Censur och självcensur

"Det får man ju inte säga i det här jävla landet" verkar vara konsensus i alla strömningar som inte känns accepterade i det offentliga samtalet. Det kopplas till begreppet "Åsiktskorridoren" och "Politiskt korrekt" som ofta används av samma personer. Sakerna förnekas intensivt av de som inte anser att det finns en åsiktskorridor och att allt får sägas. Problemet är att båda har både fel och rätt. Det finns en åsiktskorridor som styr innehållet i det offentliga samtalet. Vi kan kalla det för annat än "Åsiktskorridor", till exempel "Hyfs", "God uppfostran" eller vad tusan som helst, men att inte allt är rimligt att torgföra i ett civiliserat samhälle är odiskutabelt sant. Den som förnekar att det finns har också ett politiskt syfte med sitt förnekande, exempelvis att framställa motståndaren i ofördelaktig dager eller som paranoid.

Senast i går fick vi ett bevis på att allt inte ryms i det offentliga samtalet när Kakan Hermansson fick sparken från en Audi-kampanj efter ett ytterst olämpligt uttalande på Twitter. Hennes Golgatavandring är sådan att hon idag har kommit ut med en debattartikel där hon offentligt ber hela poliskåren om ursäkt. Jo, hennes uttalande var grymt olämpligt och inte så lite korkat, men hade åsiktskorridoren inte existerat hade det stannat vid det. Då hade människor sett det hon skrivit, reflekterat över att det var dumt skrivet, eller hållit med, och sedan gått vidare med sina liv. Det kan vara en nyttig påminnelse att även vänsterextrema kan drabbas av "men det får man väl inte säga i det här jävla landet". Allt är inte lämpligt att uttrycka offentligt.

Man får alltså, tekniskt sett, uttrycka sig så som Kakan Hermansson gjorde, det finns ingen lagstiftning som hindrar det och det finns ingen statlig censur som går in och plockar bort eller ändrar. Så långt har den som protesterar mot begreppet "åsiktskorridor" rätt. Tekniskt sett finns inga hinder. Man får uttrycka i stort sett vilka åsikter som helst utan att det är straffbart.

Psykologiskt sett sysslar vi i stället med något som kallas "självcensur", och det räknas i bästa fall som omdömeslöst att inte göra det, och det gäller förmodligen för alla och i alla sammanhang. När vi praktiserar "självcensur" så ställer vi själva upp murarna för vad vi tror att omgivningen tolererar att vi säger eller uttrycker. Det är inte heller konstigt utan en grundläggande egenskap för oss som sociala varelser. Där har alltså den som inte accepterar att "åsiktskorridoren" finns fel. Det finns, rent faktiskt, saker man inte får säga i det här jävla landet, inte för att det finns ett statligt censurcentrum utan för att vi är sociala varelser som är beroende och påverkade av omgivningens bedömningar av oss. "Åsiktskorridoren" är unik för vilket socialt sammanhang man än rör sig i och styrs i hög grad av åsikterna hos dem som omger den som uttrycker sig. Vi justerar våra åsikter för att skapa en känsla av samhörighet och säger oftast inte sådant som kan tros vara kontroversiellt där vi för ögonblicket befinner oss.

Uttrycker man sig offentligt är det inte acceptabelt att kalla en minister för glädjeflicka (om än brutalare, så med samma innebörd). Han som sade det kanske verkligen tror det, han kanske kan tänka sig att vifta med en bunt tusenlappar framför ansiktet på henne, men det är ett fullständigt oacceptabelt beteende, och det är ett fullständigt oacceptabelt sätt att uttrycka sig. Normalt censurerar vi bort alla sådana saker ur vårt språk utan att någon ens behöver påpeka det för oss, eller ge oss sparken. Vi censurerar oss själva, och skapar vår egen åsiktskorridor utifrån vad vi tror är acceptabelt i det sammanhang vi för ögonblicket befinner oss. Det handlar om en grundläggande impulskontroll och ett inlärt socialt beteende.

Så vad menas då med de som klagar över "åsiktskorridoren" och "så får man inte säga i det här jävla landet"? För det mesta handlar det nog om att de känner att de får mothugg om de uttrycker sig på ett socialt oacceptabelt sätt. Skriver de en kontroversiell kommentar om något uppstår en storm av kritik, beroende på deras egna preferenser. Alla med en politisk agenda stöter på fler som tycker annorlunda, eller rent av helt motsatt än vad det är som håller med. Det är inte heller konstigt. Det största partiet i Sverige är Socialdemokraterna, med 30% av väljarna bakom sig. Det betyder att potentiellt är det 70% av läsarna som inte håller med. Befinner man sig på de politiska ytterkanterna är det ännu fler som inte håller med om vad man säger. 94% röstade inte på MP. 94% röstade inte på V. 87% röstade inte på SD. Och så vidare. Ju mindre rörelse, desto fler är det som inte håller med. Om man då uttrycker en åsikt i linje med ett partis åsikter får man räkna med att det uppstår en imaginär åsiktskorridor. Är de åsikter du för fram upprörande för 80% av befolkningen kommer man förmodligen att uppleva reaktionen som ett drev, och att "man inte får säga så i det här jävla landet". Det bottnar också i att vi är sociala varelser som strävar efter att bli godkända av omgivningen.

Den som sysslar med hatkampanjer i nätets olika forum är inte begränsade av någon åsiktskorridor. Hat är aldrig godkänt, i något sammanhang, vare sig mot enskilda eller mot grupper. Det borde gälla även hatarna på vänsterkanten, men tyvärr så har de etablerat begreppet "Det goda hatet", ungefär som om det någonstans i denna värld skulle kunna finnas ett gott hat, eller ett hat som lett till något gott. Hat är alltid destruktivt, oavsett om det kommer från höger eller vänster, eller om det är någon av tyckonomerna som står för det. Det intressanta uppstår när de värsta hatarna beskyller andra för att vara hatare. Pajkastning på hög nivå där man bara sysslar med att försöka vinna över mobbarna till sin sida. Patetiska figurer.

Rasist, fascist eller nazist

Jag undrar just vilket jag är. Enligt en tyckonom på Expressen så vet jag inte vad jag själv är, bara att jag är något av det. Den ende som inte är det är väl tyckonomen själv. Så då stämmer väl det. Jag är antingen rasist, fascist eller nazist utan att ens veta om det. Frågan är bara hur jag skall få veta det.

A: Rasist. Jag tycker att vi haft för generösa regler för invandring på en strukturell nivå. Vi har inte byggt upp infrastruktur i den omfattning som krävs. De som kommer är individer med individuella behov, och om vi inte kan uppfylla den lägsta nivån i Maslows behovspyramid så är det bara att inse att vi inte har förmågan att ta emot, skit samma hur stora och tomma skogarna än är. Finns inte sjukvård, socialtjänst, polis och bostäder som räcker till så går det inte. Det handlar inte om den som kommer utan om vår förmåga. Vi har heller inte de strukturer som krävs för att integrera på ett bra sätt. Vi erbjuder, men gör det frivilligt. Alltså möter jag dagligen människor i mitt arbete som bott i Sverige i mer än tjugo år och som inte kan tala mer än rudimentär svenska (om ens någon) och som aldrig arbetat här. Jag tror inte jag är rasist, men jag är skeptisk till vår förmåga att undvika parallellsamhällen och våra möjligheter till praktisk integration.

B: Fascist. Jag tror inte på korporativa lösningar generellt, men vissa föräldrakorporativ kan vara bra. I övrigt finns det inga starka ledare som kan attrahera mig. Min undfallenhet är helt enkelt för låg. Jag är en av de där skeptikerna som aldrig skulle kunna bli medlem i en sekt eftersom jag inte kan låta bli att ifrågasätta rimligheten av det som sägs, och jag ifrågasätter alltid auktoriteter. Jag tror inte att man kan vara fascist om man inte accepterar auktoriteter.

C: Nazist. Jag har mycket svårt att tro att man kan vara nazist utan att veta om det. Det handlar trots allt, likväl som när det gäller fascismen, om att förhålla sig till en väl utvecklad ideologi. Det går knappast att vara mellanmjölksnazist utan att veta om det. Man går liksom inte igång på "Viljans Triumf" utan att veta vad det är man tittar på.

Det intresserar mig varför kommunismen utelämnades ur tyckonomens antagandelista. Trots allt är de brott som begåtts i kommunismens namn under de senaste hundra åren ännu större än vad nazismen lyckades åstadkomma. Fast det bygger naturligtvis på den där märkligheten i landet Bizarro att kommunismens illgärningar alltid urskuldas, och att kommunistiska länder försvaras med näbbar och klor inte bara av svenska kommunister utan också av sossar. Fast jag är inte kommunist heller, med eller utan min vetskap. Kollektiva lösningar är ett rött skynke för en individualist som mig. Jag accepterar inte den sortens auktoriteter heller.

Det är lätt att raljera över den här sortens aningslösa krönikor av någon som inte tänkt klart, eller där det kanske blev fel när de tänkte. De här begreppen har ett innehåll, ett riktigt skrämmande innehåll. Det handlar om förföljelse, pogromer, likriktning, koncentrationsläger, miljoner människors död, och när man använder dem så som tyckonomen i fråga gör så devalveras de, innehållet urvattnas. Rasism är inte längre rasism utan ofta något som inte ens når upp till begreppet xenofobi. Det blir rasism att kritisera en religion, trots att det egentligen heter religionskritik. Att kritisera bruket av vissa religiösa attribut, hedersrelaterat våld eller kulturellt betingad könsstympning blir rasism i stället för en frihetsreform för de som är utsatta.

När man använder begreppet på det sättet blir det i stället oanvändbart för den rasism som trots allt förekommer i samhället och som naturligtvis är oacceptabel. Det är rasism när romer inte får hyra lägenheter eller bilar. Det är rasism när man urskuldar eller "förstår" den som inte hyr ut till färgade. Det är rasism när vita inte får komma in på ett möte. Det är rasism när människor tillskrivs åsikter utifrån sin hudfärg. Det är inte rasism när man förföljs på grund av sin sexuella läggning. Naturligtvis förkastligt, olagligt, omänskligt, men inte just rasism. Slutar vi blanda ihop begreppen blir det ett mycket enklare samtal. Om man kallar en boll för en boll och inte helt plötsligt börjar utsträcka det till att gälla även en curlingsten så vet vi enklare vad som avses när någon säger "kasta hit bollen".

Rasism är ett reellt problem i samhället, men religion är inte ras. Alltså kan inte religionskritik vara rasism utan just religionskritik, eller religionshat. Det finns ingen motsättning mellan att vara etnisk svensk och att vara muslim. Eller att vara svensk och jude. Eller svensk och buddhist. Svensk och kristen funkar också. Tror man att religionen sitter i hudfärgen är man rasist, men inte på grund av religionen utan på grund av att man ger hudfärgen egenskaper. Religion ≠ ras.

Samma gäller med politisk åskådning. Bara för att huden är brun har man inte en viss uppsättning åsikter som kopplas till hudfärgen. Man är inte vänster för att skinnet är brunt eller höger för att skinnet är vitt. Tror man att åsikten och den politiska inriktningen är knutet till hudfärgen är man rasist. Tror man att åsikter är knutet till kön är man inte rasist. Man kan vara feminist eller antifeminist, men inte rasist. Åsikter ≠ ras. Det betyder inte att det inte finns rasistiska åsikter, det gör det naturligtvis, och det kan vara ett exempel på rasism att återge rasistiska myter okritiskt, som om de vore sanning, men det är inte rasistiskt att relatera till Sions Vises Protokoll om man anger att det är just en rasistisk myt.

Det är heller inte rasism att kritisera den svenska förda politiken. Det är inslag i demokratin att åsikter finns som avviker från den förda politiken. Rasism hade det varit om man parlamentariskt för fram eller inför att romer inte skall få inresetillstånd till Sverige, eller att oönskade individer inom en viss folkgrupp skall steriliseras så att de inte skall kunna få barn. Rasism hade det varit om man säger att en viss folkgrupp är tjuvar eller terrorister (nej, islam är ingen folkgrupp eller någon ras. Det är en religion. Ett fåtal muslimer är terrorister. Ett fåtal kommunister är terrorister. Det betyder inte att alla muslimer eller alla kommunister är terrorister. Skärpning!). Det är inte rasism att politiskt arbeta för att minska invandringen. Det är inte rasism att politiskt arbeta för att öka invandringen. Det är inte rasism att kräva legitimation vid inresa till Sverige. Det är inte ens rasism att slumpvis välja de som inte ser svenska ut för legitimationskontroll vid inresa så länge som de inte hindras att resa in eller trakasseras på annat sätt på grund av hudfärg eller utseende. Det är heller inte rasism att kräva att svensk lagstiftning gäller för alla som bor i det här landet, även om de bor i ett utanförskapsområde, eller i Malmö.

Urholkningen av begreppen fascism och nazism är lika allvarlig, om inte allvarligare. När jönsar som Henrik Arnstad får utrymme är det Ebbe Karlsson-varning på det. Han är en journalist som inte ens klarat av en grundläggande akademisk examen inom det område han enligt egen utsago är "forskare" inom. Att vara forskare är en kvalitetsbeteckning från den akademiska världen som innebär att du minst har en Filosofie doktors-examen (det är samhällsvetenskap vi talar om, och då ligger det under filosofisk samhällsvetenskaplig fakultet, därav beteckningen filosofie doktor). När man själv utnämner sig till "forskare" blir det kontraproduktivt. Vem vid sina sinnens fulla bruk kan ta pellejönsen på allvar när det finns universitet fulla med forskare inom de aktuella områdena fascism och nazism både på statsvetenskapliga och historiska institutioner. Varför lyfter man inte fram riktiga forskare i stället för en alpolle? Jodå, jag vet svaret, eller tror mig veta svaret. Han är en del av vänsterns åsiktsmaskineri och i det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet passar han in som hand i handske, på samma sätt som Ebbe Karlsson gjorde det i Palmeutredningen för trettio år sedan. Hellre en glad amatör med "rätt" åsikter än ett kunnigt proffs som är åsiktsneutral och arbetar med forskaretiken framför ögonen.

Det betyder inte att slutsatsen att SD vilar på en fascistisk grund måste vara fel, men det hade känts avsevärt mer underbyggt om det hade kommit från en riktig forskare och inte en journalist som skrivit en bok för att framhålla sin åsikt och sedan kallar det "forskning". Det blir riktigt oseriöst när det tas upp och förmedlas vidare av statsministern som om det verkligen vore en sanning bara för att det finns en bok om det. Som sagt, Ebbe Karlsson-varning och en del av socialdemokratins problemformuleringsprivilegium. Det känns inte seriöst.

Fascism, nazism och kommunism är reella ideologier som orsakat i runda slängar femtio miljoner människors död bara i Europa. De förtjänar bättre än att relativiseras ned till meningslösheter av tyckonomskrået i massmedia både av hänsyn till oss, av hänsyn till alla efterlevande till de som dog i fångläger, gaskammare, krig och av hänsyn till alla de som dog för dessa ideologiers skull under förra seklet. Blir begreppen meningslösa genom vårdslöst användande tappar de sitt signalvärde, den röda lampan släcks. Om vi ropar på vargen för ofta kommer vi till slut inte att reagera förrän den står i farstun.

Mittåt, mittåt, omgruppera

Ja, eller något åt det hållet. I landet Bizarro har just en undersökning om vilken politiker som förstår "vanligt folk" bäst genomförts och i Washington Post har Carl Bildt publicerat en krönika. Samtidigt försöker vi förstå vad Brexit egentligen kommer att betyda och varför inte alla börser störtdyker efter valet av Donald Trump, och varför media går i spinn över att den förste europé som The Donald träffar är Nigel Farage, förre ledaren av Ukip i Storbritannien. Relationen mellan de tillställningarna kan synas lite diffus, men de hänger ihop, hela gänget.

Först och främst, eliten i Bizarro anser att den inte finns. Det är därför som den oduglige, och följaktligen sparkade, generaldirektören blir erbjuden ett annat jobb på samma nivå på en annan myndighet. Eller något i den stilen. Mycket av det som rör eliten, den som anser att den inte finns, påminner om Orwells Djurfarmen i praktiken, där vissa djur är mer jämlika än andra. Eliten i landet Bizarros tappning består av politiker från de etablerade partierna, inklusive lindrigt avbönade kommunister, allmänna muppar med vänsteråsikter, toppluvor, alpollar samt journalister och tyckonomer från etablerad media.

Den nya världen, med internet och så kallade "sociala medier" är något som ställer till problem. Förr i världen stod elitens åsikter oemotsagda, kanalerna för de som stod i opposition var begränsade. Även om de inte var förbjudna att agitera i formell mening så sträckte möjligheterna sig till att stå utanför systembolaget på fredagskvällen och dela ut en stencil. Genomslaget blev inte så stort för att uttrycka det lindrigt. Den lokala tidningen hade oftast en insändarsida där ett fåtal kunde få säga sin mening, bara den inte var allt för kontroversiell, då släpptes den aldrig igenom. Eliten i det socialistiska landet Bizarro diskuterade även under en period att införa förbud mot parabolantenner eftersom inflytande från omvärlden kunde rubba den socialistiska hegemonin.

Kommer så det nya seklet. Den tekniska grunden i samhället förändras i snabb takt. Internet hade dykt upp under nittiotalet, åtminstone som en tillgänglig produkt. På tjugohundratalet har helt plötsligt "alla" en smartphone, en surfplatta och en dator, alla med koppling till internet och där så kallade sociala medier finns ständigt närvarande. Dygnet runt, året runt, pågår samtalet som inte ens hindras av landsgränser. Och eliten börjar panikslaget diskutera hur man kan begränsa människors skärmtid.

Opinionsmätningar hade varit okontroversiella i landet Bizarro i femtio år, Sifo hade ringt upp, frågat om vilket parti Fröken Fräken skulle rösta på och resultatet publicerades. När det nya seklet kommer börjar också osäkerheten öka. Upplevelsen finns där att folk kanske till och med ljuger i telefonen för att de inte vill säga vad de tänker rösta på. Ljuger! Maken till fräckhet!

Eliten i landet Bizarro klappar sig på axeln och tycker de gör ett bra jobb samtidigt som missnöjesrösterna ökar. Vadan och vadfalls! Det är oacceptabelt. Vi gör ju ett så bra jobb, och vi i eliten tycker att ni, folket därnere, pratar strunt. Lyss på vår röst i öknen så kommer vi att höja våra bonusar för att vi gör ett så bra jobb. Fast vi finns inte egentligen, så ni pratar dubbelt strunt. Och massmedia med svansen av tyckonomer, elitens andra ben, applåderar.

Bekymmer uppstår i landet Bizarro när de missnöjda rösterna flyttar ut på internet och skapar egna kanaler för att uttrycka sitt missnöje, något som eliten omedelbart döper till hatsajter och försöker hata ihjäl, och försöker samtidigt hata tyst på alla som besöker sådana ställen. Jag antar att det är därför de kallas hatsajter, för att eliten så intensivt hatar dem och alla som besöker dem, i stället för att lyssna, läsa och försöka förstå drivkrafterna. Elitens tro på sin egen förträfflighet är till synes oändlig och orubblig.

2016 rymmer en hel del överraskningar för eliten, den som anser att den inte finns. Britterna röstar för att gå ur EU, trots att opinionsmätningarna visade att de skulle rösta för att stanna och The Donald vinner presidentvalet i USA, trots att opinionsmätningarna visade på att Hillary Clinton skulle vinna bekvämt - fortfarande på valdagen var det nästan 90% sannolikhet att hon skulle vinna enligt media. Tonen på de svenska politikerna och tyckonomerna har gradvis skruvats upp under hela tiden sedan valet 2014, då SD fick knappt 13 % av platserna i parlamentet. Senast bara häromdagen var det en svensk minister, Annika Strandhäll, som tyckte att man skulle ta ifrån männen sin rösträtt eftersom de röstar fel. Det är den demokratiska ådran i ett nötskal hos vänstern av idag i landet Bizarro. Fast där går tyckonomerna igång och hävdar att hon så klart bara skojade. att hon inte alls menade vad hon skrev, för hon skojade och förstod vi inte det så är vi innerligt korkade. På skoj, sabla högertroll.

Och så nu då, när en opinionsmätning visar att 48% av innevånarna i landet Bizarro tycker att SD's partiledare är den som förstår vanligt folk bäst. Ja, de där vanliga som Virtanen i Pravda tror består av lattepimplande hipsters med ett komplicerat förhållande till sig själv och sina olika genus på Söders caféer. Jag tror inte att vanligt folk håller med. Men, så länge som eliten uppe i sitt elfenbenstorn, de där som inte finns, vägrar att försöka se till att de talar samma språk som vanligt folk så kommer de att gå i otakt. Det var inget problem förr, när vi i lag var förbjudna att lyssna på något annat än statlig teve, statlig radio och läsa ocensurerad press som bara innehöll godkända åsikter, men idag krävs det en motprestation av eliten, vilket de möter med att mediatränas till att kunna undvika att svara på alla frågor som ställs. Jag tror inte den strategin är lyckad.

När Carl Bildt går ut och varnar i WP så är det något han vill säga, inte bara till amerikaner, men kanske fastmer till svenskar. Jo, världen vi känner håller på att brytas sönder av internet och av sociala medier. Helt plötsligt har alla de som tidigare fick nöja sig med att dela ut stenciler utanför systembolaget i Småköping en arena som inte kan kontrolleras av eliten, där de kan samlas runt ett gemensamt förhållningssätt. Det i sig betyder att världen förändras. På gott eller ont så säger Carl Bildt (han menar att det är på ont, enbart) att eliternas makt är hotad i och med valet av Donald Trump till Förenta Staternas näste president. Det kan han mycket väl ha rätt i. Problemet är djupgående eftersom det signalerar att kopplingen mellan elit och vanligt folk på båda sidorna av Atlanten kanske varit sisådär på sista tiden. De stora projekten som drivs, globalisering, migration, överstatlighet, kanske inte har något större folkligt stöd, och projekt som drivs utan folklig förankring tenderar att misslyckas. Tro fan han är orolig.

I svenska massmedia varierar tonen mellan förvirrad ("det går ju så bra för landet, BNP går upp, varför tänker inte de otvättade och lågutbildade som vi vill?") till panikslagen. Vi läser om kriminalitet, mord, hedersvåld, sjunkande skolresultat, en havererad rättvisa, poliser som inte kan fullgöra sitt uppdrag, bostadsbrist som är akut, stenkastning mot ambulanser, brinnande bilar, knark som säljs öppet vid dagisentréer, utanförskapsområden där man fått begränsa hur många som får bo i en lägenhet och allt detta redan i etablerade medier, till och med i Pravda förekommer det. Och så undrar de varför vanligt folk inte tycker att landet är på väg åt rätt håll. Samtidigt som tyckonomskrået försöker hata livet ur alla som inte är socialister. Jo.

Och politikereliten från de etablerade partierna försöker förmedla en bild av att om de bara får öppna ett genusdagis för hipsters till så löser vi alla problem (jodå, de beskyller invandrarkvinnor som vill göra något åt hedersförtrycket i förorten för rasism också. Landet Bizarro lever ofta upp till namnet). Samtidigt som hatsajterna (nej, Aftonbladet räknas inte in) får fler läsare går SD's opinionssiffror upp. Trots alla skandaler som grävs fram av etablerade sanningsvittnen som Aftonbladet och Expressen, och trots att vänsterns tyckonomer regelmässigt idiotförklarar lantisar utan pipskägg. Att Moderaterna har en partiledare som förföljs av sitt uttalande att Stockholmare är smartare än lantisar hjälper inte upp situationen...

Jimmie Åkesson alltså, 48% av befolkningen i landet Bizarro anser att han förstår vanligt folk bäst. Koppla detta till att mörkertalet när det gäller allt runt SD verkar vara stort, få vill fortfarande erkänna sina sympatier för det partiet, därav att deras opinionssiffror knappast påverkas av skandaler. De som kommit så långt att de erkänner sympatierna offentligt ändrar sig inte. Spänn fast säkerhetsbältena inför valet 2018...

Fascism idag

Jag tänker på begreppet fascism och hur det används utan styrsel i Sverige av idag, eller rättare sagt, där styrseln är ett eko av sovjetkommunismens bruk av begreppet.

Ur Nationalencyklopedien:

fascism (italienska fascismo, av fascio, egentligen ’spöknippe’, se vidare fasces), italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren.
...
Fascism är också en politisk ideologi, vars avgränsning och variationer över tid och rum är föremål för olika slags kontroverser. Till dess grundvalar kan ändå sägas höra ultranationalistiska och våldsbejakande aktivistiska idéer om nationens kris och offerskap, som måste mötas med kamp mot en inre och yttre fiende för återfödelse och högre värden. 

Många försök har gjorts att skapa ett allmänt fascismbegrepp under vilket alla de nämnda rörelserna, särskilt den tyska nazismen, skulle kunna inordnas. I kommunistiskt språkbruk har begreppet fascism sålunda konsekvent brukats i denna generella betydelse. Inom forskningen har dessa försök dock inte vunnit allmän anslutning.

Så, när Henrik Arnstad talar om fascism gör han det med en kommunistisk tolkning av begreppet, och samma med statsministern. I verkligheten borde det väl beteckna rörelser som åtminstone vagt påminner om den italienska fascismen. Man skall ju ha i åtanke att Berlinmuren i öst kallades för "den antifascistiska skyddsvallen" och propagandan gick ut på att den fanns för att inte medborgare i det fascistiska väst skulle fly till frihetens högborg i horder. Det var därför, antar jag, som tungt beväpnade vakter patrullerade längs minfälten och taggtråden på östra sidan medan muren täcktes av grafitti på västra sidan. Jag kan inte påminna mig om en enda som sköts för att de ville fly till DDR, däremot var det väl inte helt undantaget att motsatsen skedde med stor regelbundenhet, och de sköts inte på den västra sidan muren... Men i den kommunistiska propagandan var BRD ett fascistiskt land, liksom Frankrike, England, och, självklart, USA.

Om man ropar att vargen kommer tillräckligt många gånger finns det ingen som tror att vargen verkligen har kommit när den står i farstun, och det är vad som riskerar hända med en vårdslös användning av ett begrepp som fascism.

Det är ingen lek, och inget land är immunt mot den typen av rörelse. Det kan hända här också, men det finns inget parti (utöver någon promillerörelse) i Sverige som har neofascistiska dragningar just nu, om man inte, likt Henrik Arnstad och Stefan Löfven, använder begreppet i sin kommunistiska betydelse som mer är synonymt med kapitalism än med den fascism man säger att det är.

Det skall alltså vara präglat av förakt mot demokrati, vurma för en nationell revolution och med en kult av en karismatisk ledare. Vidare skall det vara ultranationalistiskt och med våldsbejakande idéer om nationens kris, som måste mötas med kamp mot fiender, inre likväl som yttre. Med det försöket till definition så påminner det väl till en del om dagens Ryssland, minus det där med nationell revolution, det kan jag väl inte hitta i Vladimir Putins begreppsvärld. Det påminner däremot inte om de rörelser som är under uppsegling i Turkiet, Ungern, Polen och så vidare, de där som framhålls som i rörelse. Och Sverigedemokraterna missar på varje punkt vad jag kan se. Det är ett konservativt mitten-högerparti (enligt den svenska skalan) som i stort sett skiljer ut sig från andra partier genom sin syn på invandringen, EU, nationalismen och vilka som skall omfattas av de svenska välfärdssystemen. Det är varken demokratiföraktande, förordande av en nationell revolution, eller företräder ultranationalism. Nationalistiska är de, men knappast ultranationalistiska. Och, Jimmie Åkesson är kanske inte urtypen för vad jag lägger in i begreppet "karismatisk ledare".

Det som idag händer i USA kan man betrakta med viss skepsis, inte för att Donald Trump är den buffel han är, utan för att han nog, under rätt omständigheter kan framstå som den där karismatiska ledaren. Han verkar ju dessutom välja en del personer i sin politiska omgivning med rötter långt till höger. Vi är inte där ännu, att vi kan betrakta framväxten av en fascistisk stat på andra sidan Atlanten, och förhoppningsvis är skydden i den amerikanska konstitutionen mot en sådan utveckling så starka att vi inte kommer att behöva bevittna det heller.

När det gäller Sverige finns i nuläget inget skydd mot en sådan utveckling. Var det något Decemberöverenskommelsen 2014 visade med förfärande tydlighet så var det att demokratin i Sverige kan avskaffas i praktiken genom ett fåtal människors samförstånd i ett slutet rum. Nej, jag menar inte att Sverigedemokraterna skall vara garanterade inflytande, men syftet med DÖ var bara delvis att hålla dem borta från inflytande, det var främst ett sätt att befästa blockpolitiken, att se till att sossarna skulle kunna lalla på med sin socialism utan att behöva söka stöd hos en majoritet för den i parlamentet.

Resultatet av valet 2014 var ju, gudbevars, inte en vänstervåg över huvud taget. Vänstern hade exakt lika svagt väljarstöd efter valet 2014 som de hade efter valet 2010. Det enda som skedde, den enda positionsförändringen som fanns i svensk politik i valet 2014, var en rörelse högerut, där Sverigedemokraterna vann röster av människor som inte tyckte att Reinfeldts hjärtöppnande tal var realistiskt. Så, någon vänstervåg fanns inte, högervågen var begränsad till människor som inte tyckte om öppna gränser och i övrigt stod opinionen stilla.

Så, neofascistiskt är SD enbart om man använder den gamla öststatsdemagogiken, men det finns all anledning att oroa sig för hur stresståligt det svenska demokratiska systemet är om det hamnar i ett känsligt läge. Nuvarande sammansättning ger ett fullständigt orimligt inflytande för ett vänsterextremt parti som samlat sex procent av väljarna och DÖ visade med all önskvärd tydlighet att en muntlig överenskommelse kan avskaffa demokratin i praktiken.

Det som händer i England skulle kunna vara oroande om det politiska systemet inte visar sig uthålligt. Det finns en del tendenser som tyder på att vissa politiker, både till höger och vänster, inte förstår sitt eget politiska system, och varför Theresa May inte på egen hand kan riva upp parlamentets lagstiftning. Det verkar heller inte som om de förstår att om de lagar som styr parlamentarismen rivs upp öppnar man fältet för diktatoriska ledare på ett sätt som är omöjligt idag. Men, det är fortfarande inte så att det vi ser hända där är någon utveckling mot fascism, snarare tvärt om. Även om Ukip är ett populistiskt parti (vad begreppet populism egentligen fylls med) så är kult av en karismatisk ledare inte ett utmärkande drag (utom i den svenska vänstersinnade mediafloden). Nationalistiskt, kanske, troligen, men knappast ultranationalistiskt.

Det finns flera partier i olika länder i Europa som kan rankas som nationalistiska och invandringsskeptiskt sinnade, men det gör dem inte till fascistiska, utom om man följer det kommunistiska språkbruket. Naturligtvis är det en utveckling som kan ske rätt snabbt, vad som gäller idag kanske inte gäller i morgon, men av vad vi kan se idag är det förmodligen bara Ryssland som ligger nära fascismen i Europa. Undantaget då alltså svensk media - även Henrik Arnstad är politisk journalist på vänsterkanten - och svenska vänsterpolitiker som föredrar att ropa på vargen och hålla sig till den gamla sovjetiska öststatsdefinitionen av fascism. Jag läste i en krönika häromdagen att jag kan vara fascist utan att ens veta om det själv. Då har man en oerhört kreativ tolkning av fascismen.

Globaliseringen

Det brukar ofta talas om globaliseringens vinnare och förlorare utan ett egentligt helhetsgrepp om vilka parametrar som skall användas. Först och främst saknas en heltäckande definition av vad "globaliseringen" är, och sedan saknas definitioner gällande vad som utgör en vinnare och vad som utgör en förlorare.

Är globaliseringens vinnare enbart de kapitalstarka multinationella företagen, vilket det kan vara, så handlar det i väldigt stor utsträckning om stora ekonomiska strukturer som är svåra, för att inte säga omöjliga, att ändra. Men det kan mycket väl vara så att det internationella kapitalet som kan flytta sina produktionsanläggningar och vinstgenererande enheter mellan länder där löner och skatter är låga är de enda odiskutabla vinnarna. De politiska eliterna bör nog också räknas till de stora vinnarna. Å andra sidan är det långt från alla verksamheter som kan flytta till låglöneländer eftersom både produktion och konsumtion är lokal. Rörmokeri kan inte flytta till Indien. Ägandet av företaget kan möjligen göra det, men inte rörmokaren, det skulle bli en pendling som heter duga. Lokala politiker och rörmokarna är sannolikt varken vinnare eller förlorare i globaliseringens lotteri.

Globaliseringens vinnare, är det vi som kan köpa billig elektronik eller är det de som får tillverka billig elektronik? Globaliseringens förlorare är det vi som blir arbetslösa för att tillverkningen av billig elektronik har flyttat till låglöneländer eller är det den som får ett farligt jobb till slavlön för att tillverka billig elektronik?

Är Schengenavtalet en del av globaliseringen eller är det en praktisk justering av passfrihet mellan länder? Vi som bor i Norden har haft passfrihet och en öppen arbetsmarknad mellan våra länder under hela efterkrigstiden utan att det ställt till med problem. Det blir ett problem först när grupper som socioekonomiskt avviker från det gängse utnyttjar systemet till sin egen fördel. Schengenområdet blir ett problem när det gör det möjligt för människor som lever utanför lagen att flytta utan att bli upptäckta av myndigheterna - kriminella, människosmugglare, vapenhandlare, terrorister och så vidare. Schengen gör det lättare att leva och flytta sig utan att länder har möjlighet att upptäcka det.

Vilka som har en omedelbar nytta av passfriheten, utöver dessa grupper, är mer osäkert. Det kan naturligtvis vara praktisk att slippa ha med sig passet vid resor i Europa, men något större problem är det knappast. Det som är viktigt för rörelsefriheten är inte att behöva legitimera sig vid inresa i länder utan möjligheten att få arbets- och uppehållstillstånd inom EU så smidigt som möjligt. Visst, pendling kan ta längre tid över en gränspassage, men det är också ett problem som går att lösa på teknisk väg om bara viljan finns, genom smart elektronik i passet eller på körkortet som identifierar gränsgångare. För alla som inte är gränsgångare är problemet ringa, och handlar mest om bekvämlighet.

Personlig integritet då, det är kränkande att behöva registrera gränsövergången, kan man kanske misstänka. Fast även där borde det inte vara ett problem, vi har bara haft passfrihet inom unionen i femton år, och den gäller inte utanför unionen. Självklart måste ett land ha möjligheten att kontrollera vem som befinner sig på landets territorium. Men det är ingen grund för någon globalisering.

Facebook har ersatt brevvänner i fjärran länder, det är en globalisering vi omedelbart ser och upplever, och vi åker längre sträckor på semester idag. Jag vet bara inte om det är negativt eller positivt. Så, globaliseringens förlorare som det talas om så mycket idag, vilka är det egentligen? Du och jag, eller de där borta, de andra, de som fick elektronikjobb för svältlön när vi fick lära oss att göra latte med roliga mönster för svältlön?