätt att de inte verkar attraktiva. Att förbjuda saker man inte uppskattar är en paradgren för diktaturer att excellera i. Tyvärr är det tendenser som man ständigt måste vara på sin vakt emot, även i dagens Sverige. Det skall förbjudas allsköns företeelser man inte tycker om, troligen för att det är enklare att driva igenom ett förbud än att omvända en opinion.

I mitt liberala samhälle och min liberala demokrati är det eftersträvansvärt att alla får ha ha åsikter, att föra fram dessa åsikter och att agera på dessa åsikter utan att drabbas av repressalier. Däremot är det ingen rättighet att inte bli bemött. Alla har inte rätt bara för att alla har rätt att tycka, det är väl den stora bristen med kommentarfältskulturen på internet och drevkulturen i pressen. Alla drar igång i samma spår och strör hat omkring sig, på ett sätt som vi vet i vissa fall triggar självmord för den utsatte. Det är tvärt emot det jag tycker är eftersträvansvärt när folk mer eller mindre tvingas till självcensur för att inte drabbas av konsensukulturens vrede.

Självklart skall man följa lagen, men det är helt okej att politiskt argumentera för att lagstiftningen skall ändras på områden man inte håller med, även om det gäller frågor som är kontroversiella. Lagstiftning är antagen av riksdagen, den är inte av Gud utgivna stentavlor. Detta gäller även frågor jag som liberal tycker ytterst illa om och lagstiftning jag i grunden tycker är bra.

Även om rikslikaren i Sverige är socialdemokratin, den måttstock allt värderas mot, så är jag inte överens med det. Jag eftersträvar en liberal demokrati. Sverige blev en socialdemokratisk demokrati under 1960 till 1980-talet, långt ifrån en socialistisk diktatur men med flera drag av de samhällen som fanns i vårt närområde vid den tiden. Det har blivit bättre på vissa områden under de senaste trettio åren, men inte tillräckligt. På många sätt är fortfarande Sverige präglat av monokultur (och nej, jag avser inte etniskt eller ekonomiskt utan åsiktsmässigt). Socialdemokratin har ett fortsatt problemformuleringsprivilegium i Sverige idag trots att de opinionsmässigt minskat i storlek. Om inte S anser att något är ett problem så finns det inte, krasst uttryckt.

Som liberal sätter jag också människovärdet i centrum, oavsett om det gäller stöd för att funktionsvarierade skall kunna leva sina liv på ett bra sätt, barns rätt till en bra skola, rättigheter för alla att älska och gifta sig med vem man vill, att vi skall ha rätt att välja omsorg på äldre dar på samma sätt som vi har valfrihet att välja lunchrestaurang. Eftersom jag är liberal anser jag också att det finns områden där samhället vinner på att vi gör vissa saker gemensamt. Skillnaden mot socialisterna ligger i att jag inte anser att det är speciellt många områden det gäller. Jag är helt enkelt inte överens med de som sätter enhetskultur i förarsätet och försöker förminska liberal pluralitet, oavsett om detta gäller nationalistisk höger eller socialistisk vänster. Min version av liberalism är pluralistisk, inte en lightversion av något annat.