Konsensus och min uppfattning av liberalism

När alla går åt samma håll blir det oerhört svårt att gå emot strömmen. Även om det finns ett talesätt som säger att endast döda fiskar flyter med strömmen så stämmer det bara för fiskar. I ett land som Sverige finns starka krafter som kräver likriktning och att alla skall tycka lika. Att yttra kritiska tankar, att avvika från konsensus, straffas i dagens offentliga debatt. Så har det i och för sig varit under lång tid. I Sverige skall alla tycka lika, oavsett vad det än gäller och massmedia är snabb att hänga på med att starta drev mot företeelser de inte tycker om. Att någon först blir offentligt hudflängd bara för att långt senare bli frikänd i rättegång är regel snarare än undantag.

I dagens läge skall alla hylla en svensk (brist på) coronastrategi som, åtminstone vad man kan se idag, har misslyckats totalt, trots eller tack vare att den totalt avvikit från omvärlden låter jag vara osagt, det överlämnar jag åt en utredning att kolla. Den har i alla händelser lett till fyra gånger fler döda än grannländerna tillsammans (och nej, det beror inte på olika sätt att mäta. Norge, Danmark, Finland och Island har samma sätt att mäta som Sverige, och för lika noggrann statistik). Likt förbaskat blir den, svenska eller utländska, expert som kritiserar strategin hånad, både politiskt och i press. Det är inte epidemiologi utan politik, och den svenska strategin har styrts av politiker som handlingsförlamade sitter på händerna, inte vågar ta egna beslut och som förlitar sig på stuprörsmyndigheter. Denna menlösas förening stiger sedan i opinionen, mer ju fler som dör vad det verkar. Svensk konsensuskultur är obegriplig.

Nej, det här handlar inte om Anders Tegnell. Han är en statlig tjänsteman som gör sitt jobb. Jag har inga invändningar mot honom, Johan Carlsson, FHM som helhet, MSB, Socialstyrelsen et al. Det är regeringens uppdrag att agera, att se bortom stuprören, att väga samman alla faktorer och där brister det. Regeringen har inte levt upp till krav på att balansera olika myndigheter. Man agerar snarare som om det bara handlar om siffror i stället, på ett sätt som jag upplever som ytterst cyniskt. Regeringen fick till och med tillstånd av Riksdagen att införa snabba åtgärder utan att dra det genom Riksdagen först, det räckte om det togs upp där i efterhand. Det tillståndet har inte använts en enda gång på ett enda område.

På samma sätt skall alla ställa sig bakom hbtq. Den som inte går i det tåget blir också hudflängd. Jag, personligen, är positiv till att människor har frihet att finna sin egen väg, oavsett om det gäller att söka sig till en religion eller utforska sin könstillhörighet eller sexualitet. Som liberal måste jag hävda att pluralism inte bara gäller en sida av myntet. Jag måste också hävda att det är helt okej att representanter från vissa partier inte vill gå i pridetåg, att det finns de som med emfas hävdar att det bara finns två kön och att det finns präster som hävdar att de stödjer sig på bibelord när de inte vill acceptera kvinnliga präster. Det kan inte ens kritiseras utifrån min ateistiska utgångspunkt. Man kan argumentera för rättigheter för [sätt in grupp här] och försöka få människor att byta åsikt, men man kan inte kritisera de som inte håller med. Det är åsikter på tyckonomiets område, och för mig, som liberal, är åsiktsfrihet lika viktigt som yttrandefrihet och tryckfrihet. Jag kan argumentera för min åsikt men inte hindra din, oavsett vad det än gäller. 

Det är religion, inte feminism, om kvinnliga präster/imamer/rabbiner är möjliga att utse, och om religionen inte tillåter kvinnliga präster så går det inte att argumentera för att religionen har fel utifrån en feministisk agenda. Religioner kan bara bemötas utifrån en teologisk utgångspunkt eftersom det handlar om metafysik och inte fysik. Religioner har ytterst sällan rätt, men många människor är religiösa. Som liberal tycker jag att det också är helt okej, liksom att det finns en uppsjö av religiösa sammanhang att välja mellan. Även om jag vet att för religiösa handlar det inte om ett val, så är min utgångspunkt ateism, och jag kan inte på djupet förstå varför man blir religiös eller på annat sätt auktoritetstroende. 

Jag tycker inte om auktoritära religiösa rörelser, men det är enligt samma grundprincip som gör att jag inte tycker om auktoritära politiska rörelser, eller andra auktoritära uttryck över huvud taget. Jag har däremot inget moraliskt övertag när det gäller deras rätt att existera. De får finnas även om jag inte sympatiserar med dem. Det jag kan göra är att argumentera för min ståndpunkt på ett sådant sätt att de inte verkar attraktiva. Att förbjuda saker man inte uppskattar är en paradgren för diktaturer att excellera i. Tyvärr är det tendenser som man ständigt måste vara på sin vakt emot, även i dagens Sverige. Det skall förbjudas allsköns företeelser man inte tycker om, troligen för att det är enklare att driva igenom ett förbud än att omvända en opinion.

I mitt liberala samhälle och min liberala demokrati är det eftersträvansvärt att alla får ha ha åsikter, att föra fram dessa åsikter och att agera på dessa åsikter utan att drabbas av repressalier. Däremot är det ingen rättighet att inte bli bemött. Alla har inte rätt bara för att alla har rätt att tycka, det är väl den stora bristen med kommentarfältskulturen på internet och drevkulturen i pressen. Alla drar igång i samma spår och strör hat omkring sig, på ett sätt som vi vet i vissa fall triggar självmord för den utsatte. Det är tvärt emot det jag tycker är eftersträvansvärt när folk mer eller mindre tvingas till självcensur för att inte drabbas av konsensukulturens vrede.

Självklart skall man följa lagen, men det är helt okej att politiskt argumentera för att lagstiftningen skall ändras på områden man inte håller med, även om det gäller frågor som är kontroversiella. Lagstiftning är antagen av riksdagen, den är inte av Gud utgivna stentavlor. Detta gäller även frågor jag som liberal tycker ytterst illa om och lagstiftning jag i grunden tycker är bra.

Även om rikslikaren i Sverige är socialdemokratin, den måttstock allt värderas mot, så är jag inte överens med det. Jag eftersträvar en liberal demokrati. Sverige blev en socialdemokratisk demokrati under 1960 till 1980-talet, långt ifrån en socialistisk diktatur men med flera drag av de samhällen som fanns i vårt närområde vid den tiden. Det har blivit bättre på vissa områden under de senaste trettio åren, men inte tillräckligt. På många sätt är fortfarande Sverige präglat av monokultur (och nej, jag avser inte etniskt eller ekonomiskt utan åsiktsmässigt). Socialdemokratin har ett fortsatt problemformuleringsprivilegium i Sverige idag trots att de opinionsmässigt minskat i storlek. Om inte S anser att något är ett problem så finns det inte, krasst uttryckt.

Som liberal sätter jag också människovärdet i centrum, oavsett om det gäller stöd för att funktionsvarierade skall kunna leva sina liv på ett bra sätt, barns rätt till en bra skola, rättigheter för alla att älska och gifta sig med vem man vill, att vi skall ha rätt att välja omsorg på äldre dar på samma sätt som vi har valfrihet att välja lunchrestaurang. Eftersom jag är liberal anser jag också att det finns områden där samhället vinner på att vi gör vissa saker gemensamt. Skillnaden mot socialisterna ligger i att jag inte anser att det är speciellt många områden det gäller. Jag är helt enkelt inte överens med de som sätter enhetskultur i förarsätet och försöker förminska liberal pluralitet, oavsett om detta gäller nationalistisk höger eller socialistisk vänster. Min version av liberalism är pluralistisk, inte en lightversion av något annat.

Jag avskyr att säga "vad var det jag sade"

I det här fallet var det bara så uppenbart att förhandlingarna om migrationen skulle bryta samman att jag aldrig riktigt förstod uppståndelsen i pressen (se blogginlägget från den 30 juni, "Miljöpartiet, migrationen och regeringen").

Vi har en situation där en majoritet av partierna i riksdagen står bakom ökad invandring. Att opinionen i befolkningen är tvärt om är, faktiskt, ointressant i det svenska politiska systemet. Vi har representativ demokrati där opinionen, befolkningen, väljer partier en gång vart fjärde år. Mellan de tillfällena är opinionen hos allmänheten fullständigt ointressant. Partierna behöver inte bry sig ett vitten om vad folk tycker. Och nej, det är inget besviket uttryck, jag är "försiktigt liberal" och tillhör inte "den förlorande sidan". Det är blott en beskrivning av hur systemet är uppbyggt.

Man kan argumentera att partier som inte följer folkviljan kommer att ha svårt för att samla tillräckligt stöd i det efterföljande valet, men så enkelt är det inte heller. Partier är, med enstaka undantag, inte några som driver en enda fråga, och när människor bedömer vilka de skall rösta på väger de samman en hel massa faktorer. Dessutom har alltid politikerna trumf på hand, genom att konstatera att om man bryr sig om opinionen är man populist och vindflöjel. Så, opinionen är fullständigt ointressant nu. Det enda som är intressant är de partier som sitter i Riksdagen, och det relativa maktförhållandet mellan dem. Och i det fallet har de migrationsvänliga ett massivt övertag. S+MP+L+C+V är samtliga positiva till ökad invandring. Hur massmedia gick i spinn över att det kunde bli åtstramningar är för mig en gåta.

Det är drygt två år till nästa val, det här kommer inte att ha någon som helst påverkan på det. Långt före valet kommer folk att ha vant sig vid sakernas tillstånd, igen. Hur styrkeförhållandena ser ut i Riksdagen hösten 2022 kan vi knappt ens spekulera om idag, men jag tror inte det kommer att bli någon större förändring. Vi är i ett läge där det fortsatt kommer att bli svårt att bilda en stark regering. Och nej, jag tror inte att SD kommer att vinna speciellt mycket på detta, och M+KD kommer att ha viktigare saker att debattera om än en utebliven migrationsöverenskommelse flera år tidigare.

De som kan förlora, rejält, på detta är (som vanligt höll jag på att säga) L, eftersom de inte verkar kunna bestämma sig för vilket ben de skall stå på. Splittringen internt i det partiet är så stor att jag tror de kommer att få det svårt oavsett vilka frågor som lyfts. Tyvärr kan jag idag inte se speciellt många tecken på att de kan ordna upp interna stridigheter och komma ut med en gemensam linje. Till och med motståndet mot partiledaren hos den flanken som förordade Erik Ullenhag vid partiledarvalet för ett år sedan är fortsatt massivt, och motståndet mot JÖK är också fortsatt massivt hos de som förlorade den striden. Det är i dagens läge två partier som försöker använda samma partibeteckning, ett parti med vänstervärderingar som ser S som en naturlig samarbetspartner, och ett parti som bygger på borgerliga värderingar och samhörigheter och som vill samverka med M. Jag undrar om det kommer att gå upp för dem att det är svårt (läs: omöjligt) att föra ut ett budskap på det sättet. Antingen klyver man partiet och bildar två separata partier som i Danmark (Venstre och Radikale Venstre) och ägnar mandatperioden 2022-2026 utanför Riksdagen med att bygga upp nya partiorganisationer med allt vad därtill hör eller så enas man. Att hålla på som nu fungerar troligtvis inte.

Skillnaden är markant mot MP, där jag inte tror att dagens opinionssvacka kommer att stå sig. Båda partierna har svaga siffror i opinionen idag, men MP bör, på ett enkelt sätt, kunna föra debatten så att de inte kommer att ha några problem vid valet 2022. För L är problemet ett diametralt annat. De måste först ena ett splittrat parti innan de ens kan börja fundera över vad som kan ge ett lyft i opinionen. MP upplever jag som enat, men sargat av att regera med S. För ett parti med en aktivistisk agenda och förhållningssätt är det säkert inte lätt att anpassa sig till socialdemokratins långsamma och omständliga interna processer.

Apropå "mittenpartier"

I dagens Aftonbladet har Anders Lindberg gjort en analys av den ickestundande regeringskrisen som inte utgår från det klickgenererande. Kudos till det. Sedan att hans syn på vad som händer avviker från min är en annan sak. Jag är ytterst sällan överens med Anders Lindberg om någonting över huvud taget. Det jag tycker är positivt är hans analys utan att ta till klickgenererande katastrofscenario.

Sedan tycker jag (jo, tycker - politik är tyckandets och tjattrandets ädla konst, även när man tittar på det utifrån. Den som vill ha objektivitet får hålla sig till matematik och fysik) att han landar inte så lite fel i sin betraktelse över MP som ett mittenparti. Min bild av det nutida MP är ett parti som är fast förankrat i vänstern, men som i vissa lägen är opportunistiskt pragmatiskt. Kan de få igenom sin politik genom att samarbeta med borgerliga partier så gör de det. Det gör dem inte till ett mittenparti. I mina ögon är den mest trolige MP-väljaren någon som väljer mellan att rösta på V och MP, inte en vars håg står till L eller C. Är man borgerlig, migrationsvänlig och miljömedveten är C det mest troliga alternativet, inte MP.

Utvecklingen av det politiska landskapet är organiskt, och partier genomför hela tiden positionsförflyttningar i förhållande både till varandra och i förhållande till opinionen. Den statiska höger-vänster-skalan där partier en gång för alla befinner sig i en viss position är enkel och lättfattlig, men oftast förenklad på ett sätt så att den blir oanvändbar.

För att kunna bedöma "mitten" måste man först välja fråga - alla partier placerar sig olika beroende på vilken fråga det handlar om. Det enklaste är väl frågan om privatisering kontra offentlig förvaltning. Superenkelt. Vänstern består av S+MP+V, högern resten. Det funkar ända fram tills man kommer på att L driver ett förstatligande av skolan, SD ett förstatligande av sjukvården och så vidare. Många sådana frågor spretar eftersom partierna sällan tänkt klart när det gäller konsekvenserna av förslagen och är trygga i sin förvissning om att det kommer att slipas ned i förhandlingar med andra partier.

Stefan Löfven sägs vilja arbeta för att S blir/är ett mittenparti. Det beror väl på var man definierar mitten och vilken fråga man väljer. Någon måste definiera mitten. Det som inte kan definiera är den tillfälliga opinionen i samhället. En fråga är inte "mitten" bara för att flest håller med om den. Vänster eller höger handlar väl till en del om ideologisk renlärighet. Den svenska "högern" definieras av låga skatter och privatisering, den svenska "vänstern" av höga skatter och offentlig förvaltning. Samtidigt finns det rätt många, speciellt på högerflanken, som inte tänkt klart. L är för privata skolor, men driver samtidigt ett förstatligande av skolan. Hur man kan få ihop de två ytterligheterna är beundransvärt om det lyckas. Partiets opinionssiffror visar väl på att det finns problem med att föra ut världsbilden. Det är i alla händelser ingen kioskvältare. Samma problem uppkommer med de som är för en privatisering av vården samtidigt som de vill förstatliga vården. När människor inte förstår vad politikerna klurat ut så kommer inte folk att rösta på dem.

Kompromisser inom ett parti är bra, men inte när det blir så spretigt att ingen förstår vad de säger. Att få två ytterkanter att tycka lika, både i det stora, Riksdagen, eller i det lilla, inom ett parti, är en utmaning som heter duga. Man kan bara titta på L idag, som, trots att det är ett litet parti, helt håller på att slitas sönder av konflikter mellan två ytterligheter, och därmed tankar betänkligt i opinionen. Ingen förstår ju vad de står för längre.

På samma sätt kan man argumentera för att MPs låga stöd i opinionen för ögonblicket bygger på tydlighet snarare än motsatsen. Genom att placera sig till vänster om S som konkurrent till V har de tappat en hel del av de mittenväljare som tidigare kunde tänka sig att rösta på dem. Politik är inget nollsummespel, men det bygger till stor del på att göra sitt alternativ attraktivt för så många som möjligt samtidigt som man behåller sin ideologiska identitet. Tydligen har V lyckats något bättre än MP med det eftersom de är större i opinionen. Jag ser idag ingen större skillnad mellan MP och V, och även om jag inte tänker mig att rösta på något av partierna så skulle jag ha svårt för att skilja på dem vid ett val. I det här fallet betraktar jag mig som "den vanlige väljaren", och kan inte jag se skillnaden utan att specialstudera partiprogram så tror jag inte att skillnaderna är så stora att det påverkar. V och MP är för stunden ekvivalenta på den politiska köttmarknaden. Det är intressant i sammanhanget att MP inte lyckats kapitalisera på det stora intresset och sympatierna för Greta Thunberg.

Anders Lindberg skriver "Feminismen, klimatfrågorna och antirasismen är av tradition vänsterns domän." och så kan det väl vara om man betraktar världen ur ett vänsterperspektiv. Jag håller inte med om att detta skulle vara särskilt definierande vänsterfrågor. Återigen det där med tyckonomi från oss i den tjattrande klassen. Är det något jag definierar som mitten så är det till stor del de här tre frågorna eftersom de samlar sympatier från ett oerhört brett fält av partier. Att överlämna "antirasismen" till stenkastarvänstern gör bara skit för frågan. Antirasism är något som inte skall vara polariserande, och stenkastarvänsterns livsluft är det extremt polariserade. Hur vänsterns svar på extremhögerns NMR kan vara mer accepterat är för mig en gåta. Hade extremhögern ställt till med upplopp på samma sätt som extremvänstern hade militär kallats in. Bara en randnotering - jag sympatiserar inte på något sätt med någon av extremerna.

Demonstrationer är också ett vänsterfenomen i och för sig. Jag har väl alltid sett det som lite märkligt att vänstern demonstrerar mot sig själva när det är vänstern som har makten i landet, men vad som helst som gungar din båt. Demonstrationer för hbtq, feminism och antirasism är egentligen breda och skulle kunna samla stöd från stora grupper, men tenderar att kidnappas av extremvänstern som tar tillfället i akt att i stället föra ut hatbudskap. Det är väldigt sällan vi ser demonstrationer från borgerligt håll. De demonstrationer som förekommer från höger planhalva är extremhögermanifestationer som extremt få sympatiserar med.

Jag länkar till ledaren:
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/K3dqBo/lofven-riskerar-mer-an-regeringsmakten

Miljöpartiet, migrationen och regeringen

Det svenska politiska rapporterandet har gått i spinn och analyserna/analytikerna försöker övertrumfa varandra i vad som händer när/om Miljöpartiet lämnar regeringen med buller och bång. Gissningsvis för att det skapar klick och aktivitet i den undervegetation som kallas kommentarfält och på twitter.

Allt som en följd av att Socialdemokraterna sitter vid ett förhandlingsbord om migration med den forna alliansen, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern. Personligen förstår jag inte riktigt var upphetsningen kommer från eftersom det torde vara tämligen omöjligt att få M, KD, C och L att enas om ett migrationsramverk, där C och delvis också L står avsevärt närmare MP och V än de forna allianskollegorna i M och KD. Att man försöker förhandla är inte samma sak som att man har ett gemensamt förslag, och för S så ligger också regeringsmakten i potten. Att lägga ett förslag som spräcker JÖKen, får MP att hoppa av och som resulterar i Stefan Löfvens avgång lär inte hända, även om det är spännande att spekulera i något annat än covid-19 för en liten stund.

Att ena Socialdemokratin om något sådant här lär inte heller gå så enkelt. Jag kan tänka mig att både partistyrelse, riksdagsgrupp och verkställande utskott kommer att sätta käppar i hjulet. S är ett parti som i stor omfattning lyssnar inåt även om det ofta kan verka vara betonghäckar utåt. "Problemet" som många missar är att de inte lyssnar "utåt". För S är tillfälliga opinioner fullständigt egalt, däremot är den interna processen tungrodd (been there, done that, om än bara på arbetarekommunnivå).

Så, mitt förslag på resultat då? Mycket mer urvattnat och blekt än det som kvällspressen spekulerar om. Förhandlingarna strandar och hela frågan läggs i en långtidsutredning där resultatet skall presenteras i oktober 2022. Nuvarande tillfälliga lagstiftning på området förlängs fram till efter valet. Stefan Löfven sitter kvar som statsminister med MP som koalitionspartner, även om de knorrar en del över att lagstiftningen inte togs bort så som de lovat/blivit lovade. Preem byggs. Ny  landningsbana på Arlanda läggs i ytterligare en utredning som skall presentera sitt betänkande i oktober 2022.

JÖK lever vidare, om inte annat så för att det är ett roligt namn och för att varken L eller MP vågar chansa på ett extra val. De två partierna är de som har allra mest att förlora, och risken är överhängande att ett eller båda partierna åker ut ur riksdagen så det tjongar om det blir ett val nu. Så dåliga är deras opinionssiffror att det skulle vara ett risktagande på mycket hög nivå.

Som så ofta förr förstår jag inte varför det mest osannolika utfallet är det som kvällspressen går allra mest i spinn över, det som mest av allt bara låter som rena spekulationer, om det inte är enbart för att generera klick. Sedan när verkar det troligt att C och M skulle kunna komma överens om migrationen? Sedan när är L ett enat migrationskritiskt parti?

Det skulle mycket väl kunna vara att S, M och KD kan komma överens om ett migrationsramverk, men det räcker inte, eftersom det fortfarande spräcker JÖK och sannolikt tvingar fram det där extra valet, eller en expeditionsministär i drygt två år.

Svarte Petter i sammanhanget är naturligtvis också SD, som nonchaleras fullständigt i massmedias spekulationer nu. Det är fullständigt självklart att varken C eller L skulle kunna acceptera ett förslag som vinner gillande från SD. Risken för att det inträffar är så nära noll man kan komma.

Så, jag är ledsen, min förutsägelse är den tråkigaste av alla: Inte ett skit händer på området förrän tidigast hösten 2022.

Donald Trump

Nyheterna idag är fyllda av artiklar om Donald Trumps misslyckade massmöte i Tulsa, där få kom eftersom de trodde det skulle komma allt för många, och jag kan skönja mer än en viss skadeglädje över att ingen kom eftersom ungdomar bokat runt en miljon gratisbiljetter på en social plattform jag aldrig tidigare hört talas om.

Jag är ingen supporter av Donald Trump över huvud taget. Jag tycker den rasism och elitism han visar upp är motbjudande, och han beter sig som en fascistledare i vardande. Jag vågar inte tänka på vad fyra års ytterligare Trumpande betyder för det amerikanska samhället. Inte min kopp te, det där.

Men. Jag tycker inte om hyllningar till hur man saboterar demokrati från andra hållet heller. Demokrati och yttrandefrihet bygger på att alla har rätt att föra fram sin åsikt, att alla har rätt att skapa sin plattform. Det har inte med att göra hur illa jag tycker om n.n.

Så, jag har svårt att hylla mobbar som saboterar demokrati oavsett från vilken sida mobben agerar och oavsett om jag tycker om eller ogillar den man hindrar.