Hej världen, eller nåt. Det var länge sedan jag skrev i den här bloggen senast, men jag skall försöka hålla igång den fram till valet 2022 nu. Utvecklingen under de kommande två åren blir förmodligen ytterst intressant när det gäller svensk politik. Covid-19 är en vattendelare. Just nu är det nationell samling vi ser, men det kommer sannolikt inte att vara länge till, även om min tidigare utsaga om att hela det politiska livet i Sverige har en socialistisk grundsyn är giltig, även den delen jag kallar "konservativ". Den är bara konservativ i en svensk kontext men ifrågasätter inte det statligt och kommunalt offentligt drivna högskattesamhället.
Valet 2018 stökades över, ett par partier hoppade över skaklarna och bytte politisk sida. Vi har sedan ett par år tillbaka fem (från mer till mindre) vänsterpartier i Riksdagen - V, MP, S, C och L. Både C och L har vacklat i sin positionering under många decennier. Det har funnits starka krafter inom L som förespråkat intimt samarbete med S allt sedan sjuttiotalet och C har en lång historia av att vara stödparti till S, senast med Olof Johansson som partiordförande på nittiotalet. Så, sidbytet borde inte förvåna någon. Båda partierna har traditionellt kortare väg till socialdemokratin än till konservatismen. Även internationellt räknas liberalismen till vänsterrörelserna.
Problemet är alltså inte så mycket vad som hände utan hur valmanskåren uppfattade det och vad partiföreträdarna dyrt och heligt lovade före valet. Annie Lööf skulle hellre äta upp en sko än stödja en socialdemokratisk regering, men när alternativet blev att stödja en konservativ regeringsbildning som skulle regera med stöd av SD så stödde hon ändå i slutändan Stefan Löfvens regering. Centerns väljarkår verkar inte ha haft några invändningar mot detta ställningstagande, så det var förmodligen rätt beslut av partiledningen att fatta. Opinionssiffrorna har inte påverkats mer än marginellt av sidbytet, troligtvis eftersom C-väljarna är vana vid partiets funktion som stödparti till S. Risken finns att C-väljarna hade uppfattat ett stöttande av Ulf Kristerssons Moderater och därmed ett indirekt stöd till SD som mer problematiskt.
När vi kommer till Liberalerna verkar inte sidbytet fallit lika väl ut. Partiet är djupt splittrat mellan en "högerliberal" och en "vänsterliberal" falang. Efter valet vann den "vänsterliberala" grenen och partiet valde att stödja Stefan Löfven. Detta verkar ha lett till att en stor del av de väljare som röstat på L som borgerligt parti lämnade för andra partier, och opinionssiffrorna för L ligger stadigt runt eller under 4% allt sedan dess. Efter regeringsbildningen avgick partiledaren Jan Björklund och en intensiv strid mellan de partiaktiva "högerliberala" och "vänsterliberala" bröt ut om vem som skulle efterträda. Denna strid vanns överraskande nog av de "högerliberala", vars kandidat Nyamko Sabuni tillträdde som partiledare. Hon har dock varit bakbunden av det avtal som slutits med sittande regering samt en strävan att ena det svårt splittrade partiet, vilket då medfört att de väljare som betecknar sig som "borgerliga" (a.k.a. "högerliberala") inte sökt sig tillbaka och heller inte verkar vara välkomna av "vänsterliberala" företrädare, som inte ens dragit sig för att kalla "högerliberala" för fascister och nazistkramare. Stämningen i partiet är sådant att risken för att deras historia som riksdagsparti börjar närma sig sitt slut är överhängande. Det är drygt två år till nästa riksdagsval, och även om det på vissa sätt är god tid måste det nuvarande tvåkommasjuprocentspartiet börja finna en väg framåt som de skall följa för att hanka sig upp över fyraprocentsspärren. De verkar på alla sätt befinna sig i kris eftersom splittringen är så djup att man har svårt att se "vänsterliberala" och "högerliberala" som tillhöriga samma parti. Vilken borgerlig väljare skall våga rösta på L i nästa val? Vilka stödröster kan detta blödande parti hoppas på? Om partiet väljer Moderaterna och Ulf Kristersson inför nästa val, kommer verkligen de "vänsterliberala" att finnas kvar då? Kommer de "högerliberala" att finnas kvar om partiet landar i att även fortsatt stödja S? Det finns också de "vänsterliberala" företrädare som (åtminstone verbalt uttryckt i slutna kretsar) hellre ser att partiet utplånas än att det stödjer en moderat regering med nuvarande riksdagssammansättning.
Socialdemokraterna själva verkar vara nästa offer. Avtalet med C och L driver S mot mitten, vilket får partiets vänsterfalang och LO att gå i taket. Det är svårt för S att acceptera att man inte längre är ett fyrtiofemprocentsparti som kan styra landet på egen hand. Om partiet enbart kompromissar vänsterut får de inte någon styrande majoritet, inte ens en styrande minoritet räcker siffrorna till för om man inte kompromissar med liberala krafter. Resultatet är lika svårsmält för de mörkröda vänstersossarna som för de borgerliga L-företrädarna. Resultatet är också svårsmält för V, eftersom de tappat i inflytande jämfört med förra mandatperioden. Just nu, med covid-19 som samlande kraft, så verkar väljarstödet för S vara ganska stort, men det har nog förutsättningar att förändras under kommande månader. Sittande ministär har inte tagit sig an frågorna om pandemihanteringen med kraft utan delegerat ut uppdraget. Det har kanske verkat vettigt initialt, men i takt med stigande dödstal verkar opinionen svänga en del. Brister i kommunikation, svävande uttalanden, tveksamheter i utförande, allt är sådant som med stor sannolikhet kommer att avspeglas i opinionen under hösten. Nu går vi in i sommarstiltjen, politiskt om än inte sjukdomsmässigt, så opinionen lär ligga stilla och skvalpa oavsett hur många som dör. Om oppositionen reagerar på hanteringen så kan vi få se väljarrörelser under hösten. Nu är det som det är och ligger stilla där det ligger. Tror jag.
lördag 6 juni 2020
måndag 30 juli 2018
Förändringar i väljarbeteende och diktatursträvanden
Jag är inte statsvetare, ej heller psykolog eller analytiker utan bara en vanlig äldre etniskt svensk CISman placerad någonstans i det glidande spektrumet mellan heterosexualitet och homosexualitet, en sådan där som brukar hatas i yngre vänsterradikala kretsar med extremfeministisk och "antirasistisk" agenda. "Antirasistisk" inom citationstecken, eftersom det knappast finns några som är så fixerade vid hudfärg och ursprung som markörer som dessa extremt rasistiska "antirasister". Jag har aldrig ifrågasatt att jag är man, aldrig önskat att jag kunnat gå klädd i klänning eller velat sminka mig före en promenad på stan. En vanlig svensk gammal gubbe med borgerliga åsikter och funderingar är väl vad jag själv skulle säga.
Jag har varit med om några val sedan sjuttiotalet. Första gången jag röstade var 1976 då jag bidrog till att vi fick efterkrigstidens första borgerliga regering, och jag har därefter röstat borgerligt i alla riksdagsval utom ett. Det blir en röst på ett borgerligt parti den här gången också, så långt det är möjligt. Alla svenska partier har inslag av socialism, inget parti ifrågasätter den socialistiska visionen på allvar även om det bara är de till vänster som sjunger Internationalen på sina möten (S och V i alla fall, jag vet inte om MP eller F! gör det). Små justeringar i marginalen föreslås inför varje val, men inga omvälvande förändringar. Samtliga partier, även de sk borgerliga, förespråkar ett högskattesamhälle med stor offentlig skattefinansierad sektor och där ytterst få områden lämnas öppna för konkurrens. Det är ändå den marknadsliberala sidan av världen. Socialism handlar om mer än bara tillgången till marknad.
En sak som mina ytterst amatörmässiga iakttagelser landar i är att det är få människor idag som känner sig bundna av partilojalitet, det är färre människor än någonsin som röstar som de alltid gjort. På det ytliga sättet verkar den liberala demokratin fungera utmärkt. Frågan är hur länge till det är möjligt. Det "hot" som kommit mot det bestående i fråga om SD har gjort att man mer och mer öppet talar om förbud mot organisationer som motarbetar den liberala demokratin och inskränkningar i yttrandefriheten för de som yttrar sig i sociala medier. Yttrandefrihet enbart för de som håller med om rådande teorem torde vara en meningslös konstruktion. Till och med i Nordkorea är det tillåtet att hålla med ledaren. Då behövs ingen yttrandefrihet. Yttrandefrihet gäller enbart för de som inte håller med om den för stunden dominerande åsikten eller det ledande skiktet.
När man börjar förbjuda det man inte tycker om så lämnar man fast mark och börjar söka sig ut i ett moras man aldrig vet hur det slutar. Det låter så vällovligt, vi förbjuder nazisterna, de skall inte ha rätt att finnas. Vem är nästa man skall förbjuda? Jo, jag tycker att kommunismen är ännu obehagligare än nazismen, och till skillnad från nazismen förekommer dessa diktaturer fortfarande på jorden. Jag kan tänka mig att förbjuda kommunistisk organisering. Sedan har vi kryptokommunisterna i Vänsterpartiet, skall det verkligen inte förbjudas. Och i takt med att S krymper är det inte lite misstänkt att så många väljer att rösta på andra partier? Det måste bero på främmande inblandning och försök att splittra samhället. Om man börjar inskränka yttrandefrihet och organisationsfrihet så öppnar man också ännu mer för ett avskaffande av den liberala demokratin. Hur lång tid har vi på oss? Fyra år? Åtta år? Jag börjar bli mer och mer övertygad om att vi lever i slutet av det demokratiska seklet. 2021 är det hundra år sedan den allmänna rösträtten även för kvinnor.
Bara för att bli tydlig, jag tror inte att det är SD som är hotet mot den liberala demokratin, det är de som är rädda för att SD är ett hot mot den liberala demokratin som kommer att gå i första ledet för att avskaffa densamma för att skydda sig själva och den maktposition de har.
Jag har varit med om några val sedan sjuttiotalet. Första gången jag röstade var 1976 då jag bidrog till att vi fick efterkrigstidens första borgerliga regering, och jag har därefter röstat borgerligt i alla riksdagsval utom ett. Det blir en röst på ett borgerligt parti den här gången också, så långt det är möjligt. Alla svenska partier har inslag av socialism, inget parti ifrågasätter den socialistiska visionen på allvar även om det bara är de till vänster som sjunger Internationalen på sina möten (S och V i alla fall, jag vet inte om MP eller F! gör det). Små justeringar i marginalen föreslås inför varje val, men inga omvälvande förändringar. Samtliga partier, även de sk borgerliga, förespråkar ett högskattesamhälle med stor offentlig skattefinansierad sektor och där ytterst få områden lämnas öppna för konkurrens. Det är ändå den marknadsliberala sidan av världen. Socialism handlar om mer än bara tillgången till marknad.
En sak som mina ytterst amatörmässiga iakttagelser landar i är att det är få människor idag som känner sig bundna av partilojalitet, det är färre människor än någonsin som röstar som de alltid gjort. På det ytliga sättet verkar den liberala demokratin fungera utmärkt. Frågan är hur länge till det är möjligt. Det "hot" som kommit mot det bestående i fråga om SD har gjort att man mer och mer öppet talar om förbud mot organisationer som motarbetar den liberala demokratin och inskränkningar i yttrandefriheten för de som yttrar sig i sociala medier. Yttrandefrihet enbart för de som håller med om rådande teorem torde vara en meningslös konstruktion. Till och med i Nordkorea är det tillåtet att hålla med ledaren. Då behövs ingen yttrandefrihet. Yttrandefrihet gäller enbart för de som inte håller med om den för stunden dominerande åsikten eller det ledande skiktet.
När man börjar förbjuda det man inte tycker om så lämnar man fast mark och börjar söka sig ut i ett moras man aldrig vet hur det slutar. Det låter så vällovligt, vi förbjuder nazisterna, de skall inte ha rätt att finnas. Vem är nästa man skall förbjuda? Jo, jag tycker att kommunismen är ännu obehagligare än nazismen, och till skillnad från nazismen förekommer dessa diktaturer fortfarande på jorden. Jag kan tänka mig att förbjuda kommunistisk organisering. Sedan har vi kryptokommunisterna i Vänsterpartiet, skall det verkligen inte förbjudas. Och i takt med att S krymper är det inte lite misstänkt att så många väljer att rösta på andra partier? Det måste bero på främmande inblandning och försök att splittra samhället. Om man börjar inskränka yttrandefrihet och organisationsfrihet så öppnar man också ännu mer för ett avskaffande av den liberala demokratin. Hur lång tid har vi på oss? Fyra år? Åtta år? Jag börjar bli mer och mer övertygad om att vi lever i slutet av det demokratiska seklet. 2021 är det hundra år sedan den allmänna rösträtten även för kvinnor.
Bara för att bli tydlig, jag tror inte att det är SD som är hotet mot den liberala demokratin, det är de som är rädda för att SD är ett hot mot den liberala demokratin som kommer att gå i första ledet för att avskaffa densamma för att skydda sig själva och den maktposition de har.
Val 2018 - jag vet resultatet redan nu.
För drygt halvtannat år sedan skrev jag detta, men publicerade det aldrig (och har sedan dess legat lågt med bloggande om politik):
"Så har Donald Trump installerats i ämbetet som president i USA och protesterna är, minst sagt, högljudda.
Här hemma har Moderaterna flaggat för att lägga fram en gemensam budget för Alliansen och KD är på väg att tappa allt sitt stöd. C och L tackar nej. Alliansen är, på de flesta sätten, död.
Val om ett och ett halvt år, september 2018, jag spekulerar här i det utfall jag tror blir troligast
M landar på cirka 20%
S landar på cirka 25% och blir största parti
MP klarar sig kvar, med 5,5% av rösterna
C gör ett kanonval och når 11%
L klarar sig kvar med ett nödrop, 4,5% av rösterna
FI kommer in i riksdagen med 6% väljarstöd
V landar på 6%
KD åker ur, men får ändå 3,5% av rösterna
SD får 18,5% av rösterna
Totalt blir detta
25+5,5+6+6 för vänstern, 42,5% totalt
20+11+5,5 för de borgerliga, 36,5% totalt (de vinner inte ens om KD klarar sig kvar)
18,5 för SD som behåller sin vågmästarställning och position som tredje största parti.
Regeringsbildare vid det här utfallet blir självklart S+MP med stöd av V och FI, ev med FI som regeringsparti. Alliansen är, självklart, historia, och det kommer sannolikt att dröja något decennium innan det över huvud taget kan bli aktuellt med en borgerlig regering igen.
Ett alternativt utfall blir detta, mindre troligt, men inte helt omöjligt:
M landar på cirka 20%
S landar på cirka 22% och blir näst största parti, med sämre resultat än någonsin tidigare.
MP klarar sig inte kvar med 3,5% av rösterna
C når 9%
L klarar sig kvar med 6,5% av rösterna
FI kommer inte in i riksdagen med 3% väljarstöd
V landar på 6% eftersom FI kannibaliserar på deras väljare
KD åker ur med 2,5% av rösterna
SD får 27,5% av rösterna och blir största parti med god marginal
Totalt blir detta
22+6 för vänstern, 28% totalt
20+9+6,5 för de borgerliga, 35,5% totalt
27,5% för SD som behåller sin vågmästarställning, blir största parti och nästan lika stora som den samlade vänstern.
Regeringsbildare här blir sannolikt också S, med formaliserat stöd av C, L och V, 43,5% av väljarstödet. M+SD blir större, med 47,5, men ett så formaliserat samarbete mellan de två partierna att de gör gemensam sak, eller bildar gemensam regering, tror jag inte på. Ej heller att M bildar regering på egen hand och hoppas på stöd från andra. M+C+L med stöd av SD skulle bli tillräckligt starka med god marginal, men C och L går sannolikt inte med på en sådan regering.
Oavsett vad som händer så kommer det att bli ett spännande val."
Nu, 2018, med en dryg månad kvar till valet, är det inte mycket som har förändrats mer än att Alliansen dött ännu en bit. Tittar man på färska opinionsundersökningar är det ungefär samma spann av förväntat utfall som man kan föreställa sig - det gångna året har inte förändrat något. Alliansen, eller det som eventuellt finns kvar av den, har markerat så många gånger att de inte vill styra att de har problem att söka förtroende för den politik de inte tänker styra med. Samtidigt har S en förtroendekris att brottas med eftersom de ändrar åsikt varannan vecka och ljuger som borstbindare.
Att S landar på över 25% är inte så sannolikt, att M och SD landar på under 20% är inte så sannolikt, att KD landar på över 4% är inte så sannolikt. MP och L balanserar på den tunna eggen men kommer troligen att hänga kvar båda två, ingen av dem samlar mer än runt 5% av rösterna. C och V kommer att dominera mittfältet med ungefär 10% vardera. Diskussionerna runt regeringsbildningen kommer att bli intressanta, men kommer att sluta med att Stefan Löfven sitter kvar och styr med stöd av MP, V, C och L, fast möjligen i en enpartiregering den här gången.
"Så har Donald Trump installerats i ämbetet som president i USA och protesterna är, minst sagt, högljudda.
Här hemma har Moderaterna flaggat för att lägga fram en gemensam budget för Alliansen och KD är på väg att tappa allt sitt stöd. C och L tackar nej. Alliansen är, på de flesta sätten, död.
Val om ett och ett halvt år, september 2018, jag spekulerar här i det utfall jag tror blir troligast
M landar på cirka 20%
S landar på cirka 25% och blir största parti
MP klarar sig kvar, med 5,5% av rösterna
C gör ett kanonval och når 11%
L klarar sig kvar med ett nödrop, 4,5% av rösterna
FI kommer in i riksdagen med 6% väljarstöd
V landar på 6%
KD åker ur, men får ändå 3,5% av rösterna
SD får 18,5% av rösterna
Totalt blir detta
25+5,5+6+6 för vänstern, 42,5% totalt
20+11+5,5 för de borgerliga, 36,5% totalt (de vinner inte ens om KD klarar sig kvar)
18,5 för SD som behåller sin vågmästarställning och position som tredje största parti.
Regeringsbildare vid det här utfallet blir självklart S+MP med stöd av V och FI, ev med FI som regeringsparti. Alliansen är, självklart, historia, och det kommer sannolikt att dröja något decennium innan det över huvud taget kan bli aktuellt med en borgerlig regering igen.
Ett alternativt utfall blir detta, mindre troligt, men inte helt omöjligt:
M landar på cirka 20%
S landar på cirka 22% och blir näst största parti, med sämre resultat än någonsin tidigare.
MP klarar sig inte kvar med 3,5% av rösterna
C når 9%
L klarar sig kvar med 6,5% av rösterna
FI kommer inte in i riksdagen med 3% väljarstöd
V landar på 6% eftersom FI kannibaliserar på deras väljare
KD åker ur med 2,5% av rösterna
SD får 27,5% av rösterna och blir största parti med god marginal
Totalt blir detta
22+6 för vänstern, 28% totalt
20+9+6,5 för de borgerliga, 35,5% totalt
27,5% för SD som behåller sin vågmästarställning, blir största parti och nästan lika stora som den samlade vänstern.
Regeringsbildare här blir sannolikt också S, med formaliserat stöd av C, L och V, 43,5% av väljarstödet. M+SD blir större, med 47,5, men ett så formaliserat samarbete mellan de två partierna att de gör gemensam sak, eller bildar gemensam regering, tror jag inte på. Ej heller att M bildar regering på egen hand och hoppas på stöd från andra. M+C+L med stöd av SD skulle bli tillräckligt starka med god marginal, men C och L går sannolikt inte med på en sådan regering.
Oavsett vad som händer så kommer det att bli ett spännande val."
Nu, 2018, med en dryg månad kvar till valet, är det inte mycket som har förändrats mer än att Alliansen dött ännu en bit. Tittar man på färska opinionsundersökningar är det ungefär samma spann av förväntat utfall som man kan föreställa sig - det gångna året har inte förändrat något. Alliansen, eller det som eventuellt finns kvar av den, har markerat så många gånger att de inte vill styra att de har problem att söka förtroende för den politik de inte tänker styra med. Samtidigt har S en förtroendekris att brottas med eftersom de ändrar åsikt varannan vecka och ljuger som borstbindare.
Att S landar på över 25% är inte så sannolikt, att M och SD landar på under 20% är inte så sannolikt, att KD landar på över 4% är inte så sannolikt. MP och L balanserar på den tunna eggen men kommer troligen att hänga kvar båda två, ingen av dem samlar mer än runt 5% av rösterna. C och V kommer att dominera mittfältet med ungefär 10% vardera. Diskussionerna runt regeringsbildningen kommer att bli intressanta, men kommer att sluta med att Stefan Löfven sitter kvar och styr med stöd av MP, V, C och L, fast möjligen i en enpartiregering den här gången.
onsdag 23 november 2016
Kultur och politik
Kultur som ett offentligt åtagande är en problematisk struktur. Är det verkligen en av statens kärnuppdrag att driva museer i huvudstaden, eller i de största städerna i riket. Eller teatrar, samma sak där, nationalscenen i Stockholm, skall den verkligen bekostas med skattepengar. Är det viktigt att ha en nationalscen, och skall den i så fall inte bekostas med biljettintäkter? Hur är det med andra scener? Skall de också bekostas av det allmänna, och i så fall varför?
Jag är kluven i den här frågan. Jag tillhör kulturarbetarskrået, dessutom en av de där som borde kunna kallas professionella museibesökare. Passerar jag ett museum besöker jag det, för det kan alltid finnas något som väcker mitt intresse, oavsett om det är traktorer från femtiotalet eller öletiketter från nittonhundratalet som visas upp. Gränsen går väl ungefär vid "reklampennor i plast från åttiotalet". Jag tillhör de som tycker att det är värt att betala inträde på de ställen jag besöker, men jag är inte helt säker på att det alltid hade blivit så många besökare om de skulle stått för hela kostnaden för driften. Speciellt inte för ett större specialmuseum. Ett munspelsmuseum i Sveg (jag vet inte om det finns något munspelsmuseum över huvud taget, men jag har besökt ett dragspelsmuseum i en by bestående av en klunga hus och kanske femtio innevånare) drivs förmodligen av en eldsjäl som ändå samlar, men det känns självklart att ge en hacka bara för att jag fick komma in till hans samling. Om inte annat kan man handla något när man ändå är där. Jag köpte ett par kassettband med dragspelsinspelningar jag förmodligen aldrig ens lyssnade på.
Eller ett fordonsmuseum, där bara oljedoften är värd en hundring i inträde. Visst, det betalar jag gärna för. Jag är ivrig besökare av konstmuseer, nu senast ett besök på Louisiana i Humlebæck utanför Helsingör, där inträdet kostar en dryg hundring mot att man får strosa runt i några timmar och bara låta anden lätta och flyga några varv i evigheten. Med tanke på antalet besökare där så finns publiken, den som är villig att betala för en proffsig produkt med intressanta utställningar. Jag har regelbundet besökt Louisiana flera gånger om året under mer än trettio år vid det här laget, och jag har sällan eller aldrig blivit besviken. Det är naturligtvis därför jag återvänder hela tiden. Frågan är om det hade varit ett attraktivare besöksmål om det hade varit statligt och gratis att besöka. Jag tror inte det. Själva det faktum att det är en privat stiftelse som är beroende av sina besökare tror jag medför att de hela tiden ligger i framkant och känns relevanta. Stora, statligt finansierade, institutioner har sin försörjning tryggad oavsett besökarna, och risken finns naturligtvis att de blir bekväma då.
Förutom att vara ivrig besökare av museer så är jag också ivrig besökare av konserter och teatrar, och frapperas ofta av skillnaden i kostnad. Ett besök på en konsert kan kosta en tusenlapp eller mer, ibland flera tusenlappar, medan ett subventionerat besök på en teater eller i ett konserthus kostar några hundralappar, och kanske på sin höjd en halv tusenlapp. Är det ett korrekt sätt att använda skattemedel på? Kanske, ett brett kulturutbud är viktigt för ett dynamiskt och levande samhälle, men jag vill nog se kostnaden genomlyst ordentligt. Det finns inget givet i att statligt (eller regionalt) subventionerad kultur är nödvändigt för dynamiken. Det kan rent av vara precis tvärt om, att den statliga subventioneringen gör att det blir svårare för alternativ att komma fram med ett annat utbud.
Sedan finns naturligtvis en fördelningsaspekt. Frågan uppstår om det är rimligt att bara den som har råd skall få möjlighet att ta del av kulturutbud, men det uppstår självklart så fort man tar inträde på något ställe. Jag vill hemskt gärna att alla skall kunna se alla konserter med de stora världsartisterna gratis och gå in på alla teatrar och museer utan att betala en krona för att alla skall kunna ta del av allt utan att behöva tänka på om de har råd. Tänk vad fint om alla i befolkningen fick erbjudande om att gå och se Per Gessle sommaren 2017, utan att behöva betala för det. Tänk vad bra om vi hade kunnat låsa upp Per Gessle för konserter varje kväll tills hela befolkningen hade fått se showen minst en gång. Sedan hade vi kunnat låsa upp Jan Guillou på författaraftnar varje kväll tills hela befolkningen hade lyssnat.
Eller, nä, så kan man inte bedriva kultur. Kultur är lust, glädje och vilja. Det finns en naturlig begränsning i hur många som kan få ta del av utbudet av rena slitageskäl, men också att vi kulturnördar är en begränsad grupp i samhället. Vi skulle knappast bli speciellt många fler för att det var gratis. Det kanske är precis tvärt om, att vårt lokala museum, där inträdet är gratis, hade blivit attraktivare med en inträdesavgift. Det tål att studeras.
Jag är kluven i den här frågan. Jag tillhör kulturarbetarskrået, dessutom en av de där som borde kunna kallas professionella museibesökare. Passerar jag ett museum besöker jag det, för det kan alltid finnas något som väcker mitt intresse, oavsett om det är traktorer från femtiotalet eller öletiketter från nittonhundratalet som visas upp. Gränsen går väl ungefär vid "reklampennor i plast från åttiotalet". Jag tillhör de som tycker att det är värt att betala inträde på de ställen jag besöker, men jag är inte helt säker på att det alltid hade blivit så många besökare om de skulle stått för hela kostnaden för driften. Speciellt inte för ett större specialmuseum. Ett munspelsmuseum i Sveg (jag vet inte om det finns något munspelsmuseum över huvud taget, men jag har besökt ett dragspelsmuseum i en by bestående av en klunga hus och kanske femtio innevånare) drivs förmodligen av en eldsjäl som ändå samlar, men det känns självklart att ge en hacka bara för att jag fick komma in till hans samling. Om inte annat kan man handla något när man ändå är där. Jag köpte ett par kassettband med dragspelsinspelningar jag förmodligen aldrig ens lyssnade på.
Eller ett fordonsmuseum, där bara oljedoften är värd en hundring i inträde. Visst, det betalar jag gärna för. Jag är ivrig besökare av konstmuseer, nu senast ett besök på Louisiana i Humlebæck utanför Helsingör, där inträdet kostar en dryg hundring mot att man får strosa runt i några timmar och bara låta anden lätta och flyga några varv i evigheten. Med tanke på antalet besökare där så finns publiken, den som är villig att betala för en proffsig produkt med intressanta utställningar. Jag har regelbundet besökt Louisiana flera gånger om året under mer än trettio år vid det här laget, och jag har sällan eller aldrig blivit besviken. Det är naturligtvis därför jag återvänder hela tiden. Frågan är om det hade varit ett attraktivare besöksmål om det hade varit statligt och gratis att besöka. Jag tror inte det. Själva det faktum att det är en privat stiftelse som är beroende av sina besökare tror jag medför att de hela tiden ligger i framkant och känns relevanta. Stora, statligt finansierade, institutioner har sin försörjning tryggad oavsett besökarna, och risken finns naturligtvis att de blir bekväma då.
Förutom att vara ivrig besökare av museer så är jag också ivrig besökare av konserter och teatrar, och frapperas ofta av skillnaden i kostnad. Ett besök på en konsert kan kosta en tusenlapp eller mer, ibland flera tusenlappar, medan ett subventionerat besök på en teater eller i ett konserthus kostar några hundralappar, och kanske på sin höjd en halv tusenlapp. Är det ett korrekt sätt att använda skattemedel på? Kanske, ett brett kulturutbud är viktigt för ett dynamiskt och levande samhälle, men jag vill nog se kostnaden genomlyst ordentligt. Det finns inget givet i att statligt (eller regionalt) subventionerad kultur är nödvändigt för dynamiken. Det kan rent av vara precis tvärt om, att den statliga subventioneringen gör att det blir svårare för alternativ att komma fram med ett annat utbud.
Sedan finns naturligtvis en fördelningsaspekt. Frågan uppstår om det är rimligt att bara den som har råd skall få möjlighet att ta del av kulturutbud, men det uppstår självklart så fort man tar inträde på något ställe. Jag vill hemskt gärna att alla skall kunna se alla konserter med de stora världsartisterna gratis och gå in på alla teatrar och museer utan att betala en krona för att alla skall kunna ta del av allt utan att behöva tänka på om de har råd. Tänk vad fint om alla i befolkningen fick erbjudande om att gå och se Per Gessle sommaren 2017, utan att behöva betala för det. Tänk vad bra om vi hade kunnat låsa upp Per Gessle för konserter varje kväll tills hela befolkningen hade fått se showen minst en gång. Sedan hade vi kunnat låsa upp Jan Guillou på författaraftnar varje kväll tills hela befolkningen hade lyssnat.
Eller, nä, så kan man inte bedriva kultur. Kultur är lust, glädje och vilja. Det finns en naturlig begränsning i hur många som kan få ta del av utbudet av rena slitageskäl, men också att vi kulturnördar är en begränsad grupp i samhället. Vi skulle knappast bli speciellt många fler för att det var gratis. Det kanske är precis tvärt om, att vårt lokala museum, där inträdet är gratis, hade blivit attraktivare med en inträdesavgift. Det tål att studeras.
tisdag 22 november 2016
Märkligt tvärtomprat
När en av värstingarna jag stött på i den svenska mediaoffentligheten, en journalist på Aftonbladet, tycker att tonen i debatten måste hyfsas är det naturligtvis bra. Problemet är bara att jag inte tror att han menar att han själv skall hyfsa tonen, utan att alla andra skall göra det. Jag är helt och hållet för en seriös diskussion där sanning vägs, men i dagens bisarra verklighet är sanning en bristvara, oavsett politisk avsändare. Hat har blivit ett modeord som inte nödvändigtvis har med hat att göra, utan med politisk åskådning. "Den som står för något jag hatar", ungefär.
I "bästa" fall är det någon som försöker vinna genom att hänvisa till "statistik" utan att ha förstått att statistik inte är en kvalitetsbeteckning eller ett mått på sanning. Statistik kräver att (minst) tre saker är uppfyllda; den skall vara reliabel, den skall vara valid och den skall sakna tendens. Den mesta statistik jag sett som används i politiska sammanhang havererar på minst en av dessa tre. Ofta är det tydligaste haveriet att statistiken är svaret på en beställning från ett politiskt parti i form av en sluten fråga till en utredare där man väljer period och frågeställning utifrån vilket svar man vill ha. Vill man bevisa att invandringen är lönsam för samhället väljer man perioden 1950-2015. Vill man bevisa att invandringen är en belastning för samhället väljer man perioden 1995-2015. Sedan måste man välja rätt fråga att studera, och förutsättningen. Vill man studera invandrarens sysselsättning kan man välja "alla som är i aktivitet minst en timme i veckan". Vill man studera kopplingen till arbetsmarknad kan man ställa frågan "alla som varit på en arbetsplats den senaste veckan", vill man studera arbete kan man välja frågan "alla som arbetar minst halvtid i ett arbete som inte är bidragsfinansierat". Problemet är att dessa tre premisser skulle ge tre helt olika svar, men i den politiska pajkastningen skulle de behandlas som likvärdiga, beroende på vilken bild som man vill förmedla till de otvättade, utan att man redovisar den nödvändiga förutsättningen, det vill säga vilken fråga som ställdes och vad svaret speglar.
Sak samma med statistik om ökande eller minskande kriminalitet, fortkörning, pensionsålder eller vad som helst. Med statistik kan man bevisa allt eller inget, men statistiken själv är stum. Det är frågorna, urvalet och tolkningen som är känsligt. Annars blir statistiken lika självklart meningslös som att konstatera att "Det finns statistiska belägg för att de flesta människor begår sin sexuella debut när de är mellan 15 och 20 år gamla" och samtidigt hänvisar till en helt annan undersökning som hävdar att "De flesta människor blev berusade första gången när de är mellan 15 och 20 år gamla". Därefter begår man det kvalificerade felslutet utifrån två sanna, men orelaterade, premisser att "De flesta människor var berusade när de begick sin sexuella debut". Det är inte ovanligt att man ser den typen av intellektuella haverier i den politiska debatten (även om det här exemplet var ytterst konstruerat).
Jag undrar, konstant, varför inte sanningen kan få stå för sig själv, utan varför det måste konstras till bakom "en politisk poäng". Varför måste man försöka bevisa sin egen ståndpunkt till varje pris, även om man uppenbart inte har torrt på fötterna. Hade det varit seriöst hade man redovisat allt som talar emot den egna uppfattningen också, och kanske kunnat koppla till ett "men vi trodde fel". I så fall hade jag kunnat respektera den som försöker slå siffror i huvudet på motståndaren. Just nu är det svårt, och vissa politiker är svårare att lita på än andra, ingen nämnd och ingen glömd.
I sämsta fall försöker man vinna debatter genom att förklara hur urbotat korkad den är som man diskuterar med. Eller, "i sämsta fall", det är väl så många debatter är idag, även tevesända dylika. Den som agerar på det sättet är inte värd respekt, inte från mig i alla fall. Den som försöker vinna poänger på någon annans bekostnad är bara värd mitt förakt och kommer aldrig att få min röst.
I "bästa" fall är det någon som försöker vinna genom att hänvisa till "statistik" utan att ha förstått att statistik inte är en kvalitetsbeteckning eller ett mått på sanning. Statistik kräver att (minst) tre saker är uppfyllda; den skall vara reliabel, den skall vara valid och den skall sakna tendens. Den mesta statistik jag sett som används i politiska sammanhang havererar på minst en av dessa tre. Ofta är det tydligaste haveriet att statistiken är svaret på en beställning från ett politiskt parti i form av en sluten fråga till en utredare där man väljer period och frågeställning utifrån vilket svar man vill ha. Vill man bevisa att invandringen är lönsam för samhället väljer man perioden 1950-2015. Vill man bevisa att invandringen är en belastning för samhället väljer man perioden 1995-2015. Sedan måste man välja rätt fråga att studera, och förutsättningen. Vill man studera invandrarens sysselsättning kan man välja "alla som är i aktivitet minst en timme i veckan". Vill man studera kopplingen till arbetsmarknad kan man ställa frågan "alla som varit på en arbetsplats den senaste veckan", vill man studera arbete kan man välja frågan "alla som arbetar minst halvtid i ett arbete som inte är bidragsfinansierat". Problemet är att dessa tre premisser skulle ge tre helt olika svar, men i den politiska pajkastningen skulle de behandlas som likvärdiga, beroende på vilken bild som man vill förmedla till de otvättade, utan att man redovisar den nödvändiga förutsättningen, det vill säga vilken fråga som ställdes och vad svaret speglar.
Sak samma med statistik om ökande eller minskande kriminalitet, fortkörning, pensionsålder eller vad som helst. Med statistik kan man bevisa allt eller inget, men statistiken själv är stum. Det är frågorna, urvalet och tolkningen som är känsligt. Annars blir statistiken lika självklart meningslös som att konstatera att "Det finns statistiska belägg för att de flesta människor begår sin sexuella debut när de är mellan 15 och 20 år gamla" och samtidigt hänvisar till en helt annan undersökning som hävdar att "De flesta människor blev berusade första gången när de är mellan 15 och 20 år gamla". Därefter begår man det kvalificerade felslutet utifrån två sanna, men orelaterade, premisser att "De flesta människor var berusade när de begick sin sexuella debut". Det är inte ovanligt att man ser den typen av intellektuella haverier i den politiska debatten (även om det här exemplet var ytterst konstruerat).
Jag undrar, konstant, varför inte sanningen kan få stå för sig själv, utan varför det måste konstras till bakom "en politisk poäng". Varför måste man försöka bevisa sin egen ståndpunkt till varje pris, även om man uppenbart inte har torrt på fötterna. Hade det varit seriöst hade man redovisat allt som talar emot den egna uppfattningen också, och kanske kunnat koppla till ett "men vi trodde fel". I så fall hade jag kunnat respektera den som försöker slå siffror i huvudet på motståndaren. Just nu är det svårt, och vissa politiker är svårare att lita på än andra, ingen nämnd och ingen glömd.
I sämsta fall försöker man vinna debatter genom att förklara hur urbotat korkad den är som man diskuterar med. Eller, "i sämsta fall", det är väl så många debatter är idag, även tevesända dylika. Den som agerar på det sättet är inte värd respekt, inte från mig i alla fall. Den som försöker vinna poänger på någon annans bekostnad är bara värd mitt förakt och kommer aldrig att få min röst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)