Så har rikskommunisten Guillou underkänt demokratin i och med att USA valde en republikan sagde rikskommunist inte tycker om, och Virtanen definierar "Vanligt Folk" som de hipsters han ser på caféerna på Söder. Visst, de är kanske vanligt folk de också, åtminstone på hipstertäta Söder, men det är inte dem som Bert Karlsson avser. De Bert avser har förmodligen aldrig Virtanen ens mött. Hipsters som sitter och utför intersektoriella analyser och kränks av den flagranta mikroagressionen att man kan beställa en mugg kaffe "med vitt" på den otvättade landsbygden är "vanliga" i en viss miljö, men de utgör inte folkflertalet utom just i hipsterkretsar i storstadsmiljöer (och även i storstäderna är de en minoritet). På landsbygden finns det fler människor som dricker sitt kaffe svart och som gillar dansbandsmusik och Bruce Springsteen. Det är de, "rednecks" på amerikanska, "lantisar" på svenska, som Donald Trump kallade "den tysta majoriteten" och Bert Karlsson kallar "vanligt folk". Och, trots allt bor inte majoriteten av svenskar i storstäderna. Vi bor i mindre städer och orter mitt ute i spenaten.
Huruvida det är en majoritet som utgör "vanligt folk" i Bert Karlssons betydelse kan naturligtvis diskuteras, men kommer man utanför storstadsmiljöerna så är de åtminstone avsevärt vanligare än pipskägg som ägnar sig åt att analysera sitt känsloliv och fundera över nästa kirurgiskt utförda kroppsmodifikation. På något sätt sympatiserar jag nog mer med lantisen som lyssnar på Larz-Ronnyz till kasedansen på fredagskvällen och kör grävmaskin mellan sju och fyra måndag till fredag än med den där hipstern som sätter en ära i att bli kränkt av allt och alla. Så, jo, jag förstår vilka Bert Karlsson avser, och jag antar att jag förstår varför Virtanen inte begriper. Det kan hänga samman med att jag är en lantis som knappt aldrig mött en hipster i verkliga livet. Det betyder inte att jag lyssnar på dansband och vill ha grädde i kaffet, men de som gör det är avsevärt vanligare här än där, misstänker jag.
Det är nog ingen överdrift att anta att SD kommer att fortsätta växa så länge som eliten tror att det är en fungerande väg framåt att förlöjliga småfolket utanför storstäderna, och med den typen av analys som både Guillou och Virtanen gör behöver på det hela taget inte Jimmie Åkesson några vänner. Det funkar så fint med fiender som alienerar och idiotförklarar lantisarna. Det är troligtvis en dålig strategi att först idiotförklara en människa och sedan försöka få den att rösta så som den som idiotförklarade henom önskar. De är så många, faktiskt, lantisarna, att om de inte röstar traditionellt i valet 2018 så kan nästa statsminister mycket väl heta Jimmie Åkesson, liksom att näste president i USA kommer att heta Donald Trump, trots alla försök från eliten att idiotförklara rednecks på andra sidan pölen. Eller kanske tack vare. Med sådana fiender behöver man verkligen inga vänner.
Idag ser vi intervjuer i svensk massmedia av amerikaner om hur de upplever valet av Trump i tidningar och övrig media, utvalda röster främst av anhängare till Bernie Sanders som känner sig kränkta. När man läser och hör svensk media får man intrycket av att det snarast är en statskupp som skett, demokratin är under hot och en massiv majoritet av det amerikanska folket är panikslagna över det fascistiska maktövertagandet. Ja, och så är Trump naturligtvis också Klimatskeptiker förutom att han är fascist. Var svensk media och svenska journalister har sina sympatier går inte att missta sig på. Men, vill de att utvecklingen skall gå åt ett annat håll än den gör idag bör de nog byta strategi. Både Brexitomröstningen och presidentvalet i USA har väl bevisat tillräckligt tydligt att den inslagna vägen inte fungerar.
måndag 14 november 2016
lördag 12 november 2016
Vart är vi på väg
Samhället har utvecklats och förändrats enormt under de senaste sjuttio åren, de där som har gått sedan andra världskrigen tog slut. Under tiden har vi gått från att vara ett ganska fattigt land, men som klarade sig undan kriget med ett nödrop - vi kunde inte försvara oss, så det var inte lönt att skicka hit soldater. Vi gjorde som andra ville ändå, beroende på vem som för ögonblicket verkade starkast. Att vara svensk är att vara ryggradslös (och naiv). När kriget bröt ut var det enda vi kunde säga "Amen, va fan". Vår försvar var nämligen nedlagt eftersom det aldrig mer skulle bli krig efter första världskrigets vansinne. Klokhet och förutseende har aldrig varit vår starka sida. Det handlar mer om "För lite och för sent". Vi har väl de politiker vi förtjänar antar jag, eftersom det enda de lärt sig av historien är att beslutsfattarna inte lärde sig av historien historiskt. Vi blev till slut ett av världens rikaste länder, inte så mycket av egen förtjänst som genom att det inte var lönt att anfalla oss. Vem bryr sig om att anfalla ett land som har en (1) kulspruta, som dessutom saknar ammunition, längs Öresundskusten. Vi kunde alltså bygga välstånd efter kriget, i stället för att återuppbygga efter bomber eftersom vi bland annat tillät tyska trupper och materiel att passera genom landet under flera år och genomförde baltutlämningen utan protester. Därav den glorifierade "neutraliteten".
Begreppet "En perfekt storm" har börjat röra på sig lite. Uttrycket "en perfekt storm" används för att beskriva ett samtidigt flöde av händelser som var för sig är tämligen obetydliga, men som förstärker varandra och leder till något katastrofalt. Begreppet används både bokstavligen, att hänvisa till pågående händelser, och hypotetiskt, att tala om potentiella katastrofscenarier. Samtidigt är vi ofta alldeles för snabba med att måla upp dystopier framför oss, men fortfarande är allt vi kan säga "Amen, va fan". Det enda vi lärt oss är att vi inte lär oss, och sannolikheten för att det håller på att ladda upp till en perfekt storm är fortfarande rätt liten. Inte på något sätt utesluten, men rätt liten.
Dystopierna målas upp som en respons på förändringar i omvärlden. Att valet av Donald Trump i USA målas upp som världens undergång är en följd av flera olika tillstånd. Dels är Sverige ett genomgående socialistiskt land där hela den politiska arenan finns på vänsterkanten av Demokraterna i USA. Bernie Sanders hade varit ett utmärkt val enligt detta, Hillary Clinton var en hök, men kvinna, så det hade väl kunnat vara okej. Men Bernie hade varit bättre.
För det andra har svenska representanter för media kraftig övervikt av sympatisörer av vänsterpartiet och miljöpartiet, ofta kombinerat med att de agerar aktivister för samma parti. En av de stora invändningarna är att Donald Trump är klimatskeptiker. Mmm, det krävs nog en miljöpartist för att bli upphetsad över det faktumet. Alla de republikanska kandidaterna samt de flesta av demokraterna i primärvalen var sannolikt klimatskeptiker. Inget att förvånas över, men svenska journalistaktivister och tyckonomer gör en stor affär av det.
För det tredje är Donald Trump ondskan personifierad. Utifrån en amerikansk synvinkel bör Vänsterpartiet räknas till de vänsterextrema partierna. Förmodligen utifrån varje annat perspektiv än det snävt socialistiska, och varför det inte är samma avståndstagande mot dem som det är mot Sverigedemokraterna vet jag inte. Det är ett vänsterextremt parti med en stor aggressiv svans av stenkastarvänster. Skall det partiet bedöma en republikan blir det alltid med brösttoner av det är antikrist som landat på jorden. Jodå, republikaner och vänsterextrema går inte så bra ihop, men minns att det var samma oväsen från de vänsterextrema när Ronald Reagan tillträdde, en av det moderna USA's bästa presidenter. Klyftan i det amerikanska samhället är inte större nu än när Obama blev vald, men den här gången förlorade demokraten knappt, förra gången vann demokraten knappt. Inget att hetsa upp sig över. Det löser sig, och det betyder inte att demokratin är på väg att avskaffas i USA.
Brexit då, och det franska valet, herregud, det franska valet. Världen håller på att gå under. Jo, om man inte gillar demokrati så underkänner man naturligtvis att befolkningarna skall rösta. Att journalistkåren bara tycker om demokrati när utslaget följer deras egna preferenser är rätt tydligt efter årets två stora val. Nå, inte bara journalister. Vi har en svensk minister som tycker att det vore på sin plats att hindra vita män från att rösta eftersom de röstar fel. I den svenska grundlagen Regeringsformen står "All offentlig makt utgår från folket". Denna grundlag skrevs under en annan tid, och skulle helt säkert formulerats på ett annat sätt idag. "Folket" är för vagt. Tänk om "folket" röstar fel? Som de gjorde i Storbritannien. Som de gjorde i USA. Som det finns en risk för att de gör i Frankrike och Österrike. Och, för den delen, i Sverige 2018. Tänk om man kunde begränsa vilka som skulle ha rösträtt. Då hade man kunnat behålla makten för evigt. Kanonbra.
Nej, världen är inte på väg att gå under, men det är ganska dumt om eliten är så världsfrånvänd att "folket" är ett störande inslag i det stora projektet. Då finns alltid en risk att "folket" vänder eliten ryggen. Det är väl den stora risken när man tjatar om populism så fort man börjar utforska frågor som är betydelsefulla för den som inte tillhör eliten.
Begreppet "En perfekt storm" har börjat röra på sig lite. Uttrycket "en perfekt storm" används för att beskriva ett samtidigt flöde av händelser som var för sig är tämligen obetydliga, men som förstärker varandra och leder till något katastrofalt. Begreppet används både bokstavligen, att hänvisa till pågående händelser, och hypotetiskt, att tala om potentiella katastrofscenarier. Samtidigt är vi ofta alldeles för snabba med att måla upp dystopier framför oss, men fortfarande är allt vi kan säga "Amen, va fan". Det enda vi lärt oss är att vi inte lär oss, och sannolikheten för att det håller på att ladda upp till en perfekt storm är fortfarande rätt liten. Inte på något sätt utesluten, men rätt liten.
Dystopierna målas upp som en respons på förändringar i omvärlden. Att valet av Donald Trump i USA målas upp som världens undergång är en följd av flera olika tillstånd. Dels är Sverige ett genomgående socialistiskt land där hela den politiska arenan finns på vänsterkanten av Demokraterna i USA. Bernie Sanders hade varit ett utmärkt val enligt detta, Hillary Clinton var en hök, men kvinna, så det hade väl kunnat vara okej. Men Bernie hade varit bättre.
För det andra har svenska representanter för media kraftig övervikt av sympatisörer av vänsterpartiet och miljöpartiet, ofta kombinerat med att de agerar aktivister för samma parti. En av de stora invändningarna är att Donald Trump är klimatskeptiker. Mmm, det krävs nog en miljöpartist för att bli upphetsad över det faktumet. Alla de republikanska kandidaterna samt de flesta av demokraterna i primärvalen var sannolikt klimatskeptiker. Inget att förvånas över, men svenska journalistaktivister och tyckonomer gör en stor affär av det.
För det tredje är Donald Trump ondskan personifierad. Utifrån en amerikansk synvinkel bör Vänsterpartiet räknas till de vänsterextrema partierna. Förmodligen utifrån varje annat perspektiv än det snävt socialistiska, och varför det inte är samma avståndstagande mot dem som det är mot Sverigedemokraterna vet jag inte. Det är ett vänsterextremt parti med en stor aggressiv svans av stenkastarvänster. Skall det partiet bedöma en republikan blir det alltid med brösttoner av det är antikrist som landat på jorden. Jodå, republikaner och vänsterextrema går inte så bra ihop, men minns att det var samma oväsen från de vänsterextrema när Ronald Reagan tillträdde, en av det moderna USA's bästa presidenter. Klyftan i det amerikanska samhället är inte större nu än när Obama blev vald, men den här gången förlorade demokraten knappt, förra gången vann demokraten knappt. Inget att hetsa upp sig över. Det löser sig, och det betyder inte att demokratin är på väg att avskaffas i USA.
Brexit då, och det franska valet, herregud, det franska valet. Världen håller på att gå under. Jo, om man inte gillar demokrati så underkänner man naturligtvis att befolkningarna skall rösta. Att journalistkåren bara tycker om demokrati när utslaget följer deras egna preferenser är rätt tydligt efter årets två stora val. Nå, inte bara journalister. Vi har en svensk minister som tycker att det vore på sin plats att hindra vita män från att rösta eftersom de röstar fel. I den svenska grundlagen Regeringsformen står "All offentlig makt utgår från folket". Denna grundlag skrevs under en annan tid, och skulle helt säkert formulerats på ett annat sätt idag. "Folket" är för vagt. Tänk om "folket" röstar fel? Som de gjorde i Storbritannien. Som de gjorde i USA. Som det finns en risk för att de gör i Frankrike och Österrike. Och, för den delen, i Sverige 2018. Tänk om man kunde begränsa vilka som skulle ha rösträtt. Då hade man kunnat behålla makten för evigt. Kanonbra.
Nej, världen är inte på väg att gå under, men det är ganska dumt om eliten är så världsfrånvänd att "folket" är ett störande inslag i det stora projektet. Då finns alltid en risk att "folket" vänder eliten ryggen. Det är väl den stora risken när man tjatar om populism så fort man börjar utforska frågor som är betydelsefulla för den som inte tillhör eliten.
fredag 11 november 2016
Populismen
Jag har hört begreppet populism användas som ett skällsord och som något gravt nedsättande om förslag man av en eller annan anledning inte tycker om, åtminstone de som bygger på att förslagen är framtagna efter att man lyssnat på medborgarna. Det är finare om man presenterar förslag som ingen egentligen vill ha, och idealet är om väljarna/medborgarna har flera olika förslag de inte vill ha att välja mellan, men bara vart fjärde år. Sedan finns det inget krav på att man skall genomföra förslagen om man vinner, men det är en annan fråga.
Populism är för mig ett oerhört vagt begrepp, undflyende, där man inte kan bestämma position och hastighet samtidigt utan bara det ena. De politiska partierna strävar efter att vara relevanta, men bara så länge det inte innefattar att lyssna till folket? Märkligt. Fast det jag vet om politik efter ett långt liv i skuggan av de politiska partierna är naturligtvis också att folket som helhet är ointressant, och där till och med de egna väljarna i stor utsträckning är ointressanta när väl valet är överståndet. Det är de egna medlemmarna som är betydelsefulla för de politiska partierna, inte väljarna, inte medborgarna, inte "folket". Det jag undrar över är trots allt avståndstagandet till de som inte är medlemmar och till de som ändå röstat fram partiet till den maktposition det har.
Över till Wikipedia:
Men, grunden är alltså att politiska partier definierar vad folket skall förhålla sig till. Om folket har uppfattningar som skiljer sig från detta skall man försöka motarbeta och hindra dessa så mycket som möjligt. Märkligt.
"All offentlig makt utgår från folket" står det skrivet i den svenska Regeringsformen, en av våra grundlagar, men om någon efterfrågar vad detta folk önskar är det alltså populism. Hur representativ skall då den representativa demokrati vara som man säger sig vilja ha? Kan företrädarna för denna representativitet, som konsekvent vägrar att lyssna på sagda folk, tappa legitimitet? Är det vi sett i Storbritannien och USA exempel på vad som händer när man tycker att representativiteten tappat legitimitet? Hillary Clinton som representant, inte för politiska visioner utan för en elit som tappat legitimitet? Hellre en rik, men skogstokig, dokusåpakändis än någon från elfenbenstornet?
Kan verkligen "all" offentlig makt "utgå från folket" om man inte är intresserad av vad folket tycker eller om man väljer att göra tvärt om? Det kanske är dags att skriva om Regeringsformen till "All offentlig makt utgår från en marxistiskt feministisk samhällsanalys och folkets åsikter skall hållas för betydelselösa". Folket tycker per definition alltid fel, så därför är det politik att inte bry sig om dem och populism att lyssna. Märkliga definitioner. Det blev inte klarare när jag försöker titta på andra försök till definitioner, utan det är hela tiden en indelning där man skiljer på elit och media å ena sidan och de otvättade massorna på den andra, där dessa massor alltid står för pöbelvälde medan eliten står för det seriösa och det goda. Detta samtidigt som man intensivt förnekar att det finns en elit...
Det fascinerar mig oupphörligen att den identitära vänstern i västvärlden inte förstår att den rasistiska indelning i "vi och dom" som de står för, där bara den som ingår i en grupp kan uttala sig om den gruppen och där åsikter och egenskaper tillskrivs hudfärg, sexualitet och etnisk grupp snarare än individ leder till en rasism och till motsättningar i samhället som vi aldrig tidigare skådat. Koppla detta till en utveckling där folket, de där som all makt (i teorin) skall utgå från, beskylls för att vara antifeministiska och rasistiska borgarbrackor så har vi en explosiv mixtur i samhället som inte bådar gott.
Välkommen till valet 2018, i en värld där Donald Trump är amerikansk president, Vladimir Putin flyttar fram sina positioner, britterna har börjat förhandla om utträde ur EU och Marine Le Pen kan vara fransk president. Jo, historien var nog inte riktigt slut i början av nittiotalet. Kanske är den liberala demokratin vid sin historias slutpunkt här, den vi haft i hundra år. Inte mer? Nej, inte mer. Det finns fortfarande nu levande svenskar som föddes i ett land där kvinnor inte hade rösträtt. Den är en del av ett historiskt förlopp, men inte ett slut på något sätt, och heller inte självklar, lika lite som fred är ett självklart tillstånd, inte ens här. Om vi inte börjar lyssna på folket kan framtiden nog bära på mer än en obehaglig överraskning. Den första kanske kommer redan i september 2018, eller rent av tidigare.
Populism är för mig ett oerhört vagt begrepp, undflyende, där man inte kan bestämma position och hastighet samtidigt utan bara det ena. De politiska partierna strävar efter att vara relevanta, men bara så länge det inte innefattar att lyssna till folket? Märkligt. Fast det jag vet om politik efter ett långt liv i skuggan av de politiska partierna är naturligtvis också att folket som helhet är ointressant, och där till och med de egna väljarna i stor utsträckning är ointressanta när väl valet är överståndet. Det är de egna medlemmarna som är betydelsefulla för de politiska partierna, inte väljarna, inte medborgarna, inte "folket". Det jag undrar över är trots allt avståndstagandet till de som inte är medlemmar och till de som ändå röstat fram partiet till den maktposition det har.
Så, för att försöka få lite ytterligare pejling på begreppet för mig som inte är statsvetare utan som bara har ett i stort sett livslångt intresse av politik (det började när jag var ungefär femton år gammal) konsulterar jag Nationalencyklopedien och blev inte ett smack klokare efter att ha läst:
populism (ytterst av latin poʹpulus ’folk’),
rörelse eller ideologi som vädjar till ”folket” som grupp oberoende av någon social klass.”Folket” är enligt populisterna nedtryckt av en elit som har monopol på makten i samhället. Populismen är därmed emot i varje fall delar av det etablerade politiska systemet men är sällan revolutionärt inriktad. Populistiska rörelser kämpar ofta med opportunistisk argumentation för ökad direkt demokrati inom det politiska systemet, men de följer inte alltid denna målsättning om de hamnar i en maktposition. Populistiska partier har ofta starka ledare som står för hela organisationens idéutveckling. Termen användes första gången för att beskriva två rörelser som uppstod under sent 1800-tal och ville tillvarata böndernas intressen: den ryska narodnikrörelsen och det amerikanska Populist Party. Poujadisterna är det mest kända och första europeiska populistiska partiet.
I dag används termen om en mängd europeiska missnöjespartier, ofta högerextremistiska med starka rasistiska eller främlingsfientliga ideologier, t.ex. Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, Freiheitliche Partei Österreich i Österrike och Dansk Folkeparti i Danmark.Det fascinerar mig att det skall vara nedsättande att lyssna till väljarna, men jag får fortsätta leta bland de källor som finns. Vidare till uppslagsordet Missnöjesparti.
missnöjesparti,
politiskt parti som är kritiskt till det etablerade politiska systemet och som söker väljare bland dem som är missnöjda med den förda politiken samt samhällets utveckling. Missnöjespartier gör populära krav till sina oberoende av om de är höger- eller vänsterinriktade. Termen används ofta för högerextremistiska, populistiska eller småborgerliga partier som dels vill minska offentliga utgifter och skattetrycket, dels vill garantera medborgarnas rättigheter gentemot staten. Missnöjespartier är ofta nya partier, som hotar den politiska stabiliteten. De kan emellertid även vara etablerade partier, som söker fånga upp missnöje bland väljarna. Jämför populism.Inte mycket klokare. Det är alltså en nedsättande beteckning att "vilja garantera medborgarnas rättigheter gentemot staten". Det måste (hoppas jag) finnas mer bakom detta än att eliten inte tycker om att bli ifrågasatt. I övrigt söker väl alla oppositionspartier väljare "bland dem som är missnöjda med den förda politiken samt samhällets utveckling". Jag är "missnöjd med den förda politiken samt samhällets utveckling", men jag röstade inte på den sittande regeringen och tänker inte göra det i nästa val heller.
Över till Wikipedia:
Populismens känneteckenHär börjar man kanske närma sig någon förklaring om förenklade lösningar och sunt förnuft, fast jag undrar vad som menas med "tunn ideologi". Det är väl i många fall avsaknad av en ideologi över huvud taget det handlar om (Ny Demokratis ideologi kunde väl sammanfattas med orden "Hej och Hå"). Att det finns ett gap mellan elit och folk är däremot inte något märkligt - det märkliga är om någon förnekar att det finns. Det finns en skillnad mellan elit och folk i alla historiska perioder och i alla samhällen, där vårt eget inte är något undantag. Problem uppstår om eliten högt uppe i sitt elfenbenstorn inte förstår att deras upplevelse är unik just för dem och vägrar inse att deras lösningar kanske enbart gäller dem själva. Det är då en aningslös drottning kan undra om folket inte kan äta bakelser om de nu inte har något bröd.
Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det "sunda förnuftet". Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket. Ofta förespråkar populisterna fler folkomröstningar och är allmänt skeptiska till den representativa demokratin
Men, grunden är alltså att politiska partier definierar vad folket skall förhålla sig till. Om folket har uppfattningar som skiljer sig från detta skall man försöka motarbeta och hindra dessa så mycket som möjligt. Märkligt.
"All offentlig makt utgår från folket" står det skrivet i den svenska Regeringsformen, en av våra grundlagar, men om någon efterfrågar vad detta folk önskar är det alltså populism. Hur representativ skall då den representativa demokrati vara som man säger sig vilja ha? Kan företrädarna för denna representativitet, som konsekvent vägrar att lyssna på sagda folk, tappa legitimitet? Är det vi sett i Storbritannien och USA exempel på vad som händer när man tycker att representativiteten tappat legitimitet? Hillary Clinton som representant, inte för politiska visioner utan för en elit som tappat legitimitet? Hellre en rik, men skogstokig, dokusåpakändis än någon från elfenbenstornet?
Kan verkligen "all" offentlig makt "utgå från folket" om man inte är intresserad av vad folket tycker eller om man väljer att göra tvärt om? Det kanske är dags att skriva om Regeringsformen till "All offentlig makt utgår från en marxistiskt feministisk samhällsanalys och folkets åsikter skall hållas för betydelselösa". Folket tycker per definition alltid fel, så därför är det politik att inte bry sig om dem och populism att lyssna. Märkliga definitioner. Det blev inte klarare när jag försöker titta på andra försök till definitioner, utan det är hela tiden en indelning där man skiljer på elit och media å ena sidan och de otvättade massorna på den andra, där dessa massor alltid står för pöbelvälde medan eliten står för det seriösa och det goda. Detta samtidigt som man intensivt förnekar att det finns en elit...
Det fascinerar mig oupphörligen att den identitära vänstern i västvärlden inte förstår att den rasistiska indelning i "vi och dom" som de står för, där bara den som ingår i en grupp kan uttala sig om den gruppen och där åsikter och egenskaper tillskrivs hudfärg, sexualitet och etnisk grupp snarare än individ leder till en rasism och till motsättningar i samhället som vi aldrig tidigare skådat. Koppla detta till en utveckling där folket, de där som all makt (i teorin) skall utgå från, beskylls för att vara antifeministiska och rasistiska borgarbrackor så har vi en explosiv mixtur i samhället som inte bådar gott.
Välkommen till valet 2018, i en värld där Donald Trump är amerikansk president, Vladimir Putin flyttar fram sina positioner, britterna har börjat förhandla om utträde ur EU och Marine Le Pen kan vara fransk president. Jo, historien var nog inte riktigt slut i början av nittiotalet. Kanske är den liberala demokratin vid sin historias slutpunkt här, den vi haft i hundra år. Inte mer? Nej, inte mer. Det finns fortfarande nu levande svenskar som föddes i ett land där kvinnor inte hade rösträtt. Den är en del av ett historiskt förlopp, men inte ett slut på något sätt, och heller inte självklar, lika lite som fred är ett självklart tillstånd, inte ens här. Om vi inte börjar lyssna på folket kan framtiden nog bära på mer än en obehaglig överraskning. Den första kanske kommer redan i september 2018, eller rent av tidigare.
torsdag 10 november 2016
Två dagar efter det amerikanska presidentvalet
Newsflash: Svenska partiledare, från höger till vänster, har kommit ut som Demokrater med Hillary-affischer på kontoret. Nej, jag är inte förvånad över att både Anna Kinberg Batra och Jonas Sjöstedt förenas i sin syn på lämplig politisk ledare på andra sidan Atlanten. Spännvidden mellan ytterligheterna i svensk politik mindre än vad de förmodligen är på något annat ställe på jorden utom i (vissa) diktaturer och där rena petitesser kan blåsas upp till krigsrubriker i pressen.
Huruvida vi skall ha 13 eller 14 barn i en barngrupp på dagis torde på det hela taget vara en mindre skillnad i marginalen. Stridslinjen mellan riktig höger och vänster borde naturligtvis vara om vi över huvud taget skall ha offentligt finansierad barnomsorg eller ej. Då hade krigsrubrikerna varit berättigade. Skall föräldrarna betala sin barnomsorg själva eller skall skattebetalarna stå för omsorgen om andras glyttar? Skall universitetsutbildningar vara gratis eller skall man betala terminsavgifter som speglar vad utbildningen kostar? Då skulle vi ha skiljelinjer som idag är otänkbara i svensk politik, där alla partier cirklar runt exakt samma socialdemokratiska ståndpunkt och sedan käbblar om detaljer, utan att ifrågasätta statens eller det offentligas ansvar. Samma sak kan sägas om alla områden i den så kallade "välfärdsstaten" eller "folkhemmet".
Vad som är det offentligas ansvar och vad som är den enskildes är inte möjligt att diskutera i svenskt politiskt liv där problemen formuleras av socialdemokratin och enbart av socialdemokratin och alla partier i grunden hyser samma åsikt. Det är inte livsavgörande om en burk kaffe innehåller 450 eller 500 gram, men i svensk politik hade den marginalen fått journalistkåren att explodera i indignation.
Dessutom sker rapporteringen med en förment aura av objektivitet, trots att det enbart återges ett perspektiv, en utgångspunkt, och med illusionen att det finns en absolut sanning, den svenska, där alla andra länder "har fel". "Världssamvete" och "världens moraliska stormakt" är sådant jönsigt snömos som den svenska journalistkåren och de svenska politikerna producerar på löpande band och som det tyvärr verkar som om befolkningen faktiskt tror på. Vi är ett litet socialistiskt land nära nordpolen som de flesta människor på jorden inte ens hört talas om, än mindre ser upp till. Men, vi är ett land där åsiktspluralitet ses som ett hot, inte som en möjlighet, likt vissa andra länder långt ut på vänsterkanten i global politik.
Dessutom sker rapporteringen med en förment aura av objektivitet, trots att det enbart återges ett perspektiv, en utgångspunkt, och med illusionen att det finns en absolut sanning, den svenska, där alla andra länder "har fel". "Världssamvete" och "världens moraliska stormakt" är sådant jönsigt snömos som den svenska journalistkåren och de svenska politikerna producerar på löpande band och som det tyvärr verkar som om befolkningen faktiskt tror på. Vi är ett litet socialistiskt land nära nordpolen som de flesta människor på jorden inte ens hört talas om, än mindre ser upp till. Men, vi är ett land där åsiktspluralitet ses som ett hot, inte som en möjlighet, likt vissa andra länder långt ut på vänsterkanten i global politik.
En sak som framhävs i svensk massmedia idag, den 10 november 2016, om Trump, uttalat som en anklagelse, är att han är "klimatförnekare". Det sägs i aggressiv ton av samma personer som sekunden innan bokat en flygresa till Thailand "för att det är skönt med sand mellan tårna" och "de har så fantastisk kultur". Äkta klimatförnekare bokar flygresor till Thailand utan att över huvud taget fundera över flygets klimatpåverkan. Den sorten har vi gott om här i Sverige, men skulle de följa upp sin Thailandsresa med att säga att de tycker att den egna rekreationen är viktigare än klimatet på jorden hade de fått schavottera i pressen. Såvida de inte är en del av pressen. Vissa saker "gör man bara". Sverige är ett land fullt av dubbelmoral, på detta och på andra områden. Men världsbäst på att förhärliga sig självt och sin egen brist på fritt politiskt samtal och där den som påpekar att kejsaren inte har några kläder häcklas offentligt. Bristen på fritt politiskt samtal ursäktas med att vi lever i en konsensuskultur, och gud nåde den som inte strävar efter konsensus i den socialistiska andan.
Vad man säger och vad man gör finns det ingen koppling mellan, oavsett politisk färg (där nyansen av röd, från rosa längst till "höger" till mörkröd längst till "vänster", är den viktigaste beståndsdelen). Jag blir stundtals beklämd av detta komprimerade politiska landskap, där det egentligen inte spelar någon roll vad man röstar på, det blir ändå en huvudsakligen socialistisk politik som genomförs, där det är socialdemokraterna och LO som formulerar problemen i samhället.
onsdag 9 november 2016
Dagen då Trump vann valet
Det låter som titeln på en B-film från en av Hollywoods mindre förorter.
Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet på åsikter som i det socialistiska Sverige minst sagt är tveksamma. Sverige är sannolikt världens mest socialistiska land, där socialismen är så inlärd av befolkningen att den aldrig ens ifrågasätts. Det finns inget politiskt alternativ till det storebrorssamhälle som drivs av världens högsta skatter vi lever inom sedan många decennier. De tillåtna åsikterna återfinns inom ett mycket smalt område som avgränsas av socialismen och det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet.
Donald Trump befinner sig mycket tydligt utanför detta, och har därmed fått hela det politiska livet och massmedia i Sverige att gå i spinn, svårartat, där alla från "höger" till "vänster" samfällt sjunger på Magnus Ugglas gamla slagdänga "Jag mår illa" och där till och med Sverigedemokraterna uttrycker tveksamhet. Jo, han är inte socialist av svenskt snitt, så som Bernie Sanders hade varit. Nej, Bernie hade inte vunnit om han inte redan blivit utslagen. Svensk socialism är inte så särdeles gångbar i USA, där det politiska spektrat är många gånger bredare än den smala politiska springan långt till vänster som vi rör oss inom.
Frågan är väl snarast kanske varför det politiska livet i Sverige blivit så begränsat, varför meningsutbytet saknas, varför libertarianska och konservativa partier saknas och har ersatts av olika socialliberala schatteringar som alla egentligen hade kunnat rymmas inom socialdemokratin där diminutiva skillnader överdrivs på ett närmast absurt sätt. Vi är ju ingen diktatur. Vi tror oss inte om att vara en diktatur. Vi får välja i fria val. Vilhelm Moberg kallade oss för "demokratur" i stället. Inte demokrati, inte diktatur, men något mellanting.
Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet på åsikter som i det socialistiska Sverige minst sagt är tveksamma. Sverige är sannolikt världens mest socialistiska land, där socialismen är så inlärd av befolkningen att den aldrig ens ifrågasätts. Det finns inget politiskt alternativ till det storebrorssamhälle som drivs av världens högsta skatter vi lever inom sedan många decennier. De tillåtna åsikterna återfinns inom ett mycket smalt område som avgränsas av socialismen och det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet.
Donald Trump befinner sig mycket tydligt utanför detta, och har därmed fått hela det politiska livet och massmedia i Sverige att gå i spinn, svårartat, där alla från "höger" till "vänster" samfällt sjunger på Magnus Ugglas gamla slagdänga "Jag mår illa" och där till och med Sverigedemokraterna uttrycker tveksamhet. Jo, han är inte socialist av svenskt snitt, så som Bernie Sanders hade varit. Nej, Bernie hade inte vunnit om han inte redan blivit utslagen. Svensk socialism är inte så särdeles gångbar i USA, där det politiska spektrat är många gånger bredare än den smala politiska springan långt till vänster som vi rör oss inom.
Frågan är väl snarast kanske varför det politiska livet i Sverige blivit så begränsat, varför meningsutbytet saknas, varför libertarianska och konservativa partier saknas och har ersatts av olika socialliberala schatteringar som alla egentligen hade kunnat rymmas inom socialdemokratin där diminutiva skillnader överdrivs på ett närmast absurt sätt. Vi är ju ingen diktatur. Vi tror oss inte om att vara en diktatur. Vi får välja i fria val. Vilhelm Moberg kallade oss för "demokratur" i stället. Inte demokrati, inte diktatur, men något mellanting.
I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.
— Vilhelm Moberg, Dagens Nyheter, 1965
Det kan väl tyckas vara en tämligen god beskrivning av Sverige, för femtio år sedan lika väl som idag. Möjligen då förutom att åsiktsförtrycket inte är så väl dolt längre. Det raljeras om det i stället (samtidigt som man intensivt förnekar att det finns).
Alltså förmedlas resultatet av det amerikanska valet inom ramen för det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet, där bristen på socialism är det första och största problemet. Nästa problem är att Trump inte är Demokrat. Alla svenska politiker med självaktning hade varit Demokrater och förstår inte alls varför GOP inte försvinner eftersom de som återfinns inom den rörelsen inte har "vettiga åsikter" och vill köpa vapen fritt. Att USA har ett dynamiskt politiskt liv med större bredd än det svenska framställs inte som positivt utan entydigt som negativt. För det tredje är han inte europé och han har inte åsikter som passar in i en europeisk standardmall.
Alltså sänder valet av honom "chockvågor över världen". Eller åtminstone genom Rosenbad och på ledarredaktionerna i svensk media. Resten av världen är väl mer osäkra på vad valet skall föra med sig, men: om inte jag är överraskad föreställer jag mig att jag inte är ensam om att ha förväntat mig det här utslaget i valet. Om det är rätt eller fel, klokt eller oklokt, ligger inte i den förväntan, bara att jag har trott på det här utfallet i några veckor. På samma sätt kändes valvinden blåsa starkt i Brexit-omröstningen i somras, långt före valdagen. Det var "bara" opinionsinstitut och den samlade svenska journalistkåren som missade den.
Alltså förmedlas resultatet av det amerikanska valet inom ramen för det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet, där bristen på socialism är det första och största problemet. Nästa problem är att Trump inte är Demokrat. Alla svenska politiker med självaktning hade varit Demokrater och förstår inte alls varför GOP inte försvinner eftersom de som återfinns inom den rörelsen inte har "vettiga åsikter" och vill köpa vapen fritt. Att USA har ett dynamiskt politiskt liv med större bredd än det svenska framställs inte som positivt utan entydigt som negativt. För det tredje är han inte europé och han har inte åsikter som passar in i en europeisk standardmall.
Alltså sänder valet av honom "chockvågor över världen". Eller åtminstone genom Rosenbad och på ledarredaktionerna i svensk media. Resten av världen är väl mer osäkra på vad valet skall föra med sig, men: om inte jag är överraskad föreställer jag mig att jag inte är ensam om att ha förväntat mig det här utslaget i valet. Om det är rätt eller fel, klokt eller oklokt, ligger inte i den förväntan, bara att jag har trott på det här utfallet i några veckor. På samma sätt kändes valvinden blåsa starkt i Brexit-omröstningen i somras, långt före valdagen. Det var "bara" opinionsinstitut och den samlade svenska journalistkåren som missade den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)