I det här fallet var det bara så uppenbart att förhandlingarna om migrationen skulle bryta samman att jag aldrig riktigt förstod uppståndelsen i pressen (se blogginlägget från den 30 juni, "Miljöpartiet, migrationen och regeringen").
Vi har en situation där en majoritet av partierna i riksdagen står bakom ökad invandring. Att opinionen i befolkningen är tvärt om är, faktiskt, ointressant i det svenska politiska systemet. Vi har representativ demokrati där opinionen, befolkningen, väljer partier en gång vart fjärde år. Mellan de tillfällena är opinionen hos allmänheten fullständigt ointressant. Partierna behöver inte bry sig ett vitten om vad folk tycker. Och nej, det är inget besviket uttryck, jag är "försiktigt liberal" och tillhör inte "den förlorande sidan". Det är blott en beskrivning av hur systemet är uppbyggt.
Man kan argumentera att partier som inte följer folkviljan kommer att ha svårt för att samla tillräckligt stöd i det efterföljande valet, men så enkelt är det inte heller. Partier är, med enstaka undantag, inte några som driver en enda fråga, och när människor bedömer vilka de skall rösta på väger de samman en hel massa faktorer. Dessutom har alltid politikerna trumf på hand, genom att konstatera att om man bryr sig om opinionen är man populist och vindflöjel. Så, opinionen är fullständigt ointressant nu. Det enda som är intressant är de partier som sitter i Riksdagen, och det relativa maktförhållandet mellan dem. Och i det fallet har de migrationsvänliga ett massivt övertag. S+MP+L+C+V är samtliga positiva till ökad invandring. Hur massmedia gick i spinn över att det kunde bli åtstramningar är för mig en gåta.
Det är drygt två år till nästa val, det här kommer inte att ha någon som helst påverkan på det. Långt före valet kommer folk att ha vant sig vid sakernas tillstånd, igen. Hur styrkeförhållandena ser ut i Riksdagen hösten 2022 kan vi knappt ens spekulera om idag, men jag tror inte det kommer att bli någon större förändring. Vi är i ett läge där det fortsatt kommer att bli svårt att bilda en stark regering. Och nej, jag tror inte att SD kommer att vinna speciellt mycket på detta, och M+KD kommer att ha viktigare saker att debattera om än en utebliven migrationsöverenskommelse flera år tidigare.
De som kan förlora, rejält, på detta är (som vanligt höll jag på att säga) L, eftersom de inte verkar kunna bestämma sig för vilket ben de skall stå på. Splittringen internt i det partiet är så stor att jag tror de kommer att få det svårt oavsett vilka frågor som lyfts. Tyvärr kan jag idag inte se speciellt många tecken på att de kan ordna upp interna stridigheter och komma ut med en gemensam linje. Till och med motståndet mot partiledaren hos den flanken som förordade Erik Ullenhag vid partiledarvalet för ett år sedan är fortsatt massivt, och motståndet mot JÖK är också fortsatt massivt hos de som förlorade den striden. Det är i dagens läge två partier som försöker använda samma partibeteckning, ett parti med vänstervärderingar som ser S som en naturlig samarbetspartner, och ett parti som bygger på borgerliga värderingar och samhörigheter och som vill samverka med M. Jag undrar om det kommer att gå upp för dem att det är svårt (läs: omöjligt) att föra ut ett budskap på det sättet. Antingen klyver man partiet och bildar två separata partier som i Danmark (Venstre och Radikale Venstre) och ägnar mandatperioden 2022-2026 utanför Riksdagen med att bygga upp nya partiorganisationer med allt vad därtill hör eller så enas man. Att hålla på som nu fungerar troligtvis inte.
Skillnaden är markant mot MP, där jag inte tror att dagens opinionssvacka kommer att stå sig. Båda partierna har svaga siffror i opinionen idag, men MP bör, på ett enkelt sätt, kunna föra debatten så att de inte kommer att ha några problem vid valet 2022. För L är problemet ett diametralt annat. De måste först ena ett splittrat parti innan de ens kan börja fundera över vad som kan ge ett lyft i opinionen. MP upplever jag som enat, men sargat av att regera med S. För ett parti med en aktivistisk agenda och förhållningssätt är det säkert inte lätt att anpassa sig till socialdemokratins långsamma och omständliga interna processer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar